Alive

Vi vaknade till en strålande dag. Blå himmel, sol och -7 grader. Det skulle passa bra med en skotertur till Rånekölen och fika lite.

Jag värmde soppa och hällde den i en termos, Mats tog fram skoterkläderna och så så bar det iväg. Tyvärr var min kamera för otymplig att ta med så jag fick fota med mobilkameran.

Jag satt och tänkte hur härligt det var ute. Jag älskar den blå färg som himlen får en dag med strålande sol.
Vi tankade och kissade på Statoil och åkte vidare.




















Snön glittrade, på vissa ställen var det smala skoterspår genom tät skog. Träden var snötyngda och det såg nästan ut som en spökskog.
Jag frös inte om händerna som jag alltid annars gör. Det var i princip perfekt.

Hur härligt såg inte det här ut?!

När vi närmade oss Rånekölen slutade det att vara perfekt. Det var så djup snö att vi körde fast. Skoten fick slagsida och jag fick hjälp att ta mig upp.
Vi försökte få loss skotern, men det var för tungt med oss båda på så Mats gasade på lite så vi kom loss.
Jag fick krypa längs spåret eftersom jag sjönk ner till låren i djupsnö.
Tungt som attan var det.
Vi kom några meter innan vi körde fast ordentligt.



































Naturligtvis hade vi glömt spade! Vi försökte sparka loss snö runt och under skotern men tog oss ingenstans.
Allt blir extra tungt när man är klädd som maschmallowman och rör sig i djup lös snö.
Tillslut bestämde sig Mats för att gå till stugan vid backen. Han sa att det inte var mer än 200 meter.
Jag väntade vid skotern och tänkte på hur ironiskt det skulle vara om jag frös ihjäl på en skoter mitt ute i skogen. Sen tänkte jag på de som kraschade i Anderna och fick börja äta varandra.




































Som tur var hade jag Facebook mottagning så jag höll mig sysselsatt ett tag.
Sen blev det kallt om händerna.
Mats ringde och sa att det var längre än han trott till stugan, men att han träffat på ett par som skulle komma och hjälpa oss.
Dessutom visade det sig att våffelstugan var stängd.
Typiskt, jag som hade drömt om att få tina upp mina frusna tår framför brasan.
Tillslut kom paret, Tobias och Amanda - våra hjältar och räddade oss. Men det var efter att de själva kört fast ett antal gånger.

Kärlek är när man får värma sina kalla fötter i någons armhålor!

Hemma fick jag tina upp mina vita tår och har ni gjort mitt för i vinter. Nu stannar jag inne tills blommorna börjar knoppa.