Britishamericanian

Släkten kommer på besök imorgon, men jag måste dessvärre jobba. Det är 5 år sedan sist och jag har verkligen gjort allt jag kan för att byta pass. Ibland går det bara inte.....
Kanske får jag besöka dem på hemmaplan nästa gång istället.

http://designofluna.blogspot.com/2013/07/slakten-fran-amerika.html

Nåväl, kanske dyker allas vår galonman upp imorgon kväll! Det skulle vara som plåster på såren...

Generna.....mitt DNA är brittiskt...men släkten utvandrade till Amerika!
For the laaaaaand of the freeeeee......and the hoooome of the braaaave! God bless the Queen!

Over and out!

Wake up call

Hur många gånger har jag skatt till mig själv att jag måste förändra mitt sätt att vara och tänka om mig själv. Svaret är antagligen tusentals.
Ändå befinner jag mig i samma situation, med samma tankar. Rädd för att släppa taget om det jag vet och kasta mig ut i det okända.

Min syster tycker att jag borde sluta tjata och börja agera. Jag håller med henne, även om jag kanske inte är beredd att göra allt hon tycker jag borde göra.

Jag inser att jag ibland behöver ruskas om fr att förstå vad som pågår. Bli provocerad så till den grad att jag blir förbannad. Släppa ut känslorna och våga börja om från början.

Min största fiende och min främsta motståndare är jag själv. Jag blir bekväm och stänger in mig. Känner mig missnöjd över situationen men har ändå svårt att ta mig ur den. Då behöver jag en rejäl omgång för att vakna upp.
Det känns som att jag fick det igår. En tankeställare och ett uppvaknande.
Jag kände mig lugn inombords när jag vakande i morse. Kanske var det här precis vad jag behövde.
Ifrågasättande, tankeställare och ren provokation. Jag är inte dum, jag är bara lite bekväm och aningen långsam. Kanske också lite rädd för att släppa taget om det som känns som mest bekvämt...att bara fortsätta på samma bana.
Men ibland måste man vara obekväm inser jag. För att komma vidare.

Jag har så mycket mer att ge än det jag gör just nu! Jag ska fan inte vara den som står vägen för mig själv!

Bötfälld

Idag åkte vi till Blå Eld i Tavelsjö för att handla lite sommarblommor. Det var jag, min mamma, min syster, hennes man och deras två barn.

Min barnen ville åka med mig och den äldsta av dem hade med en glittrig anteckningsbok och två röda pennor. Hon satte sig i framsätet och förklarade att hon skulle bedöma min körning. Hon påstår att jag kör dåligt och kaosartat. Vad hon baserar det på har jag ingen aning om.

Jag blev förhörd på vad de olika vägmärkena innebar, hon kontrollerade att jag höll hastigheten.
Vid några tillfällen råkade jag hamna på 51 på en 50 väg och fick genaste en anteckning i blocket.

- Titta hästar, ropar hon och när jag kastar en blick ut på åkern fick jag genast en tillsägelse.
Du ska hålla blicken på vägen, inte titta på hästar!

Det kändes som en uppkörning rent ut sagt. När vi kom fram stod hon och antecknade en stund sedan rev hon ut sidan ur boken och gav den till mig.

Jag kommer inte ha råd att äta nåt den här månaden!

My creative corner of the world

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Det hade varit himla kul att veta hur många Lunafigurer jag sytt under åren sen jag började. Jag har verkligen inte den blekaste aning.

Oftast följer jag ett invant mönster. Alltså inte mönster i mönstrets benämning, men jag gör ungefär samma typer av figurer.
Ibland får jag nån specialbeställning på nåt annorlunda och ibland ledsnar jag själv på att göra samma lika varje gång och testar nåt nytt.

Jag klipper på fri hand, tänker väldigt lite och sen syr jag ihop det. Det blir vad det blir liksom.

Nu senast blev det en sjöhäst och en flamingo.

För närvarande jobbar jag på något åt lama hållet. Om jag lyckas får vi se när det är klart.

La langue de perkele

När man jobbar med kundbemötande får man träffa på alla möjliga sorters människor. En del kan göra en upprörd under lång tid. Andra kan man förundras över och fundera på och skratta lite åt i efterhand.

Igår kom en man till mig i kundservice och visade upp en produkt från varuhuset samt en sliten produkt som han haft med sig. Han pratar på under kanske 15 sekunder, beskriver och förklarar.....det är bara det att han pratar finska med mig.
När han tystnat tittar jag på honom och förklarar att jag tyvärr inte förstår vad han menar.
Han blir upprörd och säger då på finsksvenska:
- Finns det ingen jävel här som förstår svenska!

Jag stod länge och funderade på om det är jag som hör dåligt, är extremt trög eller vad som egentligen hände just där. Pratade han svenska....eller pratade han finska. Hur som helst så förstod jag inte ett ord.

En stund senare kommer han tillbaka....drar en harang på finska, definitivt finska och slänger in ett svenskt ord, avgasrör! Det är det enda jag förstår. Sen lämnar han butiken.

Nog för att mitt DNA test sa att jag jag är 20,4 % finländare.....men de finska språkgenerna har inte gått i arv, det är ett som är säkert.

Jag och ursprunget!

En utmaning - som jag klarade!

Har Elin pratat med dig frågade Kerstin när hon kom till kundservice för att byta av mig.
Nä...om vaddå frågade jag...
Vi ska bada ikväll...och du har lovat att inte säga nej, svarade hon och såg förväntansfull ut.

Shit....vad fan ska jag säga nu. Resten av dagen försökte jag undvika deras blickar, undvika att möta dem. Förhoppningsvis skulle de glömma.
Det sista Elin ropade åt mig närjag klev ur hissen var.....raka benen! Jag ringer kvart över åtta!!!

Åker hem, tänker att jag kommer inte svara när de ringer.
Tio aver åtta ringer telefonen. Det är Elin. Stänger av signalen. Hon ringer igen.
Meddelande kommer från Kerstin: Svara när vi ringer, tack!

Just det där tacket på slutet gjorde mig lite illa till mods. Tänk om de är sura - på riktigt. Jag är dålig på att hantera sura människor. Och framför allt dåligt samvete.
Min mamma ringer. Jag pratar med henne. Elin skickar meddelanden. Ring, ring, ring!

Jag berättar för min mamma att de jagar mig för att ha ut mig för kvällsbad. Hennes svar är: Men åk iväg! Ring upp henne nu!

Jaha, inte ens av henne fick jag nån uppbackning. Avslutar samtalet, drar på mig baddräkten och ringer upp Elin.
- Är ni seriösa, halvt skriker jag till henne.
Klart vi är ropar både hon och Kerstin i telefonen. Vi byter om nu sen hämtar vi dig.
Jag har redan baddräkten på svara jag lite sammanbitet.

En stund senare kommer ett sms från Elin: Ta med handduk!
Ja, mamma svarar jag.

Blir upplockad och det första jag säger när jag kliver in i baksätet är:
Fan vad jag är pepp! (man kan ju intala sig själv det så blir det lättare)
Jag är också trött svarar Elin bakom ratten.
Pepp, upprepar jag! Jag är pepp!!!

Vi åker till Bölesholmarna. Inte en käft är ute förutom en fiskmås som sitter på stranden.

Av med kläderna och med bara fötter i sanden känns det som att inte en tjälen hunnit gå ur marken. Kerstin var först i. Doppade sig direkt. Elin stod med vatten upp till vaderna och ropade på mig. Jag doppade tårna och skrek som ett litet barn.

Men efter lite ångest och skrik så doppade jag mig i alla fall och jag är så stolt över mig själv. Och mina fina vänner sa att de var så stolta över mig.

Jag är så jävla glad över att de fick iväg mig - det här behövde jag verkligen!!
Älskar er! Ni är bäst!!

När man känner sig som en pensionär

Jag ligger nerbäddad i sängen i min normala position. Två kuddar på hög i knävecken. Tre kuddar under rygg/nacke med en översta invikt i nacken. En kudde i knät som datorn vilar mot.
Man skulle kunna kalla det för någon slags pensionärsposition förutom att ingen rollator eller käpp stod vid sidan av sängen. Det låg inte heller några löständer i ett glas på sängbordet.

Nåväl....jag låg där i godan ro. Klockan närmade sig halv elva på kvällen när mobilen ringer. Det är Elin från jobbet.
När jag svarar hör jag hennes röst:
- Jag och Kerstin är på väg mot Röbäck. Vi är där om 10 minuter för att hämta upp dig. Vi ska åka och bada!

Jag försöker fatta vad hon säger....bada....halv elva på kvällen...i maj!

- Men jag har redan lagt mig försöker jag kraxa fram. Jag orkar inte åka iväg!
- Jo, skriker Elin! Du behöver bryta mönstret, komma ut, göra nåt crazy!
- Men.....försöker jag säga.....men.....jag ooooorkar inte ikväll.
- Jo, det gör du. Vi tar inte ett nej. Vi är hos dig snart! ropar hon till svar.

Tydligen förstår hon inte att jag gått ner för räkning. Jag är inte spontan när jag väl vikt in mig för kvällen, speciellt inte när det kommer till att doppa dig en sen kväll i maj. Jag som knappt badar i Sverige under varma sommardagar. Ja, jag är en badkruka!

Tidigare på dagen hade jag och Elin haft lunch tillsammans på jobbet. Jag kände mig låg och allt kändes som ett ekorrhjul. Jag behöver bryta mönstret var något vi båda var överens om.
Nu försökte alltså dessa två, mina fina arbetskompisar få ut mig på lite kvällsäventyr och jag låg där som en annan pensionär och bara....nääää.....jag har ju redan lagt mig, nääää....det är ju sååå kallt.

Det hela slutade med att jag lovade att nästa gång de ringer så finns inga nej på kartan.

Senare kom en snap från dem, när de doppat sig. Och det enda jag kunde känna var....fy faan vad jag är tråkig! Jag vill inte vara tråkig längre...

klick klick

Eh....ja.....då har jag invigt min fjärrkontroll! Vill någon bli mitt nästa objekt? Hojta!

Nu kan jag fota mig själv liggade på motorhuven

Idag tog jag mig i kragen och utförde två av de saker jag tänkt göra sååå länge nu. Men det kommer liksom alltid så mycket annat emellan. Knäppt med tanke på att det var gjort på några minuter.
Jag lär mig aldrig!

1. Var och tvättade utsidan av bilen. Ok, insidan är lite dammig och mattorna smutsiga men jag drog av lite med Huggies (våtservetter för att torka blöjrumpor med) på instrumentpanelen medan jag satt i tvätten på Circle K. Bättre än inget tänkte jag och körde på!

2. Åkte till Cyberphoto och köpte mig en fjärrkontroll till min kamera så jag kan....ja, fota mig själv. Ibland är det dåligt med objekt som vill ställa upp så då får man göra det själv.

En riktig pyttekartong!

Buren som försvann

När man besökt medelhavsländer och sett balkonger med blommor, och kanariefåglar i fågelbur har jag alltid tänkt att det vore så himla mysigt att ha en fågel på balkongen under sommaren.
En fågel som kvittrar och skapar stämning.
Dock är ju sommaren väldigt kort här i norra Sverige men det kanske vore coolt med en fågel för katterna att stirra på under den långa mörka vintern....
Min mamma tror dock att det skulle vara att psyka katterna. Eller så skulle de bli värsta kompisarna...vem vet.

När jag var yngre hade vi en superfin fågelbur hemma. Mina föräldrar hade en kanariefågel som hette Pip innan jag kom till världen.
Men fågelburen kom även till användning när jag blev äldre och fick en lillasyster.  Jag hade den hängande från taket ovanför mitt skrivbord och i den hade jag mina tuschpennor.....out of reach för hennes fingrar.

Tyvärr skrotades buren i samband med att mina föräldrar sorterade ut massa grejer inför flytten från huset i Luleå till lägenheten i Umeå.
Hade den funnits kvar hade det kunnat bo några zebrafinkar i den på min balkong. Jag älskar dessa små fåglar...efter lunnefågeln är dessa en favorit. Men lunnefåglar är ju knappast nåt man kan få tag i på en djuraffär. Scheisse!

Heads up!

Nu har de vägghängda Lunafigurerna kommit upp på väggen i mitt arbetsrum. Jag la på klarlack på dem som en sista finish bara för att de inte skulle skava av någon färg på väggen.

Vad tycks?

Samlare är ett intressant släkte

Det känns att jag har varit sjuk några dagar nu. Det kryper i kroppen och jag vill bara ut. Jag har förflyttat mig mellan soffa och säng mest hela tiden och sträcktittat på diverse serier och filmer.

Nu börjar inspirationen på saker att se ta slut så jag letade upp lite favoriter på Youtube....hoarders.

Jag kan både förfasas och fascineras av de som lever i sådana miljöer. Jag vet ju att det handlar om någon typ av sjukdom, för ingen vill ju egentligen leva på det sättet. Men att rensa och städa undan ger de drabbade sådan ångest eftersom de fäster sig vid diverse saker...allt från skräp och tidningar till saker de köpt. Som jag förstår det så är många av dessa även beroende av att köpa en massa saker, bara för att det är billigt. 

Tillslut har huset eller lägenheten svämmat över med grejer och det blir övermäktigt. Man vet ju själv hur det kan kännas när det blir för mycket att ta tag i - energin rinner liksom ur en. Man vet inte vart man ska börja.

När jag ser sådana här miljöer vill jag bara ta tag i dem. Slänga, organisera och städa. Jag kan tänka mig att i många fall kan man hitta en massa ohälsosamma saker och lukterna man säkerligen stöter på ska vi inte tala om. Men tänk att få se skillnaden mellan det kaos och den ordning det skulle bli.

Det är samma när jag ser städprogrammet How clean is your house, med Kim och Aggie. Vilken njutning att få rengöra åratal av smuts från en yta.

Ja, jag har varit sjuk några dagar och uttråkningen har antagligen satt sig på min förmåga att se på saker. Men ändå!

Nytt i shopen