När man känner sig som en pensionär

Jag ligger nerbäddad i sängen i min normala position. Två kuddar på hög i knävecken. Tre kuddar under rygg/nacke med en översta invikt i nacken. En kudde i knät som datorn vilar mot.
Man skulle kunna kalla det för någon slags pensionärsposition förutom att ingen rollator eller käpp stod vid sidan av sängen. Det låg inte heller några löständer i ett glas på sängbordet.

Nåväl....jag låg där i godan ro. Klockan närmade sig halv elva på kvällen när mobilen ringer. Det är Elin från jobbet.
När jag svarar hör jag hennes röst:
- Jag och Kerstin är på väg mot Röbäck. Vi är där om 10 minuter för att hämta upp dig. Vi ska åka och bada!

Jag försöker fatta vad hon säger....bada....halv elva på kvällen...i maj!

- Men jag har redan lagt mig försöker jag kraxa fram. Jag orkar inte åka iväg!
- Jo, skriker Elin! Du behöver bryta mönstret, komma ut, göra nåt crazy!
- Men.....försöker jag säga.....men.....jag ooooorkar inte ikväll.
- Jo, det gör du. Vi tar inte ett nej. Vi är hos dig snart! ropar hon till svar.

Tydligen förstår hon inte att jag gått ner för räkning. Jag är inte spontan när jag väl vikt in mig för kvällen, speciellt inte när det kommer till att doppa dig en sen kväll i maj. Jag som knappt badar i Sverige under varma sommardagar. Ja, jag är en badkruka!

Tidigare på dagen hade jag och Elin haft lunch tillsammans på jobbet. Jag kände mig låg och allt kändes som ett ekorrhjul. Jag behöver bryta mönstret var något vi båda var överens om.
Nu försökte alltså dessa två, mina fina arbetskompisar få ut mig på lite kvällsäventyr och jag låg där som en annan pensionär och bara....nääää.....jag har ju redan lagt mig, nääää....det är ju sååå kallt.

Det hela slutade med att jag lovade att nästa gång de ringer så finns inga nej på kartan.

Senare kom en snap från dem, när de doppat sig. Och det enda jag kunde känna var....fy faan vad jag är tråkig! Jag vill inte vara tråkig längre...