Jag är inte ensam om att ha drömmar. Det kan vara drömmar om saker jag vill uppnå, göra, uppleva. Men det är också drömmar om vad jag önskade att var.
Vi har alla styrkor och svagheter. En del visar bara det ena eller det andra. Speciellt på sociala medier är det lätt att hamna i det "perfekta". Alla ser ut att ha det perfekt. De framstår som att de lever det liv de drömmer om och det enda man tar del av är den städade, nyrenoverade och sminkade ytan.
Ingen visar när de fulgråter i sina slitna mjukisbyxor och pressar i sig en massa onyttigt.
Alla vill upprätthålla fasaden av att de lever det liv de vill och är ämnade för.
Trots att de flesta genomskådat detta skapar det ändå en stress eftersom vi inte känner att vi är lika framgångsrika och lyckade.
Jag är inte rädd för att bjuda på mig själv. Jag kan dela med mig både av framgångar, oro, hjärnspöken och misslyckanden. Det är inget fel i det! Det visar bara att jag är mänsklig - en helt vanlig människa.
Det här är jag liksom, på gott och ont!
Vad jag önskar vs vad jag är:
* Jag önskar att jag var modig att kasta mig ut i allt nytt
men...
* jag är en ganska feg person som hellre låter bli att testa än att misslyckas
* Jag önskar att jag var ordningsam och strukturerad
men...
* jag är ostrukturerad och slarvig
* Jag önskar jag hade självförtroende och självkänsla nog att tro på mig själv i alla lägen
men...
* jag känner mig ofta i underläge och är rädd och osäker
* Jag önskar att jag någon gång skulle våga be en person som gjort mig ont fara åt helhet
men...
* jag ser den lilla människan bakom, tycker synd om och tar på mig skulden
* Jag önskar att jag var en människa som älskade träning
men...
* jag är en slö latmask som trivs bäst i soffan och gärna skjuter upp saker till morgondagen
* Jag önskar att jag sa ja oftare
men...
* jag blir så lätt bekväm, tycker att det är jobbigt att komma iväg
Jag önskar att jag kunde hålla ordning hemma
men...
* jag tokstädar istället för liv och lust och låter det förfalla däremellan
* Jag önskar att jag kunde ta en komplimang på ett bra sätt
men...
* jag skämtar bort det eller tycker äsch...det där...det kan vem som helst göra bättre
Efter en dag med hjärnkaos tar jag nu en tidig kväll. Jag lämnar hemmet och hälsar på hemma hos Pernilla. Behöver tänka på lite annat än skolan nu!
Visar inlägg med etikett Om mig. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Om mig. Visa alla inlägg
onsdag 5 september 2018
torsdag 31 maj 2018
Britishamericanian
Släkten kommer på besök imorgon, men jag måste dessvärre jobba. Det är 5 år sedan sist och jag har verkligen gjort allt jag kan för att byta pass. Ibland går det bara inte.....
Kanske får jag besöka dem på hemmaplan nästa gång istället.
http://designofluna.blogspot.com/2013/07/slakten-fran-amerika.html
Nåväl, kanske dyker allas vår galonman upp imorgon kväll! Det skulle vara som plåster på såren...
Generna.....mitt DNA är brittiskt...men släkten utvandrade till Amerika!
For the laaaaaand of the freeeeee......and the hoooome of the braaaave! God bless the Queen!
Over and out!
Kanske får jag besöka dem på hemmaplan nästa gång istället.
http://designofluna.blogspot.com/2013/07/slakten-fran-amerika.html
Nåväl, kanske dyker allas vår galonman upp imorgon kväll! Det skulle vara som plåster på såren...
Generna.....mitt DNA är brittiskt...men släkten utvandrade till Amerika!
For the laaaaaand of the freeeeee......and the hoooome of the braaaave! God bless the Queen!
Over and out!
onsdag 18 april 2018
Let´s break up!
Jag vet att jag gör så många fel i mitt liv. Folk som bryr sig om mig påpekar det och jag lyssnar, förstår och inser.
Att göra en förändring i livet är inte alltid lätt. Speciellt när energin inte finns där.
Det pratas om trötthet. Det finns alltid trötthet. Vårtrötthet, hösttrötthet, vintertrötthet.....
Just nu befinner jag mig i en period av extrem trötthet. Det känns som att det inte spelar någon roll hur mycket jag sover, tröttheten finns där i alla fall. Det är stressande att känna så och det blir liksom en krypande känsla i kroppen för att något känns så fel.
Jag har verkligen inte orken, även om viljan finns där. Viljan att ta tag i saker och inte skjuta upp allt till imorgon, då det förhoppningsvis ska kännas bättre.
Jag känner mig konstant stressad, oavsett jag har något att göra eller inte. Ibland är det stressande att inte ha något att göra så hur man än vänder och vrider på det blir det inte bra.
Alla säger att det är bra att röra på sig, promenera och vara ute i dagsljus. Jag var ute och gick en halvtimme på lunchen i förrgår och igår var jag iväg och tränade. Det var en skön känsla efteråt om än jag blev trött, en sömnig trötthet. Men det kändes i alla fall skönt i kroppen. Stresskänslan försvann om än ingen energi fanns där. Men det kommer väl förhoppningsvis när man fått in rutinen.
Jag ska ta mig iväg på en långpromenad idag också.
Jag försöker verkligen att tänka på det här med att ta det lite lugnt, att inte jaga upp mig och stressa, men på jobbet är det svårt. Det är folk som sliter i en från olika håll och man ska hjälpa alla...helst först och jävligt snabbt. Jag blir påverkad av att folk i allmänhet har så bråttom och lite tålamod när det kommer till att vänta på sin tur. Man ska hålla så många bollar i luften samtidigt och det är intryck och påverkan från alla håll.
Igår innan jag gick hem kändes det som att något blev fel i huvudet på mig. Det var precis som att den enklaste uppgiften inte gick att få till. Saker som jag gör hundratals gånger varje dag tog en evighet. Det är en skrämmande känsla när det känns som att det inte fungerar alls.
I morgon åker jag till Luleå över dagen för att försöka prestera på ett prov inför en utbildning jag sökt till. Det känns som att jag åker dit och gör det bästa utifrån hur det är just nu. Mer kan jag inte göra. Går det så går det.
Att göra en förändring i livet är inte alltid lätt. Speciellt när energin inte finns där.
Det pratas om trötthet. Det finns alltid trötthet. Vårtrötthet, hösttrötthet, vintertrötthet.....
Just nu befinner jag mig i en period av extrem trötthet. Det känns som att det inte spelar någon roll hur mycket jag sover, tröttheten finns där i alla fall. Det är stressande att känna så och det blir liksom en krypande känsla i kroppen för att något känns så fel.
Jag har verkligen inte orken, även om viljan finns där. Viljan att ta tag i saker och inte skjuta upp allt till imorgon, då det förhoppningsvis ska kännas bättre.
Jag känner mig konstant stressad, oavsett jag har något att göra eller inte. Ibland är det stressande att inte ha något att göra så hur man än vänder och vrider på det blir det inte bra.
Alla säger att det är bra att röra på sig, promenera och vara ute i dagsljus. Jag var ute och gick en halvtimme på lunchen i förrgår och igår var jag iväg och tränade. Det var en skön känsla efteråt om än jag blev trött, en sömnig trötthet. Men det kändes i alla fall skönt i kroppen. Stresskänslan försvann om än ingen energi fanns där. Men det kommer väl förhoppningsvis när man fått in rutinen.
Jag ska ta mig iväg på en långpromenad idag också.
Jag försöker verkligen att tänka på det här med att ta det lite lugnt, att inte jaga upp mig och stressa, men på jobbet är det svårt. Det är folk som sliter i en från olika håll och man ska hjälpa alla...helst först och jävligt snabbt. Jag blir påverkad av att folk i allmänhet har så bråttom och lite tålamod när det kommer till att vänta på sin tur. Man ska hålla så många bollar i luften samtidigt och det är intryck och påverkan från alla håll.
Igår innan jag gick hem kändes det som att något blev fel i huvudet på mig. Det var precis som att den enklaste uppgiften inte gick att få till. Saker som jag gör hundratals gånger varje dag tog en evighet. Det är en skrämmande känsla när det känns som att det inte fungerar alls.
I morgon åker jag till Luleå över dagen för att försöka prestera på ett prov inför en utbildning jag sökt till. Det känns som att jag åker dit och gör det bästa utifrån hur det är just nu. Mer kan jag inte göra. Går det så går det.
torsdag 12 april 2018
Vänner
Jag ska vara ärlig nu.....
Jag har ett jobb, vilket jag är oerhört tacksam över. Det är inte mitt drömjobb, men jag har verkligen världens bästa kollegor.
Jag har aldrig haft ett jobb där jag känt mig lika uppskattad som jag gör där jag är idag. Vi är en familj, vi bryr oss om varandra och vi tycker om varandra.
Man kan få en spontan kram när man kommer till jobbet och träffar någon man inte sett på några dagar. Vissa kan jag prata om allt med. Det är riktiga vänner!
Jag har alltid känt att jag har lättare att få kontakt med killar eftersom de oftast är mer okomplicerade än tjejer i regel är.
Med tjejer är det konkurrens på ett helt annat sätt. Jag tänker bara på min gymnasietid då jag gick 3 år i en tjejklass. Vilken mardröm!
Som jag upplever det är tjejer mer dömande och det är mer skitsnack bakom ryggen på varandra. Därför har jag haft svårt att hitta tjejkompisar som jag kommit riktigt nära.
Men i och med att jag började på mitt jobb så måste jag omvärdera det hela. Vi är människor i olika åldrar men det finns trots det inga hinder för att umgås. Det känns inte som att någon dömer eller sätter en stämpel på en. Oavsett om man är 20 eller snart 50 så umgås man, och det är just det som är så himla fint!
Jag får det att låta som något unikt, vilket det kanske inte är. Men för mig är det unikt eftersom jag aldrig upplevt den närheten och den omtanken från andra oavsett kön, bakgrund eller ålder.
Jag har dragit den högsta vinsten när det kommer till kollegor!
Vi kan jävlas med varandra, dryga oss och skoja, men bakom allt det finns det ändå en känsla av att man bryr sig - och det är fantastiskt.
Jag vill inte jobba med det jag gör resten av mitt liv - för jag tror på att man måste utvecklas mer än man kan göra på ett och samma företag. Men just den här samhörigheten gör att det blir svårt att slita sig.
Nästa vecka ska jag i alla fall på uttagningsprov för en utbildning. Om jag kommer in, och om jag väljer att gå den återstår att se.
Jag har ett jobb, vilket jag är oerhört tacksam över. Det är inte mitt drömjobb, men jag har verkligen världens bästa kollegor.
Jag har aldrig haft ett jobb där jag känt mig lika uppskattad som jag gör där jag är idag. Vi är en familj, vi bryr oss om varandra och vi tycker om varandra.
Man kan få en spontan kram när man kommer till jobbet och träffar någon man inte sett på några dagar. Vissa kan jag prata om allt med. Det är riktiga vänner!
Jag har alltid känt att jag har lättare att få kontakt med killar eftersom de oftast är mer okomplicerade än tjejer i regel är.
Med tjejer är det konkurrens på ett helt annat sätt. Jag tänker bara på min gymnasietid då jag gick 3 år i en tjejklass. Vilken mardröm!
Som jag upplever det är tjejer mer dömande och det är mer skitsnack bakom ryggen på varandra. Därför har jag haft svårt att hitta tjejkompisar som jag kommit riktigt nära.
Men i och med att jag började på mitt jobb så måste jag omvärdera det hela. Vi är människor i olika åldrar men det finns trots det inga hinder för att umgås. Det känns inte som att någon dömer eller sätter en stämpel på en. Oavsett om man är 20 eller snart 50 så umgås man, och det är just det som är så himla fint!
Jag får det att låta som något unikt, vilket det kanske inte är. Men för mig är det unikt eftersom jag aldrig upplevt den närheten och den omtanken från andra oavsett kön, bakgrund eller ålder.
Jag har dragit den högsta vinsten när det kommer till kollegor!
Vi kan jävlas med varandra, dryga oss och skoja, men bakom allt det finns det ändå en känsla av att man bryr sig - och det är fantastiskt.
Jag vill inte jobba med det jag gör resten av mitt liv - för jag tror på att man måste utvecklas mer än man kan göra på ett och samma företag. Men just den här samhörigheten gör att det blir svårt att slita sig.
Nästa vecka ska jag i alla fall på uttagningsprov för en utbildning. Om jag kommer in, och om jag väljer att gå den återstår att se.
tisdag 10 april 2018
Ta igen förlorad tid
Tänk att det har varit så svårt att få ihop en träff trots att det endast är ynka 26 mil mellan oss.
Men på fredag är det äntligen dags! Då kommer Sarah hit - för första gången.
Det är nästan ett år sedan vi sist träffades. Två liv på varsitt håll, med barn, plugg, jobb och allt annat som livet innebär har gjort det svårt att få ihop det så vi kunnat ses.
Men på fredag är det jag som står på busstationen klockan 19 och tar emot henne! Vad vi hittar på under helgen är inte riktigt bestämt annat än ett Pinchosbesök på lördag (måste bara boka bord!)
Det blir väl lite strosande på stan och visa henne runt i omgivningarna. Och så måste vi ju givetvis komma i fas med allt som hänt sen vi sist sågs.
Det var i juni förra året - samma dag som studenten och Pridefestivalen gick av stapeln. Då var jag och Madde i Luleå för att avsluta mitt tidigare liv. Kapade den sista länken, bokstavligen!
Men på fredag är det äntligen dags! Då kommer Sarah hit - för första gången.
Det är nästan ett år sedan vi sist träffades. Två liv på varsitt håll, med barn, plugg, jobb och allt annat som livet innebär har gjort det svårt att få ihop det så vi kunnat ses.
Men på fredag är det jag som står på busstationen klockan 19 och tar emot henne! Vad vi hittar på under helgen är inte riktigt bestämt annat än ett Pinchosbesök på lördag (måste bara boka bord!)
Det blir väl lite strosande på stan och visa henne runt i omgivningarna. Och så måste vi ju givetvis komma i fas med allt som hänt sen vi sist sågs.
Det var i juni förra året - samma dag som studenten och Pridefestivalen gick av stapeln. Då var jag och Madde i Luleå för att avsluta mitt tidigare liv. Kapade den sista länken, bokstavligen!
måndag 9 april 2018
45 frågor och svar
1. Vad gör en människa annorlunda?
En person som vågar vara sig själv och visa det på sättet de är, klär sig och pratar. Allt för många faller i samma mall och blir tråkiga för att man är rädd att sticka ut. Det är coolt att vara annorlunda!
2. Vilken är den första sidan du öppnar när du loggar in på nätet?
Facebook eller instagram. Men om det är ”vanliga nätet” så går jag in på one.com och läser min mail.
3. Vilken färg skulle du aldrig ha på väggen?
Babybajsbrunt…..
4. Vad skulle du vilja vara känd för?
Att ha gjort något som betyder nåt. Jag skulle inte vilja bli känd för att ha gjort någon bisarr sak eller för att jag skulle bli tillsammans med någon känd person. Det skulle kännas bättre om man gjort något som gjort intryck och förändrat nåt. Hittat botemedel till nån sjukdom eller fått fred i hela världen.
5. Hur vill du att ditt liv ska se ut om 5 år?
Jag vill vara lugn, i sinnet och kroppen. Stressar för mycket i mitt liv som det är nu. Jag vill vara frisk och ha ett roligt liv med utmaningar och äventyr.
6. Vad gör du när du inte har något att göra?
Oftast blir jag rastlös, sen försöker jag styra upp något. Sy eller sätta mig vid datorn.
7. Vad är viktigast för dej att ha i kylen?
Propud
8. Inför vilka tillfällen städar du ditt hem extra noggrant?
Om jag ska få besök av någon som inte varit här tidigare. Då måste man ju visa sig och sitt hem från den bästa sidan. Eller om jag har en ledig dag och inget annat planerat….då går jag all in.
9. Hur hade världen sett ut om pengar inte fanns?
Förmodligen hade den varit bättre och mer rättvis.
10. I vilka situationer är du helst ensam?
När jag sitter på toaletten - om ingen katt hinner slinka med in.
11. Hur skulle inställningen till cigaretter vara om de uppfanns idag?
De skulle kanske inte få säljas hur som helst. Har inte funderat så mycket på den frågan.
12. Vilket är ditt favoritmuseum och varför?
I Sverige är det nog Naturhistoriska eftersom det finns så många olika utställningar. Utomlands måste jag säga att Titanicmuseet i Florida var himla mäktigt. Mycket bättre än de kringresande utställningarna.
13. Om du flyttade från Sverige, vilket land skulle du flytta till?
Kanske Norge eller Danmark (älskar danska), fast jag vill ju gärna komma bort från kylan så kanske USA eller Australien.
14. Hur gammal känner du dig?
22 år cirka…..min mentala ålder kan ibland vara nere på 4 år.
15. Om du blev Gud för en dag, vad skulle du välja göra då?
Ta bort all orättvisa och alla onda människor. Se till att alla hade det bra oavsett vart i världen de lever.
16. Vilken film såg du senast?
Monster Money
17. Vem ringde du senast?
Min mamma
18. Är du besatt av någonting?
Dokumentärer gärna om kriminalfall och liknande.
19. Vilken färg är dominerande i din garderob?
Svart är det mest men jag har mycket andra färger också.
20. Vilken är din favorithögtid?
Påsk för då närmar det sig våren. Men julen är mysig också.
21. Vart i världen skulle du vilja befinna dig just nu?
På en klippa i Oregon blickandes ut över havet.
22. Nämn en plats i världen du besökt som du aldrig vill återvända till?
Tunisien. Jag fick dåligt intryck av det landet. Kanske hade jag otur och träffade många otrevliga människor men dit vill jag inte åka igen.
23. Hur vill du tillbringa din pension?
Frisk och pigg med någon att dela livet med. Orka och ha råd att resa eller flytta till något land där det är varmt.
24. Vilka världsdelar har du varit i?
Europa, USA, Afrika och Asien
25. Vilka yrken har du provat på?
Restaurangyrket, jobbat inom media, administratör, jobbat inom handel, massör, vikarierat på dagis.
26. Vilket är ditt favoritgodis?
Choklad och salta godisar.
27. Vilket var ditt bästa ämne i skolan?
Bild
28. Vilken är din favoritaffär?
WalMart
29. Hur många gånger har du flyttat?
8 gånger
30. Är du morgon- eller kvällsmänniska?
Morgonmänniska. Jag är rätt kvällstrött av mig
31. Senaste filmen du såg på bio?
MazeRunner - the death cure
32. Hur såg ditt liv ut för tio år sedan?
Oj….2008, vad gjorde jag då….jag bodde i Luleå i alla fall men jag kommer inte ihåg exakt vad jag gjorde
33. Vilken var den senaste konserten du var på?
Så länge sen att jag inte kommer ihåg. Måste ha varit på någon festival.
34. Vilken är den roligaste träningsformen?
Som icke träningsmänniska så måste jag väl säga att det jag tyckt har varit roligt var tennis och klättring.
35. Vad är det konstigaste du ätit?
Jag äter inte konstiga saker. Jag äter framför allt inget med ögon!
36. Var växte dina föräldrar upp?
Min pappa väte upp i Luleå och min mamma i Åmsele.
37. Har du någon gång uppträtt inför massor av människor?
Ja, om föreläsningar klassas som uppträdande.
38. Har du insett vilka som är dina äkta vänner?
Definitivt!!!
39. När lärde du dig senast någonting nytt?
Alldeles nyss.
40. Nämn någon du beundrar och varför?
Jag beundrar min syster som lyckats få två underbara barn och nu slutfört sin utbildning!
41. Har du, eller har haft, något smeknamn?
Mallan
42. Är du vidskeplig?
Oh, jaaaa
43. Är du bra på att laga mat?
Jag är nog bättre än jag tror men jag är ingen som hittar på egna recept…..det har jag gjort med soppor och det har aldrig blivit bra.
44. Vilket är ditt drömyrke?
Fotograf som reser runt i världen
45. Om du fick resa tillbaka i tiden och återuppleva en händelse, vilken skulle det vara?
Jag skulle resa till Lituya Bay i Alsaka 1958 och se den 516 m höga tsunamin. Men stå på säkert avstånd!!! Jag är livrädd för tsunamis.
torsdag 22 mars 2018
Jag och Steven
Jag har länge undrat hur vår kontakt började. Jag har frågat honom men han kommer inte heller ihåg.
Vet inte exakt vilket år det här var, men det var i alla fall efter 1993, eftersom det var det året som Schindler´s List släpptes.
Jag gick videoubildning på Kalix Folkhögskola när det en kväll ringde på mobilen. Mannen som presenterade sig som Lucien berättade om Steven Spielbergs projekt med att dokumentera alla förintelsens överlevandes upplevelser på film var igång och att de nu skulle börja i Sverige.
Han undrade om jag var intresserad av att vara med och jobba som volontär.
Steven Spielberg är ju det magiska ordet för en filmnörd som jag så klart som f*n att jag var intresserad!
Lucien som då jobbade som steward på SAS och även jobbade med foto och film kom och hälsade på vid några tillfällen hemma hos mina föräldrar i Luleå. Vid första tillfället hade jag lyckats misslyckas med en extremt rinnig kladdkaka som var tvungen att förvaras i frysen tills den skulle skäras och sedan genast åka tillbaka in i kylan igen.
Lucien älskade den. Han pratade om den där kladdkakan varje gång vi hade kontakt.
I slutändan hade jag inte möjlighet att tillbringa tid nere i södra Sverige under långa perioder utan någon lön, så det blev inget av det för min del.
Men jag är glad över att projektet blev av och att allt dokumenteras och sparas.
Men jag funderar fortfarande - än i dag - på hur mitt namn kom upp på tapeten.
Läs mer här: https://sfi.usc.edu
Vet inte exakt vilket år det här var, men det var i alla fall efter 1993, eftersom det var det året som Schindler´s List släpptes.
Jag gick videoubildning på Kalix Folkhögskola när det en kväll ringde på mobilen. Mannen som presenterade sig som Lucien berättade om Steven Spielbergs projekt med att dokumentera alla förintelsens överlevandes upplevelser på film var igång och att de nu skulle börja i Sverige.
Han undrade om jag var intresserad av att vara med och jobba som volontär.
Steven Spielberg är ju det magiska ordet för en filmnörd som jag så klart som f*n att jag var intresserad!
Lucien som då jobbade som steward på SAS och även jobbade med foto och film kom och hälsade på vid några tillfällen hemma hos mina föräldrar i Luleå. Vid första tillfället hade jag lyckats misslyckas med en extremt rinnig kladdkaka som var tvungen att förvaras i frysen tills den skulle skäras och sedan genast åka tillbaka in i kylan igen.
Lucien älskade den. Han pratade om den där kladdkakan varje gång vi hade kontakt.
I slutändan hade jag inte möjlighet att tillbringa tid nere i södra Sverige under långa perioder utan någon lön, så det blev inget av det för min del.
Men jag är glad över att projektet blev av och att allt dokumenteras och sparas.
Men jag funderar fortfarande - än i dag - på hur mitt namn kom upp på tapeten.
Läs mer här: https://sfi.usc.edu
måndag 12 mars 2018
Möta rädslan
Det bästa sättet att möta sina rädslor är att ställa sig inför dem. Det insåg jag efter att jag efter att ha ställt mig inför en full salong och pratat i en timme om mina erfarenheter i ett filmprojekt jag varit involverad i.
Det var på en filmfestival i Malmö.
Jag var så oerhört nervös och jag sprang på toaletten titt som tätt innan det var dags. Men när vi väl stod där på scenen och började prata så var det jätteroligt.
Att ha så många ansikten vända mot en, lyssnande och uppskattande var en riktig kick!
Det är skillnad att prata om egna erfarenheter eftersom det inte är fakta som någon kan slå ner på. Det finns ingen expert som kan hävda att något man sagt inte stämmer. Det gör det hela lite mer avslappnat.
På den filmfestivalen träffade vi på ett gäng från Trollhättan som alla jobbade med filmprojekt på Film i Väst. De bjöd in oss på en filmkonferens på Marstrand där vi skulle hålla ytterligare ett föredrag, fast för ett mindre antal gäster.
Det är första och enda gången jag varit på västkusten. Solen sken och det hade redan börjat blomma.
Vilket underbart ställe!
Efter dessa två tillfällen har jag hållit en del kurser, fast i andra ämnen. Då behövde jag mer fakta bakom mig och det kan jag säga var lite mer nervöst. Inte riktigt lika roligt.
Men jag mötte min rädsla och växte av det!
Det var på en filmfestival i Malmö.
Jag var så oerhört nervös och jag sprang på toaletten titt som tätt innan det var dags. Men när vi väl stod där på scenen och började prata så var det jätteroligt.
Att ha så många ansikten vända mot en, lyssnande och uppskattande var en riktig kick!
Det är skillnad att prata om egna erfarenheter eftersom det inte är fakta som någon kan slå ner på. Det finns ingen expert som kan hävda att något man sagt inte stämmer. Det gör det hela lite mer avslappnat.
På den filmfestivalen träffade vi på ett gäng från Trollhättan som alla jobbade med filmprojekt på Film i Väst. De bjöd in oss på en filmkonferens på Marstrand där vi skulle hålla ytterligare ett föredrag, fast för ett mindre antal gäster.
Det är första och enda gången jag varit på västkusten. Solen sken och det hade redan börjat blomma.
Vilket underbart ställe!
Efter dessa två tillfällen har jag hållit en del kurser, fast i andra ämnen. Då behövde jag mer fakta bakom mig och det kan jag säga var lite mer nervöst. Inte riktigt lika roligt.
Men jag mötte min rädsla och växte av det!
lördag 10 mars 2018
Är du en talker eller en doer?
Ibland kan jag bli så jävla less på hur jag är. Jag tycker inte om vissa tendenser hos mig själv. En av dessa är att jag har så svårt att fullfölja något.
Jag får idéer, börjar och sedan är det som att jag tappar motivationen och lågan, trots att jag vill.
Det kan säkert bero på lathet, bekvämlighet och att saker blir komplicerade och jobbiga.
Det handlar inte bara om en sak, utan det är så här i mycket. Jag är en påbörjare men inte en slutförare.
Jag bloggade tidigare om planerna på blodomloppet förra året. Jag var verkligen peppad på att vara med tillsammans med Pernilla och de andra som visade intresse på jobbet.
Men vad blev det av träningen....ingenting naturligtvis. Först tyckte jag att jag hade all tid i världen, sen kom det "en massa saker emellan" och så var det dags för loppet. Det vore ju rent idiotiskt att tro att jag skulle orka springa när jag inte hade tagit ett steg utöver det jag vanligtvis gör en vanlig dag.
Varför kommer jag då in på blodomloppet igen? Jo, för att idag berättade Pernilla att hon anmält sig.
Ska du inte vara med? kom hennes följdfråga.
Klart jag ska sa jag då! I bakhuvudet skrek all min visshet att det ju självklart kommer skita sig.
Men NÄ - jag ska tamigjävulen vara med i år. Och jag ska vara i så pass bra form att jag tar mig runt dessa 5 km utan att vilja att någon tar mig av daga.
Det är så själva fan om jag inte ska klara av att slutföra något i mitt liv. I år är det jag som springer - i regn eller solsken - jag springer! Om så någon ska springa bakom mig med knölpåk så ska jag runt banan! Det finns inga genvägar! PUNKT SLUT
Nu måste jag nog lägga mig i soffan ett tag.....
Jag får idéer, börjar och sedan är det som att jag tappar motivationen och lågan, trots att jag vill.
Det kan säkert bero på lathet, bekvämlighet och att saker blir komplicerade och jobbiga.
Det handlar inte bara om en sak, utan det är så här i mycket. Jag är en påbörjare men inte en slutförare.
Jag bloggade tidigare om planerna på blodomloppet förra året. Jag var verkligen peppad på att vara med tillsammans med Pernilla och de andra som visade intresse på jobbet.
Men vad blev det av träningen....ingenting naturligtvis. Först tyckte jag att jag hade all tid i världen, sen kom det "en massa saker emellan" och så var det dags för loppet. Det vore ju rent idiotiskt att tro att jag skulle orka springa när jag inte hade tagit ett steg utöver det jag vanligtvis gör en vanlig dag.
Varför kommer jag då in på blodomloppet igen? Jo, för att idag berättade Pernilla att hon anmält sig.
Ska du inte vara med? kom hennes följdfråga.
Klart jag ska sa jag då! I bakhuvudet skrek all min visshet att det ju självklart kommer skita sig.
Men NÄ - jag ska tamigjävulen vara med i år. Och jag ska vara i så pass bra form att jag tar mig runt dessa 5 km utan att vilja att någon tar mig av daga.
Det är så själva fan om jag inte ska klara av att slutföra något i mitt liv. I år är det jag som springer - i regn eller solsken - jag springer! Om så någon ska springa bakom mig med knölpåk så ska jag runt banan! Det finns inga genvägar! PUNKT SLUT
Nu måste jag nog lägga mig i soffan ett tag.....
fredag 9 mars 2018
Min dagbok
Jag gillar att skriva. Det har jag alltid gjort - i alla fall när jag själv får välja ämne.
När jag var liten skrev jag berättelser - om spöken, tjuvar, troll, bästa vänner, småsyskon och knarklangning.
Jag ritade framsidor på mina "böcker" och har dem fortfarande samlade i mitt arbetsrum.
Jag skrev dagbok - om små händelser som i min lilla värld var stora och viktiga.
Med åren skrev jag dagbok mer regelbundet och att sätta sig med dessa böcker nu är som att resa tillbaka i tiden.
Jag minns, jag känner det jag kände och jag kan både skratta och gråta åt det jag skrivit. Jag har mognat - det som kändes så livsavgörande när jag var 18 år är inte lika viktigt idag.
Men jag förkastar inte känslorna. Det var precis vad jag kände då, och det var mitt liv - mina känslor och mina drömmar.
Jag började så småningom blogga och det har pågått i många år. Min kompis Madde bodde då i Stockholm och ICQ var väldigt stort i våra liv. Till den kunde man koppla en blogg och på hennes inrådan (kanske fanns det även hot med i bilden) så började jag lite trevande att berätta om mitt liv och mina dagar.
Det är jättetråkigt att denna blogg inte längre finns att se, för jag hade verkligen velat gå in och läsa det jag skrev.
För två år sedan skrev jag reportage för en nättidning. Jag gjorde det vid sidan av mitt vanliga jobb och "bajsade" ur mig reportage efter reportage om de mest varierande sakerna.
Det var roligt, men just då blev det lite för mycket. Det skulle vara roligt att göra något liknande igen.
Det finns de som inte förstår vitsen med att blogga.
Varför vill du berätta? Vill du verkligen att folk ska veta så mycket om dig? Varför berätta om saker som inte alltid är positiva?
För mig är min blogg en ventil. Ett sätt att lätta på trycket. Jag berättar inte allt, jag berättar bara det jag tycker känns okej för andra att veta. Kanske hjälper det någon i samma situation någon gång. Kanske kan någon skratta åt dråpligheter. Kanske lär folk känna mig bättre.
Jag är inte rädd att visa mig svag eller visa på misstag. Jag lär mig hela tiden! Jag bjuder på mig själv både i vardagen och i bloggen och försöker inte vara något jag inte är.
Under min flytt till Umeå och alla jobbigheter runt den perioden fick jag så otroligt mycket stöd och fina ord från de som följer min blogg. Det värmde och gjorde mig starkare. Jag kände mig inte så ensam utan jag hade stöd i ryggen från så många.
Jag tycker att det är otroligt skönt att skriva av sig. För mig är det ett sätt att lämna av tankar någonstans. Att slippa ha allting i huvudet, för där är det oftast fullt nog.
Min blogg är min dagbok och ni är välkomna att tjuvläsa den!
När jag var liten skrev jag berättelser - om spöken, tjuvar, troll, bästa vänner, småsyskon och knarklangning.
Jag ritade framsidor på mina "böcker" och har dem fortfarande samlade i mitt arbetsrum.
Jag skrev dagbok - om små händelser som i min lilla värld var stora och viktiga.
Med åren skrev jag dagbok mer regelbundet och att sätta sig med dessa böcker nu är som att resa tillbaka i tiden.
Jag minns, jag känner det jag kände och jag kan både skratta och gråta åt det jag skrivit. Jag har mognat - det som kändes så livsavgörande när jag var 18 år är inte lika viktigt idag.
Men jag förkastar inte känslorna. Det var precis vad jag kände då, och det var mitt liv - mina känslor och mina drömmar.
Jag började så småningom blogga och det har pågått i många år. Min kompis Madde bodde då i Stockholm och ICQ var väldigt stort i våra liv. Till den kunde man koppla en blogg och på hennes inrådan (kanske fanns det även hot med i bilden) så började jag lite trevande att berätta om mitt liv och mina dagar.
Det är jättetråkigt att denna blogg inte längre finns att se, för jag hade verkligen velat gå in och läsa det jag skrev.
För två år sedan skrev jag reportage för en nättidning. Jag gjorde det vid sidan av mitt vanliga jobb och "bajsade" ur mig reportage efter reportage om de mest varierande sakerna.
Det var roligt, men just då blev det lite för mycket. Det skulle vara roligt att göra något liknande igen.
Det finns de som inte förstår vitsen med att blogga.
Varför vill du berätta? Vill du verkligen att folk ska veta så mycket om dig? Varför berätta om saker som inte alltid är positiva?
För mig är min blogg en ventil. Ett sätt att lätta på trycket. Jag berättar inte allt, jag berättar bara det jag tycker känns okej för andra att veta. Kanske hjälper det någon i samma situation någon gång. Kanske kan någon skratta åt dråpligheter. Kanske lär folk känna mig bättre.
Jag är inte rädd att visa mig svag eller visa på misstag. Jag lär mig hela tiden! Jag bjuder på mig själv både i vardagen och i bloggen och försöker inte vara något jag inte är.
Under min flytt till Umeå och alla jobbigheter runt den perioden fick jag så otroligt mycket stöd och fina ord från de som följer min blogg. Det värmde och gjorde mig starkare. Jag kände mig inte så ensam utan jag hade stöd i ryggen från så många.
Jag tycker att det är otroligt skönt att skriva av sig. För mig är det ett sätt att lämna av tankar någonstans. Att slippa ha allting i huvudet, för där är det oftast fullt nog.
Min blogg är min dagbok och ni är välkomna att tjuvläsa den!
torsdag 12 oktober 2017
Mitt råd till en 7 åring
Om jag hade kunnat ge mitt 7 åriga jag en massa råd så hade jag velat det. Dela med mig av allt jag lärt mig genom åren. Vad som är viktigt, och vad som är totalt oviktigt.
Lilla gumman, du behöver inte vara så blyg och försiktigt som du är. Ta plats! Le på skolfotot trots att du tappat tänder, var stolt över kläderna som din mamma sytt åt dig. Det är okej att stå ut och inte ha samma kläder som alla andra.
Du växer upp i mahjongjacka, hemstickade mössor, graningekängor och manchesterbyxor. Du vill ha snowjoggings, mjukisdresser från New Maxim och köpesmössa med stor tofs. Men faktum är att du är så mycket coolare än alla andra, även om du inte känner så just nu.
Jag önskar att jag kunde säga till dig att allt kommer att ordna sig, för det gör det i slutändan. Du kommer att få uppleva både bra och dåliga saker, gå igenom svårigheter. Saker som gör så att det känns som att livet tar slut, men det fortsätter. Ge aldrig upp!
Var inte rädd för att visa vem du är. Lek med Barbie så länge du vill, skita ner dig, plurra och bygg snökojor! Våga "misslyckas" genom att färglägga utanför linjerna, det behöver inte vara så jäkla noga jämt.
Spara inte saker till det perfekta tillfället, för det kommer aldrig. Gör NU till det perfekta tillfället.
Var inte rädd för att stå upp för dina åsikter, oavsett vad andra tycker. Det finns inga rätt och fel.
Våga lita på magkänslan.
Du har fått en gåva, du kan känna in saker som inte alla kan. Lita på den känslan och ifrågasätt inte. Du kommer att ha stor nytta av den även om den ibland ställer till det för dig. Lär dig istället hantera den förmågan.
Var stolt över det du lyckas med och gräm dig inte så mycket för alla misstag. Oroa dig inte för allt som "kanske kan hända". Njut istället och ha så roligt du kan!
Var modig, våga testa, utmana dig själv och dina rädslor - det kommer löna sig i slutändan.
Tålamod kan jag egentligen inte råda dig till eftersom jag fortfarande är väldigt dålig på det, men jobba på det. Det är det enda jag kan säga. Det finns ett öde och det som är meningen ska hända i ditt liv kommer att hända.
Lilla gumman, du behöver inte vara så blyg och försiktigt som du är. Ta plats! Le på skolfotot trots att du tappat tänder, var stolt över kläderna som din mamma sytt åt dig. Det är okej att stå ut och inte ha samma kläder som alla andra.
Du växer upp i mahjongjacka, hemstickade mössor, graningekängor och manchesterbyxor. Du vill ha snowjoggings, mjukisdresser från New Maxim och köpesmössa med stor tofs. Men faktum är att du är så mycket coolare än alla andra, även om du inte känner så just nu.
Jag önskar att jag kunde säga till dig att allt kommer att ordna sig, för det gör det i slutändan. Du kommer att få uppleva både bra och dåliga saker, gå igenom svårigheter. Saker som gör så att det känns som att livet tar slut, men det fortsätter. Ge aldrig upp!
Var inte rädd för att visa vem du är. Lek med Barbie så länge du vill, skita ner dig, plurra och bygg snökojor! Våga "misslyckas" genom att färglägga utanför linjerna, det behöver inte vara så jäkla noga jämt.
Spara inte saker till det perfekta tillfället, för det kommer aldrig. Gör NU till det perfekta tillfället.
Var inte rädd för att stå upp för dina åsikter, oavsett vad andra tycker. Det finns inga rätt och fel.
Våga lita på magkänslan.
Du har fått en gåva, du kan känna in saker som inte alla kan. Lita på den känslan och ifrågasätt inte. Du kommer att ha stor nytta av den även om den ibland ställer till det för dig. Lär dig istället hantera den förmågan.
Var stolt över det du lyckas med och gräm dig inte så mycket för alla misstag. Oroa dig inte för allt som "kanske kan hända". Njut istället och ha så roligt du kan!
Var modig, våga testa, utmana dig själv och dina rädslor - det kommer löna sig i slutändan.
Tålamod kan jag egentligen inte råda dig till eftersom jag fortfarande är väldigt dålig på det, men jobba på det. Det är det enda jag kan säga. Det finns ett öde och det som är meningen ska hända i ditt liv kommer att hända.
lördag 7 oktober 2017
Here´s the result from the Texas jury
Jag har fått svar på min DNA test och det var minst sagt oväntat svar. Nu hade vi ju alla dragit till med lite olika gissningar. Så här hade vi gissat:
Min mammas gissning:
70% skandinav
10% mellaneurope
10% nordeurope
10% ryss
Min pappas gissning:
30% skandinav
45% nordeurope
10% ryss
15% sydeurope
Min gissning:
50% skandinav
30% nordeurope
10% ryss
5% same
5% asiat
Mailet kom en kväll när jag precis lagt mig. Jag var lite nervös om jag ska erkänna och resultatet gjorde att jag hade svårt att somna den kvällen. Drömde mardrömmar på natten.
Jag har släktforskat lite för länge sedan. Anledningen till att jag slutade var att jag körde fast vid en ort som i kyrkböckerna var nämnt som Pleskorn. En ort som inte finns idag. Antingen har den bytt namn eller så var den felstavad i registren.
Hur som helst så har jag alltid fått veta att vår släkt på min pappas sida kommer från Tyskland, Polen och Rysslandshållet. Min farfars farfar kom från Estland.
När jag då läser mina resultat och får veta att jag inte har några som helst kopplingar till dessa områden börjar ju hjärnspökena röra sig i huvudet.
Dagen efter bjöd jag hem min mamma för att ställa frågan: Är Kenth min pappa? På riktigt? Skulle du säga om det inte var så?
Hon hävdade att det var han som var min pappa till 100%. Jag är varken adopterad eller ett hittebarn.
Ja, vad ska man tänka när resultatet såg ut så här:
Min mammas gissning:
70% skandinav
10% mellaneurope
10% nordeurope
10% ryss
Min pappas gissning:
30% skandinav
45% nordeurope
10% ryss
15% sydeurope
Min gissning:
50% skandinav
30% nordeurope
10% ryss
5% same
5% asiat
Mailet kom en kväll när jag precis lagt mig. Jag var lite nervös om jag ska erkänna och resultatet gjorde att jag hade svårt att somna den kvällen. Drömde mardrömmar på natten.
Jag har släktforskat lite för länge sedan. Anledningen till att jag slutade var att jag körde fast vid en ort som i kyrkböckerna var nämnt som Pleskorn. En ort som inte finns idag. Antingen har den bytt namn eller så var den felstavad i registren.
Hur som helst så har jag alltid fått veta att vår släkt på min pappas sida kommer från Tyskland, Polen och Rysslandshållet. Min farfars farfar kom från Estland.
När jag då läser mina resultat och får veta att jag inte har några som helst kopplingar till dessa områden börjar ju hjärnspökena röra sig i huvudet.
Dagen efter bjöd jag hem min mamma för att ställa frågan: Är Kenth min pappa? På riktigt? Skulle du säga om det inte var så?
Hon hävdade att det var han som var min pappa till 100%. Jag är varken adopterad eller ett hittebarn.
Ja, vad ska man tänka när resultatet såg ut så här:
onsdag 20 september 2017
Sån är jag!
Förr i tiden, när jag jobbade på McDonalds så älskade jag att jobba frukost för då fick jag i lugn och ro sköta hela frontlinjen själv. Det var inte speciellt mycket kunder den tiden på morgonen och jag kunna pyssla på med att fylla upp muggar, pommesförpackningar, cones, juice och dippsåser.
Jag kan fortfarande göra det i drömmarna vissa nätter.
Det var liksom min grej! Att allt skulle vara välfyllt och fint.
En gång när jag fyllde år och befann mig i Stockholm fick jag ett mms med en filmsekvens från de som jobbade där de visade hur fint de hade fyllt upp! Det värmde i hjärtat ;)
Nu när jag jobbar på Biltema så har jag fått nya "intressen". Nu är det inte dippsåser utan batterier, tändstift och små ledlampor som gäller.
Jag älskar småförpackningar och kan bli alldeles kär i vissa. Som en gång när jag hittade en miniförpackning buljongtärningar på en asiatisk butik. Jag vet, det låter helt sjukt. Men jag är lite knäpp!
Jag skulle hellre vilja packa upp tuggummin och små luktsudd och såna saker i stället för stora länkarmar och fula kartonger med lyktglas.
På jobbet brukar vissa jag jobbar med, som vet att jag har den här "skadan", gömma undan tändstiften som kommer med leveransen på ett speciellt "hemligt" ställe när de vet att jag jobbar. Så att ingen annan ska hinna packa upp dem. Tack Magnus och Lars!!
Jag kan stå i kundservice och se batterierna i kassalinjen och det kliar i fingrarna efter att få gå och rätta till raderna, fylla hålen och fixa till. Jag kan längta efter varuplock, speciellt när det är penslar, hem och teknikgrejer och sånt som man bara får stå och hänga upp...en efter en efter en.
I julas stod vi och vek presentkort och förpackade i små plastfickor på kartonger - lovely! Det är då jag njuter!
Jag vet inte om det här är ett tecken på att det är något allvarligt fel på mig eller om jag bara är lite eljest. Men vad ska jag göra - jag är den jag är och så länge jag får göra det jag tycker är roligt så är jag glad för det!
Jag kan fortfarande göra det i drömmarna vissa nätter.
Det var liksom min grej! Att allt skulle vara välfyllt och fint.
En gång när jag fyllde år och befann mig i Stockholm fick jag ett mms med en filmsekvens från de som jobbade där de visade hur fint de hade fyllt upp! Det värmde i hjärtat ;)
Nu när jag jobbar på Biltema så har jag fått nya "intressen". Nu är det inte dippsåser utan batterier, tändstift och små ledlampor som gäller.
Jag älskar småförpackningar och kan bli alldeles kär i vissa. Som en gång när jag hittade en miniförpackning buljongtärningar på en asiatisk butik. Jag vet, det låter helt sjukt. Men jag är lite knäpp!
Jag skulle hellre vilja packa upp tuggummin och små luktsudd och såna saker i stället för stora länkarmar och fula kartonger med lyktglas.
På jobbet brukar vissa jag jobbar med, som vet att jag har den här "skadan", gömma undan tändstiften som kommer med leveransen på ett speciellt "hemligt" ställe när de vet att jag jobbar. Så att ingen annan ska hinna packa upp dem. Tack Magnus och Lars!!
Jag kan stå i kundservice och se batterierna i kassalinjen och det kliar i fingrarna efter att få gå och rätta till raderna, fylla hålen och fixa till. Jag kan längta efter varuplock, speciellt när det är penslar, hem och teknikgrejer och sånt som man bara får stå och hänga upp...en efter en efter en.
I julas stod vi och vek presentkort och förpackade i små plastfickor på kartonger - lovely! Det är då jag njuter!
Jag vet inte om det här är ett tecken på att det är något allvarligt fel på mig eller om jag bara är lite eljest. Men vad ska jag göra - jag är den jag är och så länge jag får göra det jag tycker är roligt så är jag glad för det!
fredag 25 augusti 2017
Vart kommer jag ifrån?
Idag kom DNA testet.
Jag hade faktiskt hunnit glömma bort att jag beställt det, så när jag gick för att hämta ut paketet så trodde jag att det skulle vara min jacka och skor som jag skickat efter.
När jag sedan fick ett litet paket i handen blev jag lite fundersam.
Tänkte att jag kanske beställt något från Wish som jag inte kom ihåg.
När jag sedan öppnade paketet blev jag alldeles till mig. Här skulle testat omgående.
Jag kände mig lite som en kriminaltekniker när jag topsade mig själv, bröt av topsen i provröret och förslöt påsen med biohazardmärkningen.
I dessa två provrör ligger svaret på min härkomst. Hur häftigt är inte det?!
I morgon ska jag posta den och sen är det bara att härda ut i 4-6 veckor på resultatet. Vem är jag? Vart härstammar jag ifrån?
Jag och mina föräldrar gjorde en liten gissning, bara på kul. Vi får se vem av oss som har mest rätt!
Min mammas gissning:
70% skandinav
10% mellaneurope
10% nordeurope
10% ryss
Min pappas gissning:
30% skandinav
45% nordeurope
10% ryss
15% sydeurope
Min gissning:
50% skandinav
30% nordeurope
10% ryss
5% same
5% asiat
Jag hade faktiskt hunnit glömma bort att jag beställt det, så när jag gick för att hämta ut paketet så trodde jag att det skulle vara min jacka och skor som jag skickat efter.
När jag sedan fick ett litet paket i handen blev jag lite fundersam.
Tänkte att jag kanske beställt något från Wish som jag inte kom ihåg.
När jag sedan öppnade paketet blev jag alldeles till mig. Här skulle testat omgående.
Jag kände mig lite som en kriminaltekniker när jag topsade mig själv, bröt av topsen i provröret och förslöt påsen med biohazardmärkningen.
I morgon ska jag posta den och sen är det bara att härda ut i 4-6 veckor på resultatet. Vem är jag? Vart härstammar jag ifrån?
Jag och mina föräldrar gjorde en liten gissning, bara på kul. Vi får se vem av oss som har mest rätt!
Min mammas gissning:
70% skandinav
10% mellaneurope
10% nordeurope
10% ryss
Min pappas gissning:
30% skandinav
45% nordeurope
10% ryss
15% sydeurope
Min gissning:
50% skandinav
30% nordeurope
10% ryss
5% same
5% asiat
torsdag 6 juli 2017
The voice of an angel....eller?
Äntligen fick jag tid och lust att plocka fram ukulelen igen och spela.
Härmed är den internationella ukuleledagen invigd!
Det var länge sedan sist men med hjälp av Youtube fick jag till ackorden och kan nu spela You are my sunshine som "en ängel med harpa". Ni ska bara veta vad vackert det var. Jag blev själv alldeles tårögd ;) Och alla som hört mig sjunga vet ju att jag befinner mig i klass med Adele!
Kiwi blev först fascinerad av instrumentet och sedan alldeles lugn och bara låg bredvid mig som gosade. Tänk vad rösten av en ängel kan göra underverk med en överaktiv kattunge!
Härmed är den internationella ukuleledagen invigd!
Det var länge sedan sist men med hjälp av Youtube fick jag till ackorden och kan nu spela You are my sunshine som "en ängel med harpa". Ni ska bara veta vad vackert det var. Jag blev själv alldeles tårögd ;) Och alla som hört mig sjunga vet ju att jag befinner mig i klass med Adele!
Kiwi blev först fascinerad av instrumentet och sedan alldeles lugn och bara låg bredvid mig som gosade. Tänk vad rösten av en ängel kan göra underverk med en överaktiv kattunge!
onsdag 28 juni 2017
Acceptera
Det är bara att acceptera att jag inte är ordningsam och organiserad, hur gärna jag än vill vara det.
Min mamma märker upp, sorterar och gör listor hemma hos sig. Hon hittar allt på en sekund. Hon hittar till och med bättre än jag själv gör i mitt eget hem.
Jag har alltid trott att jag har koll, att jag har organiserat kaos men nu är det bara att släppa alla förhoppningar om att jag ska vara som henne i det anseendet. Jag har verkligen inte koll.
På jobbet, ja. Men hemma och med mig själv....det är omöjligt.
Varje gång jag parkerar min bil på allmän parkering, senast idag utanför Coop, så måste jag leta efter min bil.
Varje gång jag ska låsa upp bilen eller min ytterdörr måste jag gå igenom alla fack på väskan - mer än en gång.
Ofta måste jag springa upp till omklädningsrummet på jobbet för att hämta mitt inloggningskort eftersom jag hakat fast det i väskan för att veta vart jag har det, men glömt att ta med det ner.
Mina glasögon, spårlöst försvunna. Mitt körkort letade jag i månader innan jag gjorde ett nytt. Dagen innan det nya kom hittade jag mitt gamla.
Ja, jag är förvirrad, jag erkänner det. Ha tålamod med mig är ni snälla! ;)
Min mamma märker upp, sorterar och gör listor hemma hos sig. Hon hittar allt på en sekund. Hon hittar till och med bättre än jag själv gör i mitt eget hem.
Jag har alltid trott att jag har koll, att jag har organiserat kaos men nu är det bara att släppa alla förhoppningar om att jag ska vara som henne i det anseendet. Jag har verkligen inte koll.
På jobbet, ja. Men hemma och med mig själv....det är omöjligt.
Varje gång jag parkerar min bil på allmän parkering, senast idag utanför Coop, så måste jag leta efter min bil.
Varje gång jag ska låsa upp bilen eller min ytterdörr måste jag gå igenom alla fack på väskan - mer än en gång.
Ofta måste jag springa upp till omklädningsrummet på jobbet för att hämta mitt inloggningskort eftersom jag hakat fast det i väskan för att veta vart jag har det, men glömt att ta med det ner.
Mina glasögon, spårlöst försvunna. Mitt körkort letade jag i månader innan jag gjorde ett nytt. Dagen innan det nya kom hittade jag mitt gamla.
Ja, jag är förvirrad, jag erkänner det. Ha tålamod med mig är ni snälla! ;)
måndag 19 juni 2017
Avslutet
Vår roadtrip längs Memory Lane började på västerbottens inlandsvägar. Vi körde förbi Maddes svärföräldrar och drack kaffe innan vi körde vidare mot Skellefteå.
På andra sidan vägen från där de bodde låg ett hus som var till salu- ett hus med potential!
Efter kiss- och kaffepaus i Skellefteå brassade vi vidare mot Norrbotten och Luleå.
Framme och incheckade på hotellet letade vi efter ett matställe med uteservering och satte oss på Roasters. Åt middag och drack ett glas vin när Sarah dök upp. Äntligen! Som jag saknat den människan!
När vi ätit satt vi på hotellet och diskuterade livet under året som gått. Allt som hänt i livet och allt som förändrats. Slutligen tog jag den turkosa bultsaxen i väskan, hängde den över axeln och så gick vi ner till "brottsplatsen" Ett hänglås som skulle symbolisera "oss föralltid" med våra namn på har hängt där som ett hån under flera år. Sarah sa att hon blivit förbannad varje gång hon sett eller tänkt på att det hänger kvar. Men nu var det alltså dags! Dags för avslut!!
Så diskret som man nu kan vara i en småstad en solig kväll under studenten och Pridehelg med en enormt stor turkos bultsax tog jag i för kung och fosterland. Klipp, klipp och så var det över.
Vi tog med en flaska bubbel ner till södra hamn där jag kastade låset så långt ut i vattnet som jag bara kunde.
Inga muggar hade vi men däremot tre plastlådor typ som de man får pizzasallad i. Fint ska det va!
Sen skålade vi med våra plastlådor och drack från hörnet!
Vi promenerade ner till Norra hamn och avslutade kvällen med att beskåda solen som gick ner över vattnet.
På andra sidan vägen från där de bodde låg ett hus som var till salu- ett hus med potential!
Efter kiss- och kaffepaus i Skellefteå brassade vi vidare mot Norrbotten och Luleå.
Framme och incheckade på hotellet letade vi efter ett matställe med uteservering och satte oss på Roasters. Åt middag och drack ett glas vin när Sarah dök upp. Äntligen! Som jag saknat den människan!
När vi ätit satt vi på hotellet och diskuterade livet under året som gått. Allt som hänt i livet och allt som förändrats. Slutligen tog jag den turkosa bultsaxen i väskan, hängde den över axeln och så gick vi ner till "brottsplatsen" Ett hänglås som skulle symbolisera "oss föralltid" med våra namn på har hängt där som ett hån under flera år. Sarah sa att hon blivit förbannad varje gång hon sett eller tänkt på att det hänger kvar. Men nu var det alltså dags! Dags för avslut!!
Så diskret som man nu kan vara i en småstad en solig kväll under studenten och Pridehelg med en enormt stor turkos bultsax tog jag i för kung och fosterland. Klipp, klipp och så var det över.
Vi tog med en flaska bubbel ner till södra hamn där jag kastade låset så långt ut i vattnet som jag bara kunde.
Inga muggar hade vi men däremot tre plastlådor typ som de man får pizzasallad i. Fint ska det va!
Sen skålade vi med våra plastlådor och drack från hörnet!
Vi promenerade ner till Norra hamn och avslutade kvällen med att beskåda solen som gick ner över vattnet.
onsdag 14 juni 2017
Intressant!
Jag har en del morbida intressen har jag fått höra, men jag kan rent inte rå för det. Hur kan man välja det som fascinerar och intresserar en? Kan man ens det?
Det finns många ställen i världen som jag skulle vilja besöka. Här är tre av dem:
Tjernobyl, Ukraina
Både rädd och intresserad av att få åka till en plats som denna. Fascinationen över allt som bara lämnats och nu ligger öde utan en människa som kan bo där. Tänk att bara behöva lämna allt och aldrig kunna komma tillbaka. Många upplever det, och det måste vara en oerhört smärtsam känsla.
Samtidigt är jag givetvis rädd över att besöka en plats med så mycket strålning.
Hashima, Japan
En övergiven klippö 15 km sydväst om Nagasaki som fram till 1974 beboddes av kolgruvearbetare och deras familjer. Här fanns det skolor, biograf, affärer, barer och restauranger sammanbundna i ett labyrintliknade system av trappor och korridorer.
Landstigningsförbud råder på stora delar av ön, men sedan 2009 har det blivit en turistattraktion och man kan gå guidade turer på vissa delar av ön.
Aokighara, Japan
Nedanför berget Fuji ligger en djup och tät skog "Sea of Trees". 35 kvadratkilometer stor och på grund av bristen på djurliv är den exceptionellt tyst.
Enligt den japanska mytologin finns det demoner i skogen. Skogen är även känd som Suicide forest eftersom det sker så oerhört många självmord där.
Sjukt, jo jag vet. Men det är en oerhört vacker plats.
Det finns många ställen i världen som jag skulle vilja besöka. Här är tre av dem:
Tjernobyl, Ukraina
Både rädd och intresserad av att få åka till en plats som denna. Fascinationen över allt som bara lämnats och nu ligger öde utan en människa som kan bo där. Tänk att bara behöva lämna allt och aldrig kunna komma tillbaka. Många upplever det, och det måste vara en oerhört smärtsam känsla.
Samtidigt är jag givetvis rädd över att besöka en plats med så mycket strålning.
Hashima, Japan
En övergiven klippö 15 km sydväst om Nagasaki som fram till 1974 beboddes av kolgruvearbetare och deras familjer. Här fanns det skolor, biograf, affärer, barer och restauranger sammanbundna i ett labyrintliknade system av trappor och korridorer.
Landstigningsförbud råder på stora delar av ön, men sedan 2009 har det blivit en turistattraktion och man kan gå guidade turer på vissa delar av ön.
Aokighara, Japan
Nedanför berget Fuji ligger en djup och tät skog "Sea of Trees". 35 kvadratkilometer stor och på grund av bristen på djurliv är den exceptionellt tyst.
Enligt den japanska mytologin finns det demoner i skogen. Skogen är även känd som Suicide forest eftersom det sker så oerhört många självmord där.
Sjukt, jo jag vet. Men det är en oerhört vacker plats.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)