Vänner

Jag ska vara ärlig nu.....
Jag har ett jobb, vilket jag är oerhört tacksam över. Det är inte mitt drömjobb, men jag har verkligen världens bästa kollegor.
Jag har aldrig haft ett jobb där jag känt mig lika uppskattad som jag gör där jag är idag. Vi är en familj, vi bryr oss om varandra och vi tycker om varandra.
Man kan få en spontan kram när man kommer till jobbet och träffar någon man inte sett på några dagar. Vissa kan jag prata om allt med. Det är riktiga vänner!

Jag har alltid känt att jag har lättare att få kontakt med killar eftersom de oftast är mer okomplicerade än tjejer i regel är.
Med tjejer är det konkurrens på ett helt annat sätt. Jag tänker bara på min gymnasietid då jag gick 3 år i en tjejklass. Vilken mardröm!
Som jag upplever det är tjejer mer dömande och det är mer skitsnack bakom ryggen på varandra. Därför har jag haft svårt att hitta tjejkompisar som jag kommit riktigt nära.
Men i och med att jag började på mitt jobb så måste jag omvärdera det hela. Vi är människor i olika åldrar men det finns trots det inga hinder för att umgås. Det känns inte som att någon dömer eller sätter en stämpel på en. Oavsett om man är 20 eller snart 50 så umgås man, och det är just det som är så himla fint!
Jag får det att låta som något unikt, vilket det kanske inte är. Men för mig är det unikt eftersom jag aldrig upplevt den närheten och den omtanken från andra oavsett kön, bakgrund eller ålder.
Jag har dragit den högsta vinsten när det kommer till kollegor!

Vi kan jävlas med varandra, dryga oss och skoja, men bakom allt det finns det ändå en känsla av att man bryr sig - och det är fantastiskt.
Jag vill inte jobba med det jag gör resten av mitt liv - för jag tror på att man måste utvecklas mer än man kan göra på ett och samma företag. Men just den här samhörigheten gör att det blir svårt att slita sig.
Nästa vecka ska jag i alla fall på uttagningsprov för en utbildning. Om jag kommer in, och om jag väljer att gå den återstår att se.