Ibland har jag grämt mig för att jag inte är en "typisk tjej".
En tjej som har fina naglar, perfekt frisyr oavsett hon ansträngt sig eller bara dragit ihop håret. En tjej som är så där typiskt tjejig med sina vänner.
En tjej som klär sig i tjejiga kläder, pratar om tjejiga saker (förlåt mig nu för att jag är så könskritisk men jag försöker bara förklara hur jag kan uppleva den "typiska urtjejen") och som skrattar åt allt möjligt. En tjej som till och med gråter vackert.
Jag är inte sådan.
Jag är mer nyanserad. Jag är svart och vitt och hela gråskalan där emellan.
Jag skrattar åt sånt jag tycker är roligt, jag målar mina korta naglar i olika färger, jag ser förjävlig ut i håret när jag vaknar och jag trivs inte i högklackat (det får mig att känna mig som en skolfröken.
Jag tycker det är skittråkigt att prata smink, jag pratar hellre om äventyr och drömmar.
När jag blir ledsen fulgråter jag tills näsan är helt röd och jag inte längre kan prata.
Men trots att jag inte är den där urtypiska tjejen så har jag en massa sidor som jag vill att du ska se....och inse att det kan vara minst lika bra. Kanske till och med bättre!
Get to know me and I will show you!
måndag 30 januari 2017
söndag 29 januari 2017
lördag 28 januari 2017
fredag 27 januari 2017
Sanningen
För ett år sedan, nästan på dagen, blev jag mer eller mindre utkickad från det jag ansåg vara mitt hem. Det hem som jag under en lång tid lagt ner min tid och själ på att få så som jag/vi ville ha det. Så sent som ett halvår innan detta hände hade jag lagt ner den större delen av min sommar med att skrapa fönster, spika panel och måla om hela huset och förrådet.
Under tiden jag gjorde det gick mitt ex i andra tankar…om ett liv med någon annan än mig.
Ja, jag är bitter. Bitter på den tid och möda jag lagt ner på honom när han redan visste vad han tänkte göra. Alla försök till att underlätta hans liv, ställa upp och vända ut och in på mig själv för att det skulle passa honom. För jag tyckte ju synd om honom - han var ju utbränd och deprimerad.
Jag är så jävla dum. Allt för jävla snäll... och det gör mig så fruktansvärt arg idag. Det känns som att jag har så mycket inneboende sorg och ilska runt det här att jag ibland inte vet hur jag ska kunna hantera det utan att gå sönder totalt.
Jag fick aldrig någon chans att säga vad jag tycker, tänker och känner när jag så småningom fick fast mark under fötterna. Då visste jag för mycket och han slutade svara mig.
Han helt enkelt ignorerade mig….
Många funderingar har jag fått svar på, andra vägar och genom att lägga ihop 2 och 2. Andra saker kommer jag aldrig få svar på, och det får jag väl antagligen lära mig att leva med.
När vissa speciella dagar närmar sig, dagar som markerar någon viss händelse, då kommer tankarna och känslorna fram. Det känns som att bli gnuggad med sand över en brännskadad kropp.
Det gör ont ända in i själen och jag orkar inte med det.
Det enda jag kan göra för att överleva är att ta avstånd från känslorna och mig själv. Jag blir liksom bara en tom kropp, avkopplad från känslorna. Jag känner mig som en zombie som bara existerar….inget mer.
Känslorna gör för ont. De tar över och jag orkar inte hantera dem. Jag sover, ser på filmer och lyssnar på ljudböcker. Allt för att komma bort från tankarna, fly in i ett annat liv….någon annans liv.
Ibland låtsas jag att mitt liv är en spelfilm…en romantisk komedi där det kommer ordna sig tillslut - bara för att känna att det kanske finns ett hopp om en ljusning.
Det är kanske svårt att förstå för er som inte varit med om samma sak. Sen är vi så klart olika som människor. Jag är en känslig person till vardags med. Men nu är alla mina nerver blottade och vissa dagar känns varje vaken timme som tortyr.
Jag känner mig som ett misslyckande, som en besvikelse, som någon som alla behöver oroa sig för och undra över. Min familj har uttryckt att de också haft ett fruktansvärt år i och med allt som hänt. Självklart har de också påverkats. Det känns som att det är mitt fel och det ger mig så dåligt samvete.
De känner att de inte förstår sig på mig, och jag känner att jag inte kan, inte räcker till, och ibland inte orkar förklara mig. Jag drar mig undan, som ett skadat djur försöker jag slicka min sår. Jag vill inte oroa, påverka andra till att må dåligt. Det räcker att det drabbar mig.
Det känns som att allt jag gör nu bara faller i bitar. Jag vill så mycket men orkar så lite. Det känns som att folk blir besvikna på mig men vad ska jag göra…..jag kan liksom inte styra över det.
Det känns som att alla sitter inne i sina hem, i lyckliga förhållanden och familjer, äter middagar och njuter av livet. Själv står jag som Ove Sundberg utanför i regnet och tittar in.
torsdag 19 januari 2017
Byta hår
Till veckan ska jag sätta om mina Hairtalk extensions för tredje gången. Jag vet inte hur mitt hår kommer se ut efter närapå en monad i Vietnam, med sol och salta bad så det blir nog en ny uppsättning när jag kommer hem igen. Jag ska prata med min frisör Lisa om det på måndag.
Jag är lite sugen på att ändra hårfärg. Jag har haft mörkt hår länge nu och tidigare ändrade jag hårfärg var och varannan månad känns det som. Det vore kul med något nytt.
Jag har förälskat mig i en hårfärg på instagram. Det är en tjej som heter Rebecca som har den mest underbara röda färgen.
Vet dock inte om jag skulle passa i den.....
onsdag 18 januari 2017
Försummad
Jag har försummat min blogg....förlåt!
Vi är redan inne i mitten på januari och vår reseplanering inför Vietnamresan pågår för fullt. Det är så mycket man ska tänka på. Visum och vaccinationer för att bara nämna några saker.
Resfebern har funnits i mig ett tag nu. Jag är både förväntansfull och nervös. Jag har aldrig gjort en sådan här resa tidigare, där man reser runt och inte har en bestämd plats att utgå ifrån. Det enda vi vet med säkerhet är vart vi ska bo de två första nätterna när vi landat i Hanoi.
Vad ska man packa med sig, hur drar man ner på mängden packning? Jag är värdelös på att packa lätt så det här blir en utmaning för mig. Tur att vi ska till ett varmt land så vi inte behöver packa tjocka tunga kläder.
Vi försöker lägga upp en rutt på hur vi ska resa men är inte klar med den ännu. Det enda som är bestämt är att vi landar i Hanoi, i norra Vietnam och åker hem från Ho Chi Minh (fd Saigon)
Vilken natur vi kommer att få se! Overkligt!
Vi är redan inne i mitten på januari och vår reseplanering inför Vietnamresan pågår för fullt. Det är så mycket man ska tänka på. Visum och vaccinationer för att bara nämna några saker.
Resfebern har funnits i mig ett tag nu. Jag är både förväntansfull och nervös. Jag har aldrig gjort en sådan här resa tidigare, där man reser runt och inte har en bestämd plats att utgå ifrån. Det enda vi vet med säkerhet är vart vi ska bo de två första nätterna när vi landat i Hanoi.
Vad ska man packa med sig, hur drar man ner på mängden packning? Jag är värdelös på att packa lätt så det här blir en utmaning för mig. Tur att vi ska till ett varmt land så vi inte behöver packa tjocka tunga kläder.
Vilken natur vi kommer att få se! Overkligt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)