Nu är julen här. Igår regnade det en hel del och idag är det en skridskobana på uppfarten.
Vi hade uppesittarkväll igår - med bingolotto. Tim vann 100 kr, så inga större rikedomar kammades in.
Det verkar som att det mesta är under kontroll nu och maten är förberedd. Jag sitter och jobbar med en lien animation som Marit ville ha.
Tove sitter och ser på Ogifta par. Tim och Marit kom just in. Min mamma har duschat, Mats stapplade iväg med kryckorna och min pappa har burit ut en massa grejer i förrådet.
KOLLA IN MARITS SMURF
http://gifninja.com/animated-gifs/506049/smurf
lördag 24 december 2011
torsdag 22 december 2011
Boktipset
Det är inte natten innan jul i natt, men imorgon.
Jag vill därför passa på att tipsa om en mysig bok skriven av Clement C Moore med just den titeln, The Night Before Christmas.
En jättefin bilderbok med mysiga stämningsfulla bilder. Den ska jag läsa för Marit nu i jul.
Familjen är på väg från Umeå just i denna stund. Härligt!!
Jag vill därför passa på att tipsa om en mysig bok skriven av Clement C Moore med just den titeln, The Night Before Christmas.
En jättefin bilderbok med mysiga stämningsfulla bilder. Den ska jag läsa för Marit nu i jul.
Familjen är på väg från Umeå just i denna stund. Härligt!!
tisdag 20 december 2011
Making it x-masy
Jag har pyntat vår gatlykta ute på gården. Tyvärr lyckades jag inte riktigt med skärpan. Nu är det för mörkt ute för att göra om det.
Anders från jobbet har varit förbi här och lämnat och hämtat lite grejer. Jag bjöd på kaffe och fick snacka lite minnen. Det visade sig att han också gått på Norra Örnässkolan, om än några år innan mig. Men vi har i alla fall haft samma lärare i vissa ämnen.
Jag älskar att prata minnen!
Jag förevigade min amaryllis medan den lever. Jag har inte så tur med den.
Anders från jobbet har varit förbi här och lämnat och hämtat lite grejer. Jag bjöd på kaffe och fick snacka lite minnen. Det visade sig att han också gått på Norra Örnässkolan, om än några år innan mig. Men vi har i alla fall haft samma lärare i vissa ämnen.
Jag älskar att prata minnen!
Jag förevigade min amaryllis medan den lever. Jag har inte så tur med den.
måndag 19 december 2011
Ett nytt gäng
Här är det glada gänget som sjungande och stojjande traskade ut till butiken idag.
KorvKent hittade snabbt ett nytt hem och valde att krypa ner i en kartong och skickas till en liten tjej i Stockholm. Hoppas hon bli nöjd med sin nya vän.
KorvKent hittade snabbt ett nytt hem och valde att krypa ner i en kartong och skickas till en liten tjej i Stockholm. Hoppas hon bli nöjd med sin nya vän.
Det pyntade huset är borta!
Åh vad jag känner mig trött. Jag har bara hunnit med en kopp kaffe än så länge så tröttheten kommer antagligen att släppa om ett tag.
Igår drack vi lite glögg. Det var tydligen koncentrat som skulle blandas ut vilket jag inte hade så bra koll på. Himmel vad jag var törstig resten av kvällen. Jag gjorde nästan en stig mellan soffan och kranen.
Tänk att det är julafton om 5 dagar. Vi åkte för att titta på det extremt julpyntade huset på Hertsön igår men blev besvikna när vi upptäckte att vi inte kunde hitta det.
Antingen har de flyttat, eller så har de blivit tillsagda av grannarna, eller så har de helt enkelt bara låtit bli att pynta i år.
Trist för oss i alla fall som hade förväntat oss ett mindre tivoli.
Igår drack vi lite glögg. Det var tydligen koncentrat som skulle blandas ut vilket jag inte hade så bra koll på. Himmel vad jag var törstig resten av kvällen. Jag gjorde nästan en stig mellan soffan och kranen.
Tänk att det är julafton om 5 dagar. Vi åkte för att titta på det extremt julpyntade huset på Hertsön igår men blev besvikna när vi upptäckte att vi inte kunde hitta det.
Antingen har de flyttat, eller så har de blivit tillsagda av grannarna, eller så har de helt enkelt bara låtit bli att pynta i år.
Trist för oss i alla fall som hade förväntat oss ett mindre tivoli.
Min fina krubba. Det är fantastiskt att figurerna kan vara så uttrycksfulla fast det saknar ansikten.
söndag 18 december 2011
Se här!
Mats ville att jag skulle lägga ut röntgenbilden på hans opererade fotled, med skruvar.....tyvärr verkar det som att doktorn tappade ut några......
4:e advent
Snön har återvänt! Tack och lov.
Idag har jag öppet min lilla butik mellan 12-16. Sen ska jag odla julstämning.
Min syster ligger på sjukhuset nu, hon och Mats byter av varandra. Dock har hon inte brutit benet!
Jag hoppas verkligen att hon piggnar till så att de kan komma hit som planerat. Jag har verkligen sett fram emot att ha jul här hemma.
Min syster kan få dela pläden med Smilla
lördag 17 december 2011
Tävlingen avslutad
Nu är tävlingen om Barbapapa nattlampan avslutad. Jag säger stort GRATTIS till vinnaren, Annelie Bunne.
Tack till alla som deltagit i tävlingen!
Tack till alla som deltagit i tävlingen!
fredag 16 december 2011
Nytänkande
Min sambo går som sagt med gips, vilket gör att tårna blir lite kalla. Det är svårt att få på sig en vanlig strumpa.
Så jag sydde en tåvärmare åt honom á la Luna.
Så jag sydde en tåvärmare åt honom á la Luna.
Mätt och belåten
Tankar om döden
Jag är rädd för döden. Jag är rädd för att dö eftersom jag inte vill lämna mina nära och kära, men också för att jag inte vet vad som kommer efter döden.
Jag tror att man återföds, men jag kan ju inte vara säker.
Fast jag är mer rädd att någon jag känner och bryr mig om ska bli sjuk eller dö.
Jag tycker inte om att höra när folk pratar om döden, eller när någon säger att de vet hur de vill ha sin begravning, eller att de skriver ett testamente. Det är givetvis jätteviktigt att göra det - men låt mig slippa höra.
Jag mår rent ut sagt dåligt av att tänka på det.
Det här året har många jag känner och vänner till de jag känner råkat illa ut på olika sätt. Några har blivit sjuka,
någon har förlorat sitt barn, någon har mått dåligt psykiskt, någon har skadat sig, någon har vakat vid sitt barns sida efter en hjärnblödning som bara kom utan förvarning.
Det är orättvist och extremt skrämmande.
Varför jag skriver om detta just idag är för att jag hade en svacka igår. Jag kände mig rädd och ledsen. Jag tänkte mycket på min familj, på att jag träffar dem så sällan, att vad som helst kan hända.
Jag vet att jag inte mår bra av dessa tankar och att det inte är positiva på något sätt. Jag försökte tänka på annat men tankarna kom tillbaka hela tiden.
Jag vill inte vara orolig hela tiden, jag vill inte tänka att det värsta ska hända.
Jag vet att det inte hjälper att önska, för det som sker det sker och den dagen får man djupandas och ta sig igenom vad som än kommer i ens väg.
Jag vet att jag istället borde ta vara på livet och leva varje minut.
Men jag kan inte sluta oroa mig.
Jag vet - jag borde söka hjälp!
Jag tror att man återföds, men jag kan ju inte vara säker.
Fast jag är mer rädd att någon jag känner och bryr mig om ska bli sjuk eller dö.
Jag tycker inte om att höra när folk pratar om döden, eller när någon säger att de vet hur de vill ha sin begravning, eller att de skriver ett testamente. Det är givetvis jätteviktigt att göra det - men låt mig slippa höra.
Jag mår rent ut sagt dåligt av att tänka på det.
Det här året har många jag känner och vänner till de jag känner råkat illa ut på olika sätt. Några har blivit sjuka,
någon har förlorat sitt barn, någon har mått dåligt psykiskt, någon har skadat sig, någon har vakat vid sitt barns sida efter en hjärnblödning som bara kom utan förvarning.
Det är orättvist och extremt skrämmande.
Varför jag skriver om detta just idag är för att jag hade en svacka igår. Jag kände mig rädd och ledsen. Jag tänkte mycket på min familj, på att jag träffar dem så sällan, att vad som helst kan hända.
Jag vet att jag inte mår bra av dessa tankar och att det inte är positiva på något sätt. Jag försökte tänka på annat men tankarna kom tillbaka hela tiden.
Jag vill inte vara orolig hela tiden, jag vill inte tänka att det värsta ska hända.
Jag vet att det inte hjälper att önska, för det som sker det sker och den dagen får man djupandas och ta sig igenom vad som än kommer i ens väg.
Jag vet att jag istället borde ta vara på livet och leva varje minut.
Men jag kan inte sluta oroa mig.
Jag vet - jag borde söka hjälp!
onsdag 14 december 2011
Hälsa Ingvar välkommen till familjen!
Idag fyller min sambo år. Han fick en liten lunafigur som han blev väldigt nöjd med. Jag hade sytt en liten rosa figur med lila hår åt honom förut. Den var riktigt ful och han älskade den.
Tyvärr dödade och finfördelade katterna den stackarns grisen.
Men denna har han lovat att vara rädd om. Han heter Ingvar!
Jag har gjort lite julgodis till fåglarna. De ska jag hänga upp i trädet ute. Men jag gör det när det slutat storma.
Tyvärr dödade och finfördelade katterna den stackarns grisen.
Men denna har han lovat att vara rädd om. Han heter Ingvar!
Jag har gjort lite julgodis till fåglarna. De ska jag hänga upp i trädet ute. Men jag gör det när det slutat storma.
tisdag 13 december 2011
Baklänges
Det är lite baklänges att öppna alla julklappar istället för att slå in dem, men det var precis vad jag gjorde idag. Jag hade inte skrivit på paketen vem det var till och nu hade jag glömt det.
Gör om - gör rätt!
Gör om - gör rätt!
Tillfälligt avBROTT
Malin: - Jag har aldrig brutit något!
Mats: - Har du inte?
Malin funderar...
Malin: Nä...eller ja, det har jag. Jag har brutit tystnaden. (ha ha ha) Å så har jag brutit lilltån en gång, tror jag, när jag halkade i tvättstugan. Då skrattade K!
Mats: - Vilken idiot! Jag har inte tänkt på honom på länge, det var skönt.....vilken idiot!
Mats: - Har du inte?
Malin funderar...
Malin: Nä...eller ja, det har jag. Jag har brutit tystnaden. (ha ha ha) Å så har jag brutit lilltån en gång, tror jag, när jag halkade i tvättstugan. Då skrattade K!
Mats: - Vilken idiot! Jag har inte tänkt på honom på länge, det var skönt.....vilken idiot!
Det stora tågöverfallet!
Luciatåg från förr
Här har vi firat Lucia nu på morgonen. Vi har suttit i soffan med tända ljus, pepparkakor och lussebullar.
Igår visade de luciatåget som lussade för Reinfeldt och fredspristagaren.
Jag kände speciellt för en liten flicka i det luciatåget. Ni kanske undrar varför?!
Jag trodde att jag hade en bild från det tillfället på min hårddisk, men jag hittade ingen. Så jag får berätta istället.
Jag tror att jag gick i tvåan. Våran klass hade julfest i skolans matsal, med luciatåg, lekar och fika.
När jag tar på mitt lucialinne så är det alldeles för kort. Det slutar mitt på vaden. Jag vet inte om jag växt extremt mycket under det året eller om min mamma hade lagt upp det utan att kolla min längd.
Hur som helst tyckte jag att det var extremt jobbigt eftersom jag syntes väldigt väl. Alla andras linnen gick ju ner till golvet.
Detta år vet jag att min bästa kompis Sabina säkert kände samma sak. Inte det att hennes linne var för kort, utann för att hon fått en spade i näsan samma dag och var plåstrad, sydd och blåslagen i ansiktet.
Kanske var det rent av lite värre för henne.
Vilket radarpar vi måste ha varit.
Igår visade de luciatåget som lussade för Reinfeldt och fredspristagaren.
Jag kände speciellt för en liten flicka i det luciatåget. Ni kanske undrar varför?!
Jag trodde att jag hade en bild från det tillfället på min hårddisk, men jag hittade ingen. Så jag får berätta istället.
Jag tror att jag gick i tvåan. Våran klass hade julfest i skolans matsal, med luciatåg, lekar och fika.
När jag tar på mitt lucialinne så är det alldeles för kort. Det slutar mitt på vaden. Jag vet inte om jag växt extremt mycket under det året eller om min mamma hade lagt upp det utan att kolla min längd.
Hur som helst tyckte jag att det var extremt jobbigt eftersom jag syntes väldigt väl. Alla andras linnen gick ju ner till golvet.
Detta år vet jag att min bästa kompis Sabina säkert kände samma sak. Inte det att hennes linne var för kort, utann för att hon fått en spade i näsan samma dag och var plåstrad, sydd och blåslagen i ansiktet.
Kanske var det rent av lite värre för henne.
Vilket radarpar vi måste ha varit.
En luciabild från dagis, Fredrik, jag och Maria
Etiketter:
Min vardag,
Om mig,
Tankar om allt möjligt
måndag 12 december 2011
Måndag morgon
Jag sitter med en kopp kaffe och börjar dagen med att kolla runt på lite bloggar. Pratade nyss med min sambo som glatt berättade att han sovit rätt bra inatt och klarat sig utan morfin. Det kan innebära att han kommer hem idag. Hoppas det blir så.
Jag känner mig ensam när jag inte har någon annan än katterna runt om mig. Smilla har i och för sig legat som en klump under min arm hela natten men det går inte så bra att föra ett vettigt samtal med dem.
I och med olyckan så kändes det som att man stannade av medan tiden och livet i övrigt fortsatte framåt. Det innebär att julen närmar sig och jag har kommit av mig i julkänslorna.
Måste göra något för att hitta känslan igen.
Nåväl, idag ska jag färdigställa ett gäng figurer som väntar på sista lilla detaljen, personlighetslappen.
Sen ska jag packa ihop en figur och skicka honom till Bremen, Tyskland.
Jag fick ju ett roligt mail för någon vecka sedan.
Hej,
här kommer hälsningar från Winston!
Jag har hittat ny hem: jag bor med Gunnar och Olli i Bremen i Tyskland senast sommeren. Jag har de så brå här.
Men jag tycker väldigt mycket om att treffa en kompis eller bror.
Kan du hjelpa mig?
Tack och hej då
Winston
Hello,
because my Svedish isn't as good as Winstons I write in englisch.
I would like to order a friend or brother (twin?) of Winston, because he feels a little lonely here.
Of course we have a lot of fun together, but winston says, that "pusselbitar" are more delishious when you can eat it with a good friend or brother.
So we hope that you can help us and send a new friend or brother of winston to us.
Will this be possible before christmas?
Hälsningar
Oliver & Gunnar
Så klart att Winston behöver en kompis! Han är på gång och tränar just nu på tyska glosor.
Jag känner mig ensam när jag inte har någon annan än katterna runt om mig. Smilla har i och för sig legat som en klump under min arm hela natten men det går inte så bra att föra ett vettigt samtal med dem.
I och med olyckan så kändes det som att man stannade av medan tiden och livet i övrigt fortsatte framåt. Det innebär att julen närmar sig och jag har kommit av mig i julkänslorna.
Måste göra något för att hitta känslan igen.
Nåväl, idag ska jag färdigställa ett gäng figurer som väntar på sista lilla detaljen, personlighetslappen.
Sen ska jag packa ihop en figur och skicka honom till Bremen, Tyskland.
Jag fick ju ett roligt mail för någon vecka sedan.
Hej,
här kommer hälsningar från Winston!
Jag har hittat ny hem: jag bor med Gunnar och Olli i Bremen i Tyskland senast sommeren. Jag har de så brå här.
Men jag tycker väldigt mycket om att treffa en kompis eller bror.
Kan du hjelpa mig?
Tack och hej då
Winston
Hello,
because my Svedish isn't as good as Winstons I write in englisch.
I would like to order a friend or brother (twin?) of Winston, because he feels a little lonely here.
Of course we have a lot of fun together, but winston says, that "pusselbitar" are more delishious when you can eat it with a good friend or brother.
So we hope that you can help us and send a new friend or brother of winston to us.
Will this be possible before christmas?
Hälsningar
Oliver & Gunnar
Så klart att Winston behöver en kompis! Han är på gång och tränar just nu på tyska glosor.
lördag 10 december 2011
Nobeldagen och min namnsdag - ja, jag heter Nobel!
Det var sånt busväder så jag tände det tredje adventsljuset redan idag.
Porslinsfiguren som står bredvid kommer jag ihåg från när jag var liten. Jag tyckte att den var sååå vacker och det är faktiskt den julprydnad jag är mest rädd om. Ljusstaken är gjord av en dynggrep.
Kotte vill ut så fort hon är inne och in så fort hon är ute. Veligare katt får man leta efter. Idag satt hon utanför dörren och såg så olycklig ut att jag var tvungen ta en bild. Hon gillar inte vädret!
Min sambos operation har gått bra och han är tillbaka på avdelningen nu. Jag åker inte upp dit ikväll i mörkret och snön utan åker upp imorgon bitti istället. Kanske han känner för lite rullstolsrally då!
Jag snöar in!
Snön vräker ner och det blåser jättemycket!
I morse skottade jag undan all blötsnö som fallit sen i går förmiddag, det var en hel del. Ändå hade en från byn varit här med traktorn och tagit det värsta.
När jag körde genom snön med snösläden tog det tvärstopp så tung var snön.
Mats ligger fortfarande på sjukhuset. Just precis nu ligger han och blir opererad. Han har valt att vara vaken under operationen och bara vara bedövad på underkroppen. Usch, det hade inte jag velat. Men det lustiga är att det är vår granne som ska operera honom.
Igår var jag och höll honom sällskap på sjukhuset. När jag skulle åka hem så hade det börjat snöa och storma.
Jag gick till parkeringen där jag ställt bilen men kunde för mitt liv inte hitta den. Jag gick fram och tillbaka och tryckte på öppningsknappen på nyckeln för att bilen skulle blinka. Ingen bil blinkade. Ingen bil såg ut som min.
Jag fick ont i magen och lite lätt panik. Ringde Mats och sa att bilen var borta.
Han undrade om jag drev med honom, men jag gjorde ju inte det. Det var färska hjulspår i snön där bilen hade stått.
-Men är du på rätt parkering då? frågade Mats.
- Jamen jaaaa, jag vet ju att jag ställde bilen här. Jag vet ju det.....men vänta, där är ju en till parkering.
Ja, och där stod ju bilen så klart och blinkade välkomnande till mig.
Ut i stormen begav jag mig i min hittade bil. Det gick inte att se många meter framför sig och jag sniglade fram.
När jag sen svängde av mot Haparanda var det kolsvart. Det gick inte att ha på helljusen för det snöade för mycket.
Snöormar ringlade över vägen och snön kom piskande från sidan så jag blev helt yr av det.
Jag tror att jag låg i motsatta körfältet emellanåt men det gick inte att se. Som tur är så var det lite trafik.
Men när man tror att en bil står tvärs över vägen men sedan inser att det står på en sidoväg då har man inte så bra koll på vart vägen går.
Jag bad till gud att bara jag tar mig hem oskadd så lovar jag att bli så snäll så snäll.
Jag tog mig hem. Det tog ett tag att lösa upp knuten i magen men det gick.
Idag var jag snäll. Jag hatade och svor bara åt en enda bilist, men han gjorde faktiskt så mycket fel!
I morse skottade jag undan all blötsnö som fallit sen i går förmiddag, det var en hel del. Ändå hade en från byn varit här med traktorn och tagit det värsta.
När jag körde genom snön med snösläden tog det tvärstopp så tung var snön.
Mats ligger fortfarande på sjukhuset. Just precis nu ligger han och blir opererad. Han har valt att vara vaken under operationen och bara vara bedövad på underkroppen. Usch, det hade inte jag velat. Men det lustiga är att det är vår granne som ska operera honom.
Igår var jag och höll honom sällskap på sjukhuset. När jag skulle åka hem så hade det börjat snöa och storma.
Jag gick till parkeringen där jag ställt bilen men kunde för mitt liv inte hitta den. Jag gick fram och tillbaka och tryckte på öppningsknappen på nyckeln för att bilen skulle blinka. Ingen bil blinkade. Ingen bil såg ut som min.
Jag fick ont i magen och lite lätt panik. Ringde Mats och sa att bilen var borta.
Han undrade om jag drev med honom, men jag gjorde ju inte det. Det var färska hjulspår i snön där bilen hade stått.
-Men är du på rätt parkering då? frågade Mats.
- Jamen jaaaa, jag vet ju att jag ställde bilen här. Jag vet ju det.....men vänta, där är ju en till parkering.
Ja, och där stod ju bilen så klart och blinkade välkomnande till mig.
Ut i stormen begav jag mig i min hittade bil. Det gick inte att se många meter framför sig och jag sniglade fram.
När jag sen svängde av mot Haparanda var det kolsvart. Det gick inte att ha på helljusen för det snöade för mycket.
Snöormar ringlade över vägen och snön kom piskande från sidan så jag blev helt yr av det.
Jag tror att jag låg i motsatta körfältet emellanåt men det gick inte att se. Som tur är så var det lite trafik.
Men när man tror att en bil står tvärs över vägen men sedan inser att det står på en sidoväg då har man inte så bra koll på vart vägen går.
Jag bad till gud att bara jag tar mig hem oskadd så lovar jag att bli så snäll så snäll.
Jag tog mig hem. Det tog ett tag att lösa upp knuten i magen men det gick.
Idag var jag snäll. Jag hatade och svor bara åt en enda bilist, men han gjorde faktiskt så mycket fel!
fredag 9 december 2011
Jag vet att jag önskade snö - men ta det lite lugnt!
Det är obeskrivligt vackert ute när snön har kommit. Det snöade rätt ordentligt igårkväll och jag har skottat gården nu på morgonen. Det var ca 8 cm nysnö och det var tungt!
Jag väljer att titta på bilderna och njuta av det vackra och glömmer för stunden hur jobbigt det är att skotta snö.
Jag väljer att titta på bilderna och njuta av det vackra och glömmer för stunden hur jobbigt det är att skotta snö.
torsdag 8 december 2011
Gå försiktigt!
I förrgår kväll skulle min sambo åka och hämta sina föräldrar som var på julkonsert i Kulturens Hus.
Eftersom det dröjde hade jag lagt mig när han ringde.
Det första jag hör när jag lyfter luren är en okänd röst som säger nåt om ambulans.
Jag hinner tänka att "vad har nu hänt".
Han låter som vanligt, kanske lite mer allvarsam när han säger att det brutits ett ben, ett ben är av eller hur han uttryckte det. Jag kommer inte ihåg.
Jag tänker så klart att det är hans mamma som ramlat.
- Jag har brutit benet! Jag halkade, det small till och jag känner att det är av.
MEN HERREGUUUUD!
Hur kan han låta så lugn och samlad. Jag hade skrikit som en gris om det var jag. På SOS alarm hade kvinnan frågat om det var han själv som brutit benet eftersom han lät så lugn.
Ja, det är ju inget att hetsa upp sig för tyckte han. Ja, så kan man ju kanske se det.
Jag hetsade upp mig.
Han sa att jag skulle komma in till stan och hämta hans föräldrar eftersom de inte kan köra en bil med automatväxel. Dessutom räknade jag med att hans mamma skulle gå i taket när hon fick veta detta.
De satt fortfarande, ovetandes, inne på konserten.
Det gick inte ringa henne, ambulansen åkte med Mats, jag upptäckte till min fasa att de parkerat sin bil utanför garage porten så jag kom inte ut med min bil. Deras bilnycklar kunde jag inte hitta någonstans och jag antog att de hade tagit med sig dem.
Så där står jag, trampandes med adrenalinet flödande i kroppen och ingenstans att ta vägen.
Jag ringer min mamma i desperation. Hon bor 30 mil bort och kan inte göra annat än försöka lugna ner mig. Hon föreslår att jag ska ringa Freddy.
Men jag ringer Danne först för han bor nära och kan köra in mig till stan och ta med Mats föräldrar hem och jag kan köra direkt till sjukhuset.
Men han har stängt av sin mobil.
Så jag ringer Freddy, kollar först att han inte sov och inte var ensam hemma med Tilde.
Och Freddy, min hjälte, kan man alltid lita på.
Jag var upprörd, han var lugn.
Han åkte och hämtade svärföräldrarna, höll på halka på samma ställe som Mats, men ordnade upp kaoset i mitt liv.
Jag fick tag på Mats mamma som faktiskt var mer lugn än jag och fick veta att nyckeln till deras bil var hemma så jag kunde ta deras bil och köra till sjukhuset.
Äntligen på väg. Min mamma ringde och jag grinade.
Min mamma skällde och sa att jag fik skärpa mig, jag var en fara i trafiken för både mig själv och andra om jag satt och grinade bilen.
Jag blev rädd för henne (not) men slutade gråta.
Efter X antal motorstopp (inte van att behöva trycka ner kopplingen när jag stannar) var jag äntligen på akuten.
En kille släppte in mig och trodde jag var en patient - japp, jag antar att jag såg så ut, kanske som en mentalpatient då.
Fick äntligen träffa Mats. Det kändes skönt.
Uppdatering:
Han ligger fortfarande på sjukhuset. De har gipsat för att benet ska vara stilla och för att svullnaden ska gå ner. Idag hoppas vi på att de ska operera honom.
Han bör få komma hem i övermorgon om han inte har för ont efter operationen.
Eftersom det dröjde hade jag lagt mig när han ringde.
Det första jag hör när jag lyfter luren är en okänd röst som säger nåt om ambulans.
Jag hinner tänka att "vad har nu hänt".
Han låter som vanligt, kanske lite mer allvarsam när han säger att det brutits ett ben, ett ben är av eller hur han uttryckte det. Jag kommer inte ihåg.
Jag tänker så klart att det är hans mamma som ramlat.
- Jag har brutit benet! Jag halkade, det small till och jag känner att det är av.
MEN HERREGUUUUD!
Hur kan han låta så lugn och samlad. Jag hade skrikit som en gris om det var jag. På SOS alarm hade kvinnan frågat om det var han själv som brutit benet eftersom han lät så lugn.
Ja, det är ju inget att hetsa upp sig för tyckte han. Ja, så kan man ju kanske se det.
Jag hetsade upp mig.
Han sa att jag skulle komma in till stan och hämta hans föräldrar eftersom de inte kan köra en bil med automatväxel. Dessutom räknade jag med att hans mamma skulle gå i taket när hon fick veta detta.
De satt fortfarande, ovetandes, inne på konserten.
Det gick inte ringa henne, ambulansen åkte med Mats, jag upptäckte till min fasa att de parkerat sin bil utanför garage porten så jag kom inte ut med min bil. Deras bilnycklar kunde jag inte hitta någonstans och jag antog att de hade tagit med sig dem.
Så där står jag, trampandes med adrenalinet flödande i kroppen och ingenstans att ta vägen.
Jag ringer min mamma i desperation. Hon bor 30 mil bort och kan inte göra annat än försöka lugna ner mig. Hon föreslår att jag ska ringa Freddy.
Men jag ringer Danne först för han bor nära och kan köra in mig till stan och ta med Mats föräldrar hem och jag kan köra direkt till sjukhuset.
Men han har stängt av sin mobil.
Så jag ringer Freddy, kollar först att han inte sov och inte var ensam hemma med Tilde.
Och Freddy, min hjälte, kan man alltid lita på.
Jag var upprörd, han var lugn.
Han åkte och hämtade svärföräldrarna, höll på halka på samma ställe som Mats, men ordnade upp kaoset i mitt liv.
Jag fick tag på Mats mamma som faktiskt var mer lugn än jag och fick veta att nyckeln till deras bil var hemma så jag kunde ta deras bil och köra till sjukhuset.
Äntligen på väg. Min mamma ringde och jag grinade.
Min mamma skällde och sa att jag fik skärpa mig, jag var en fara i trafiken för både mig själv och andra om jag satt och grinade bilen.
Jag blev rädd för henne (not) men slutade gråta.
Efter X antal motorstopp (inte van att behöva trycka ner kopplingen när jag stannar) var jag äntligen på akuten.
En kille släppte in mig och trodde jag var en patient - japp, jag antar att jag såg så ut, kanske som en mentalpatient då.
Fick äntligen träffa Mats. Det kändes skönt.
Uppdatering:
Han ligger fortfarande på sjukhuset. De har gipsat för att benet ska vara stilla och för att svullnaden ska gå ner. Idag hoppas vi på att de ska operera honom.
Han bör få komma hem i övermorgon om han inte har för ont efter operationen.
Etiketter:
Min vardag,
Om mig,
Tankar om allt möjligt
onsdag 7 december 2011
INFORMATION
I gårkväll hände en olycka i familjen och därför har jag bestämt att jag inte ha öppet butiken denna vecka.
Bara så ni vet.
Men jag hoppas att nästa vecka ska fortsätta gälla.
Jag har insett att jag inte är den mest rationella och sansade människan i krissituationer. Tyvärr. Inget jag är så stolt över.
tisdag 6 december 2011
Minnen......
En sak som jag älskar att göra är att titta på gamla bilder. När jag är hos mina föräldrar brukar jag ta fram diabildsprojektorn och sitta i timmar och drömma mig tillbaka.
Jag fotade av lite bilder när jag tittade senast, därav kroken som finns med mitt i bild. Men skit i det, jag älskar bilderna!
Jag älskar att minnas men blir också väldigt sorgsen över allt som är borta, som jag inte får tillbaka.
Men minnena finns kvar i alla fall - och bilderna.
Jag fotade av lite bilder när jag tittade senast, därav kroken som finns med mitt i bild. Men skit i det, jag älskar bilderna!
Jag och mormor. Jag tror vi har matat grisarna för hon bär på grishinken. Den brukade stå under diskbänken och alla matrester slängdes i den, sen fick grisarna det till mat. |
Här är jag i vår Laban bil. Det finns flera bilder tagna vid det här tillfället. Jag tror vi har varit i Lycksele eller någonstans i närheten. |
Här är morfar på sin färja i Bjursele. Jag älskade att åka färja med honom. Han brukade alltid göra honör till bilarna som körde av färjan. |
Tisdag 6 december, -5 grader
Jag har sovit som en prinsessa i natt. Vi köpte det mjukaste, skönaste bäddset jag någonsin sovit i på Åhléns. Dessutom såg det väldans juligt ut.
Pälsfällen som ligger på sängen köpte vi också på Åhléns. Det var synd att den inte täckte hela sängens bredd bara. Men det struntar ju katterna i. De ligger och trivs som små grisar ändå.
Jag är nöjd med min prestation igår. Nu känns det juligare och mysigare hemma. Till helgen kan vi fixa lite med ljus ute.
Nu på morgonen ska jag bege mig ut på hemligt uppdrag. Jag kan tyvärr inte säga vad det är eftersom det handlar om en julklapp och min sambo läser min blogg....så tji fick du Mats!
Dagen innehåller även jobb med webshopen samt skicka in annonsmaterial för nästa annons i Handla i Luleå.
Just nu längtar jag väldigt mycket efter min familj. Jag tycker inte alls om att bo 30 mil ifrån dem. KOM HIT!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)