Jag är rädd för döden. Jag är rädd för att dö eftersom jag inte vill lämna mina nära och kära, men också för att jag inte vet vad som kommer efter döden.
Jag tror att man återföds, men jag kan ju inte vara säker.
Fast jag är mer rädd att någon jag känner och bryr mig om ska bli sjuk eller dö.
Jag tycker inte om att höra när folk pratar om döden, eller när någon säger att de vet hur de vill ha sin begravning, eller att de skriver ett testamente. Det är givetvis jätteviktigt att göra det - men låt mig slippa höra.
Jag mår rent ut sagt dåligt av att tänka på det.
Det här året har många jag känner och vänner till de jag känner råkat illa ut på olika sätt. Några har blivit sjuka,
någon har förlorat sitt barn, någon har mått dåligt psykiskt, någon har skadat sig, någon har vakat vid sitt barns sida efter en hjärnblödning som bara kom utan förvarning.
Det är orättvist och extremt skrämmande.
Varför jag skriver om detta just idag är för att jag hade en svacka igår. Jag kände mig rädd och ledsen. Jag tänkte mycket på min familj, på att jag träffar dem så sällan, att vad som helst kan hända.
Jag vet att jag inte mår bra av dessa tankar och att det inte är positiva på något sätt. Jag försökte tänka på annat men tankarna kom tillbaka hela tiden.
Jag vill inte vara orolig hela tiden, jag vill inte tänka att det värsta ska hända.
Jag vet att det inte hjälper att önska, för det som sker det sker och den dagen får man djupandas och ta sig igenom vad som än kommer i ens väg.
Jag vet att jag istället borde ta vara på livet och leva varje minut.
Men jag kan inte sluta oroa mig.
Jag vet - jag borde söka hjälp!
Du...jag tror att vi alla har perioder av såna känslor. I alla fall mer eller mindre och jag tror inte att det finns en enda människa i världen som klarar leva i nuet varje minut. Vi gör bara så gott vi kan och det gör du också.
SvaraRaderaKram på dig.