Gå försiktigt!

I förrgår kväll skulle min sambo åka och hämta sina föräldrar som var på julkonsert i Kulturens Hus.
Eftersom det dröjde hade jag lagt mig när han ringde.
Det första jag hör när jag lyfter luren är en okänd röst som säger nåt om ambulans.
Jag hinner tänka att "vad har nu hänt".
Han låter som vanligt, kanske lite mer allvarsam när han säger att det brutits ett ben, ett ben är av eller hur han uttryckte det. Jag kommer inte ihåg.
Jag tänker så klart att det är hans mamma som ramlat.
- Jag har brutit benet! Jag halkade, det small till och jag känner att det är av.
MEN HERREGUUUUD!

Hur kan han låta så lugn och samlad. Jag hade skrikit som en gris om det var jag. På SOS alarm hade kvinnan frågat om det var han själv som brutit benet eftersom han lät så lugn.
Ja, det är ju inget att hetsa upp sig för tyckte han. Ja, så kan man ju kanske se det.
Jag hetsade upp mig.
Han sa att jag skulle komma in till stan och hämta hans föräldrar eftersom de inte kan köra en bil med automatväxel. Dessutom räknade jag med att hans mamma skulle gå i taket när hon fick veta detta.
De satt fortfarande, ovetandes, inne på konserten.
Det gick inte ringa henne, ambulansen åkte med Mats, jag upptäckte till min fasa att de parkerat sin bil utanför garage porten så jag kom inte ut med min bil. Deras bilnycklar kunde jag inte hitta någonstans och jag antog att de hade tagit med sig dem.
Så där står jag, trampandes med adrenalinet flödande i kroppen och ingenstans att ta vägen.
Jag ringer min mamma i desperation. Hon bor 30 mil bort och kan inte göra annat än försöka lugna ner mig. Hon föreslår att jag ska ringa Freddy.
Men jag ringer Danne först för han bor nära och kan köra in mig till stan och ta med Mats föräldrar hem och jag kan köra direkt till sjukhuset.
Men han har stängt av sin mobil.
Så jag ringer Freddy, kollar först att han inte sov och inte var ensam hemma med Tilde.
Och Freddy, min hjälte, kan man alltid lita på.
Jag var upprörd, han var lugn.
Han åkte och hämtade svärföräldrarna, höll på halka på samma ställe som Mats, men ordnade upp kaoset i mitt liv.

Jag fick tag på Mats mamma som faktiskt var mer lugn än jag och fick veta att nyckeln till deras bil var hemma så jag kunde ta deras bil och köra till sjukhuset.
Äntligen på väg. Min mamma ringde och jag grinade.
Min mamma skällde och sa att jag fik skärpa mig, jag var en fara i trafiken för både mig själv och andra om jag satt och grinade bilen.
Jag blev rädd för henne (not) men slutade gråta.
Efter X antal motorstopp (inte van att behöva trycka ner kopplingen när jag stannar) var jag äntligen på akuten.
En kille släppte in mig och trodde jag var en patient - japp, jag antar att jag såg så ut, kanske som en mentalpatient då.
Fick äntligen träffa Mats. Det kändes skönt.

Uppdatering:
Han ligger fortfarande på sjukhuset. De har gipsat för att benet ska vara stilla och för att svullnaden ska gå ner. Idag hoppas vi på att de ska operera honom.
Han bör få komma hem i övermorgon om han inte har för ont efter operationen.