Tack!

 Jag tänker mycket när jag lägger mig för att sova. En kväll kom jag på idén med att sy en Lunafigur med skallra i och en massa lappar på som skulle kunna vara perfekt för små bebisar.

Idag färdigställde jag två som jag gjorde på test för att se om det fanns intresse. Jag delade bilderna både på Facebook och instagram. Bägge två såldes ikväll så det blir att sy fler imorgon.

Kommentarerna som jag fick på instagram gjorde mig så glad. Det är så roligt att få veta att mina skapelser är uppskattade.

Reportage

Igår kom reportaget i tidningen 7 hem i brevlådan. Jag fick ett tresidigt reportage vilket känns så roligt!

Man får vara glad åt det lilla

 Igår blev jag intervjuad över telefon för Tidningen 7. Det är en tidning som delas ut i alla hushåll, iallafall i Öviksområdet.

Reportaget handlar om mina figurer, illustrationer och det jag skapar. Jag vet i dagsläget inte när tidningen kommer publicera detta men jag hoppas att det i förlängningen kommer få mitt lilla företag att nå ut lite här i trakten. Eftersom vi "coronasäkrade" intervjun så måste jag skicka lite bilder till reportern.
Det är roligt att de tycker att mina grejer är intressanta nog att skriva ett reportage om.

Ge ditt stöd till småföretagen

Juliet är en liten supermysig butik på Hornsgatan 48, på söder i Stockholm. Jag och Stina (som äger och driver butiken) har samarbetat i ett flertal år nu. Hon var den första som köpte in mina lunafigurer och gör det fortfarande.

Till en början var det enbart inköp av figurer vi hade tillsammans. Sedan skapade vi ett klädmärke som hette Luna & Juliet. Vi var på Formex tillsammans och marknadsförde oss.

När vi bestämde oss för att lägga detta på is började jag rita mönster på kläder som hon säljer i sin butik.

Det är svårt för alla småföretagare nu, så om du behöver köpa kläder till dina barn, kika in på Juliet så kommer du få se en massa fina kläder i bra kvalitet. Kläder som inte alla barn på dagis eller skolan har.
I dessa tider vill man kanske inte ut och shoppa, men då är det ju sådan himla tur att hon har en webbshop! Adressen är www.juliet.se

Och som grädde på moset kan jag säga att jag idag upptäckte att mina nya mönster nu ligger ute i butik så gå in och kolla!

Mönster

Nu är mönsterrapporterna inlämnade och godkända. Safarimönstret jag gjorde är på fabrik och kläderna sys upp i detta nu. Det är så spännande!!

Så här ser mönstren ut!

Plötsligt händer det!!

Det är inte ofta, men ibland sker saker som man bara drömt om. 

Jag har länge drömt om att få illustrera en barnbok. Egentligen drömmer jag väl om att skriva en också men än så länge har jag inte lyckats få ur mig nån historia även om jag har en som ligger och gror. Det kanske kommer när tiden är rätt.

Men att få illustrera en bok har jag verkligen velat göra.

För några år sedan gick jag med på en sida där författare kunde annonsera efter illustratörer, och illustratörer kunde leta lämpliga projekt.

En tjej som heter Malin Toverud hade en idé om en bok och jag hörde av mig till henne och presenterade min portfolio.

Hon gillade mina illustrationer men de passade inte riktigt in i det hon hade tänkt sig.

För, ja....vad kan det vara, typ ett halvår sedan eller mindre, fick jag ett mail från henne där hon frågade om jag var intresserad av att illustrera en bok hon skrivit. Jag behövde inte fundera länge innan jag sa ja och projektet rullade igång. 

En barnbok med superhjältar - en utmaning. Jag har som sagt aldrig jobbat med illustrationer för någon annan än min egen skull, borträknat från de barnkläder som jag tillsammans med Stina arbetat med. Så nervositeten och pressen att "duga" var stor. 

Tack och lov så matchade mina illustrationer hennes vision och strax innan jul skickade hon in manus och illustration på omslag och ett bokuppslag till ett antal bokförlag som skulle kunna tänka sig passa denna bok.

Under processen har jag blivit uppdaterad. "Tack för att ni skickat ert manus till oss, men nej tack!". 

Mail efter mail ramlade in med nekande svar och i takt med det sjönk vårt hopp och humör.

Så för några dagar sedan plingade det till i min mobil. Malin hade skrivit på messenger "Har du sett mailet??!!!!!"

Det visade sig att trägen vinner! Ett förlag vill ge ut vår bok och lyckan är total!

Det känns fortfarande helt overkligt att det händer - vår bok ska tryckas!

Dock dröjer det till 2021 innan det verkligen blir på riktigt, med det ger i iallafall mig tid att utarbeta alla illustrationer.

Same thinking - same result

Under lång tid, jag vet faktiskt inte om det är under hela mitt liv, har jag känt att jag inte kan göra saker lika bra som alla andra.
Av den anledningen har jag varit rädd för att testa, utmana mig själv eftersom jag inte vill misslyckas.
Om någon säger något bra om mig eller något jag har gjort så har jag svårt att ta den komplimangen. Jag blir både glad och generad. Tacksam. I samma sekund tänker jag att det är något de bara säger för att vara snäll.

Om man inte testar kan man aldrig misslyckas, men man kan inte heller lyckas. Min mamma har alltid bankat in att man inte ska vara rädd för att fråga. Hon har definitivt inte den spärren som jag har.
Det värsta är att jag hellre låter bli att fråga för att inte verka korkad. Men hur korkat är inte det!
Jag tror att många med mig känner samma sak - man vill inte visa att man inte förstår. Istället sitter man där, ler och nickar, låtsas som att allt är solklart. Idioti!

Jag har inte trott att jag kunde studera. Dels för att jag av erfarenhet vet att jag är väldigt splittrad som person och har svårt att hålla mig till ämnet. Och då sedan läsa på distans.....oh my god! Det skulle jag aldrig klara av.
Jag vill jobba med kreativa saker. Jag vill inte ha några krav. Jag vill inte bekymra mig om pengar. Jag vill inte ha deadlines. Jag vill kunna göra som jag vill. Jag vill bestämma över mig själv.

I det verkliga livet funkar inte det. Det förstår jag. Tiden vi har på jorden är begränsad och varje dag som går utan att jag/vi tar tag i det är en dag som går förlorad.
Jag var trött på mitt jobb, jag var trött på att få skäll, jag var trött på människor, jag var trött på mina arbetsuppgifter. Det sög musten och engagemanget ur mig. Jag kände att om jag inte tar tag i det nu så blir jag kvar här resten av mitt liv.
Så...jag slängde in en ansökan på vinst och förlust. Jag visste inte om jag egentligen ville det här men jag tog mig vidare till ansökningsprovet. Jag gjorde det och klarade av det. Kanske var det för att jag inte hade så stora förhoppningar.
Det slutade med att jag blev antagen till utbildningen. Jag ringde till min mamma och grät. Jag var så lättad, och kanske var det då jag insåg att jag verkligen ville det här.

Men att studera...det var ju något jag aldrig skulle klara av. Men, nu har det gått snart två månader och jag kämpar på. Det är ingen dans på rosor. Absolut inte!
En kurs är avklarad, en kurs jag avskydde men som jag trots allt tog mig igenom. Jag har klarat alla uppgifter och väntar nu på slutbetyget i det.
Idag fick jag tillbaka min sista inlämningsuppgift i ämnet. Det vara bara positiv respons, med ett litet litet minus för ett extra kommatecken som jag  att in. (Vem bryr sig!)

Jag kanske kan det här i alla fall. Jag kanske inte är så korkad som jag trodde! Men oron när jag känner att jag förstår är lömsk. Hela tiden sitter den där lilla djävulen på min axel och viskar....förstår du verkligen, kan du verkligen ha gjort rätt. När det går för lätt blir jag osäker på om jag verkligen förstått vad det handlar om.

Jag tänker i alla fall sluta lyssna på den där lilla elaka rösten, de flesta dagarna.
Jag ska fan i mig fixa det här!

När man kan släppa sin prestationsångest

Det är alltid en osäkerhet när man ska starta ett nytt projekt. Speciellt när det är något man aldrig gjort förut.
Det jag ska göra i dagsläge är att illustrera ett omslag och ett uppslag till en barnbok. Jag vet lite om karaktärerna och kommer få läsa det fullständiga bokmanuset om ett par veckor.
När jag har gjort det kommer manuset och bilderna skickas runt till olika bokförlag och förhoppningsvis tycker det att allt är så bra att de vill ge ut boken.

Jag har haft lite prestationsångest för att rita mänskliga figurer. Det är inget jag gjort förut, inget jag känner mig trygg med. Men så kom jag på att jag faktiskt kan basera dem på mina figurer, bara göra dem mänskliga. På ett ungefär.

När man jobbar med en person som har en vision av hur resultatet ska bli, som har skrivit boken med en bild av karaktärerna är det svårt att veta om man hamnat rätt. Därför gjorde jag några snabbskisser och skickade dessa till Malin för att få lite feedback innan jag la ner mer tid på dem.

Svaret jag fick gjorde mig jätteglad, och mycket av mina farhågor släppte.

Åh, sååå fina!! Jag älskar skisserna! Ser dina ”vanliga” figurer i Milo, perfekt mix med min tanke om hur han ska se ut 😊 Och barnen är ljuvliga! Manus kommer inom ett par veckor.

I dag satte jag mig och började trixa lite med dem i illustrator. Bara så jag har karaktärerna som en fast grund att utgå ifrån när jag utvecklar dem.

Det här känns sjukt spännande! Det gäller bara att få tid för det här vid sidan av studierna. Men det måste jag, jag menar - hur ofta blir man tillfrågad?!

Kläder

Nu är första mönstret ute i handeln! Tidigare i år jobbade jag fram två stycken mönster till tyger som Stina skulle göra sy upp kläder av och sälja i sin butik Juliet.
Nu är den första laddningen på plats!
Ni hittar kläderna på www.juliet.se och är ni eller bor ni i Stockholm kan ni gå in i den riktiga butiken på Hornsgatan 48.

Här är ett urval av de kläder som finns, och de finns i många olika storlekar!

Hej Malin!

Hur många gånger under de senaste åren har jag inte tänkt att det vore roligt att göra nåt annat. Jobba med något kreativt även utanför fritiden.
Några projekt har jag haft men det finns ju speciellt en dröm som jag gått och tänkt på länge.

Idag kom det ett mail....Hej Malin!
Det visade sig att det var ett jobberbjudande. Att illustrera en bok som den här tjejen skriver. En barnbok, som kanske rent av blir en serie av böcker!
Är det för bra för att vara sant?

Medical vs zombie

Idag kom det efterlängtade svaret. Jag hade ont i magen när jag såg mailet i inkorgen. Händerna skakade och jag mumlade...gode gud, gode gud....låt det vara bra!

Jag har försökt tänka att om det blir ett nej, så var det inte meningen. Men det blev inget nej....det blev ett JA!

Spänningen släppte och jag grinade av lycka i 5 minuter, sen tog jag mig samman. Nån måtta får det vara på känsloyttringar!

Jag ska bli student och utbilda mig!

Skickade ett sms till min systerdotter och fick det här svaret tillbaka (högljutt dessutom....ha ha ha)

Avslutar kvällen med denna bild!

Jag och Steven

Jag har länge undrat hur vår kontakt började. Jag har frågat honom men han kommer inte heller ihåg.
Vet inte exakt vilket år det här var, men det var i alla fall efter 1993, eftersom det var det året som Schindler´s List släpptes.

Jag gick videoubildning på Kalix Folkhögskola när det en kväll ringde på mobilen. Mannen som presenterade sig som Lucien berättade om Steven Spielbergs projekt med att dokumentera alla förintelsens överlevandes upplevelser på film var igång och att de nu skulle börja i Sverige.
Han undrade om jag var intresserad av att vara med och jobba som volontär.

Steven Spielberg är ju det magiska ordet för en filmnörd som jag så klart som f*n att jag var intresserad!
Lucien som då jobbade som steward på SAS och även jobbade med foto och film kom och hälsade på vid några tillfällen hemma hos mina föräldrar i Luleå. Vid första tillfället hade jag lyckats misslyckas med en extremt rinnig kladdkaka som var tvungen att förvaras i frysen tills den skulle skäras och sedan genast åka tillbaka in i kylan igen.
Lucien älskade den. Han pratade om den där kladdkakan varje gång vi hade kontakt.

I slutändan hade jag inte möjlighet att tillbringa tid nere i södra Sverige under långa perioder utan någon lön, så det blev inget av det för min del.
Men jag är glad över att projektet blev av och att allt dokumenteras och sparas.
Men jag funderar fortfarande - än i dag -  på hur mitt namn kom upp på tapeten.

Läs mer här: https://sfi.usc.edu

Där satt den!

Två mönster godkända och klara för att skickas imorgon bitti.

I svaret från Stina stod:

Perfekt!

Där satt den och mönstret är färdigt!

Du är bäst!

Kram

PS: Jag är bäst!!!

Illustrera

I torsdags fick jag ett nytt illustrationsuppdrag. Det är jätteroligt! 

Jag ska illustrera två mönster till tyger som ska bli barnkläder. Igår fick jag besked att jag var på rätt väg så jag gick från pappersskisser till att börja jobba i Illustrator.

  

När man får fria händer

Idag gjorde jag om i entrén på jobbet. Inget extravagant eller så, men vintertemat försvann och ersattes med lite vårigare inslag.

Det är sådana här dagar jag trivs som bäst på jobbet. När jag får vara lite kreativ och i liten mån göra som jag vill.
Det finns ju trots allt gränser för hur mycket jag kan och får göra.
Hade jag fått helt fria händer hade jag kunnat skapa underverk. Men företaget har sina riktlinjer så det finns inget annat att göra än att följa dem.

Jag kom att tänka på hur det var under min McDonaldstid. På den tiden få det var restaurangen jag jobbade på franchiseägd och jag kunde ta ut svängarna rejält när det kom till temaskyltning.
Vi hade en Medelhavskampanj med smaker från medelhavet.
McDonalds Sverige utlyste en tävling där restaurangen med bästa kampanjskyltningen skulle vinna 25.000 kr.
Då gick jag all in. Jag satt hemma på kvällarna och tillverkade grekiska pelare som sedan fästes vid de kaklade pelarna framme vid kassan. Ur högtalarna strömmade surr av bin, fågelkvitter och spansk/italiensk/grekisk musik.
Jag hade fått låna en massa växter och en fontän från en blomsteraffär så det porlade vatten och vårgrönt och lummigt.

Mitt hårda jobb resulterade i att vår restaurang tog hem priset!
Tänk vad man kan göra om man bara låter fantasin och kreativiteten flöda!

Min ö i havet

När jag hittar något som gör mig nyfiken och fascinerad så nördar jag ner mig i det ämnet totalt. På en familjesemester på Kreta åkte jag och min pappa till en liten ö som ligger strax utanför Plaka på Kretas östra sida. Ön heter Spinalonga och var fram till 1953 en spetälskekoloni för hela Grekland.
Alla som visade tecken på sjukdomen separerades från sina familjer och samlades ihop på den lilla lilla ön.

Min ö i havet - Spinalonga

Där skapades ett eget litet samhälle under många år. Folk levde och dog där. När kolonin upplöstes 1953 och de sjuka skickade till sjukhus, bl.a. i Athen fick husen och samhället förfalla.
Tiden och vädrets makter bröt ner husen i ruiner och naturen tog över.

När jag var där första gången var det en torr, het och öde ö med stenhus som mer eller mindre rasat ihop. Det enda som fortfarande stod kvar och inte förstörts var kyrkan.

Guiden som visade oss runt berättade om livet på ön och jag fascinerades. Ett nytt intresse frodades och jag hittade nåt att nörda ner mig i.

Pelopidas - världens gulligaste guide som blev så glad att träffa mig några år efter våra intervjuer.

Jag bestämde mig för att göra en dokumentär om denna plats och åkte hem, samlade fakta, läste på och skrev ner min idé för att söka pengar till att finansiera den. Jag kontaktade ambassaden, tog kontakt med läkare i Grekland och sökte sponsring.
När jag tillslut fick pengar från Filmpool Nord för att åka ner till Grekland på en rek.resa kunde jag knappt tro att det var sant.
Jag hade fått pengar för att göra en kort sammanställning på film för att med den söka mer pengar till den riktiga dokumentärfilmen.
Jag fick företag på plats på Kreta att sponsra resor till och från ön. Jag fick kontakt med en man som heter Kostas och som skulle vara vår tolk under våra intervjuer.

 Jag ville att allt skulle vara på grekiska eftersom jag ansåg att det skulle bli mest genuint och dessutom lättare för personerna på plats att uttrycka sig.

Vi var ett team på fyra personer som under tre veckor skulle vara där nere och filma, intervjua och samla så mycket fakta som möjligt.

Jag tillbringade mycket tid i telefonkiosker och pratade med läkare, guider och andra inblandade personer och gjorde upp om tider för intervjuer och möten.

Jag kan idag inte förstå att jag faktiskt har gjort detta. Att jag vågat, trott på min idé och genomfört den första delen i sagan.

Att det i slutändan, av olika anledningar, inte blev mer än den resan, och att drömmen om dokumentären inte gick i uppfyllelse känns inte som ett misslyckande.

Snarare följde jag mitt hjärta och gick på magkänslan. Jag fick en upplevelse utöver det vanliga.
Och kanske, kanske, kan jag någon gång i framtiden fullfölja den drömmen.

Reportage

Idag var de här från VK för att göra ett hemma hos reportage och ett reportage om mina Lunafigurer. Ser med spänning fram emot resultatet och hoppas att jag inte framstår som en komplett galning.

Håller tummarna!