Av den anledningen har jag varit rädd för att testa, utmana mig själv eftersom jag inte vill misslyckas.
Om någon säger något bra om mig eller något jag har gjort så har jag svårt att ta den komplimangen. Jag blir både glad och generad. Tacksam. I samma sekund tänker jag att det är något de bara säger för att vara snäll.
Om man inte testar kan man aldrig misslyckas, men man kan inte heller lyckas. Min mamma har alltid bankat in att man inte ska vara rädd för att fråga. Hon har definitivt inte den spärren som jag har.
Det värsta är att jag hellre låter bli att fråga för att inte verka korkad. Men hur korkat är inte det!
Jag tror att många med mig känner samma sak - man vill inte visa att man inte förstår. Istället sitter man där, ler och nickar, låtsas som att allt är solklart. Idioti!
Jag har inte trott att jag kunde studera. Dels för att jag av erfarenhet vet att jag är väldigt splittrad som person och har svårt att hålla mig till ämnet. Och då sedan läsa på distans.....oh my god! Det skulle jag aldrig klara av.
Jag vill jobba med kreativa saker. Jag vill inte ha några krav. Jag vill inte bekymra mig om pengar. Jag vill inte ha deadlines. Jag vill kunna göra som jag vill. Jag vill bestämma över mig själv.
I det verkliga livet funkar inte det. Det förstår jag. Tiden vi har på jorden är begränsad och varje dag som går utan att jag/vi tar tag i det är en dag som går förlorad.
Jag var trött på mitt jobb, jag var trött på att få skäll, jag var trött på människor, jag var trött på mina arbetsuppgifter. Det sög musten och engagemanget ur mig. Jag kände att om jag inte tar tag i det nu så blir jag kvar här resten av mitt liv.
Så...jag slängde in en ansökan på vinst och förlust. Jag visste inte om jag egentligen ville det här men jag tog mig vidare till ansökningsprovet. Jag gjorde det och klarade av det. Kanske var det för att jag inte hade så stora förhoppningar.
Det slutade med att jag blev antagen till utbildningen. Jag ringde till min mamma och grät. Jag var så lättad, och kanske var det då jag insåg att jag verkligen ville det här.
En kurs är avklarad, en kurs jag avskydde men som jag trots allt tog mig igenom. Jag har klarat alla uppgifter och väntar nu på slutbetyget i det.
Idag fick jag tillbaka min sista inlämningsuppgift i ämnet. Det vara bara positiv respons, med ett litet litet minus för ett extra kommatecken som jag att in. (Vem bryr sig!)
Jag kanske kan det här i alla fall. Jag kanske inte är så korkad som jag trodde! Men oron när jag känner att jag förstår är lömsk. Hela tiden sitter den där lilla djävulen på min axel och viskar....förstår du verkligen, kan du verkligen ha gjort rätt. När det går för lätt blir jag osäker på om jag verkligen förstått vad det handlar om.
Jag tänker i alla fall sluta lyssna på den där lilla elaka rösten, de flesta dagarna.
Jag ska fan i mig fixa det här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jag blir jätteglad om du vill skriva en rad, eller två! Jag svarar på kommentarerna i min egen blogg, så glöm inte bort att återkomma!