Min ö i havet

När jag hittar något som gör mig nyfiken och fascinerad så nördar jag ner mig i det ämnet totalt. På en familjesemester på Kreta åkte jag och min pappa till en liten ö som ligger strax utanför Plaka på Kretas östra sida. Ön heter Spinalonga och var fram till 1953 en spetälskekoloni för hela Grekland.
Alla som visade tecken på sjukdomen separerades från sina familjer och samlades ihop på den lilla lilla ön.

Min ö i havet - Spinalonga

Där skapades ett eget litet samhälle under många år. Folk levde och dog där. När kolonin upplöstes 1953 och de sjuka skickade till sjukhus, bl.a. i Athen fick husen och samhället förfalla.
Tiden och vädrets makter bröt ner husen i ruiner och naturen tog över.

När jag var där första gången var det en torr, het och öde ö med stenhus som mer eller mindre rasat ihop. Det enda som fortfarande stod kvar och inte förstörts var kyrkan.

Guiden som visade oss runt berättade om livet på ön och jag fascinerades. Ett nytt intresse frodades och jag hittade nåt att nörda ner mig i.

Pelopidas - världens gulligaste guide som blev så glad att träffa mig några år efter våra intervjuer.

Jag bestämde mig för att göra en dokumentär om denna plats och åkte hem, samlade fakta, läste på och skrev ner min idé för att söka pengar till att finansiera den. Jag kontaktade ambassaden, tog kontakt med läkare i Grekland och sökte sponsring.
När jag tillslut fick pengar från Filmpool Nord för att åka ner till Grekland på en rek.resa kunde jag knappt tro att det var sant.
Jag hade fått pengar för att göra en kort sammanställning på film för att med den söka mer pengar till den riktiga dokumentärfilmen.
Jag fick företag på plats på Kreta att sponsra resor till och från ön. Jag fick kontakt med en man som heter Kostas och som skulle vara vår tolk under våra intervjuer.

 Jag ville att allt skulle vara på grekiska eftersom jag ansåg att det skulle bli mest genuint och dessutom lättare för personerna på plats att uttrycka sig.

Vi var ett team på fyra personer som under tre veckor skulle vara där nere och filma, intervjua och samla så mycket fakta som möjligt.

Jag tillbringade mycket tid i telefonkiosker och pratade med läkare, guider och andra inblandade personer och gjorde upp om tider för intervjuer och möten.

Jag kan idag inte förstå att jag faktiskt har gjort detta. Att jag vågat, trott på min idé och genomfört den första delen i sagan.

Att det i slutändan, av olika anledningar, inte blev mer än den resan, och att drömmen om dokumentären inte gick i uppfyllelse känns inte som ett misslyckande.

Snarare följde jag mitt hjärta och gick på magkänslan. Jag fick en upplevelse utöver det vanliga.
Och kanske, kanske, kan jag någon gång i framtiden fullfölja den drömmen.