Min dagbok

Jag gillar att skriva. Det har jag alltid gjort - i alla fall när jag själv får välja ämne.
När jag var liten skrev jag berättelser - om spöken, tjuvar, troll, bästa vänner, småsyskon och knarklangning.

Jag ritade framsidor på mina "böcker" och har dem fortfarande samlade i mitt arbetsrum.
Jag skrev dagbok - om små händelser som i min lilla värld var stora och viktiga.

Med åren skrev jag dagbok mer regelbundet och att sätta sig med dessa böcker nu är som att resa tillbaka i tiden.
Jag minns, jag känner det jag kände och jag kan både skratta och gråta åt det jag skrivit. Jag har mognat - det som kändes så livsavgörande när jag var 18 år är inte lika viktigt idag.
Men jag förkastar inte känslorna. Det var precis vad jag kände då, och det var mitt liv - mina känslor och mina drömmar.

Jag började så småningom blogga och det har pågått i många år. Min kompis Madde bodde då i Stockholm och ICQ var väldigt stort i våra liv. Till den kunde man koppla en blogg och på hennes inrådan (kanske fanns det även hot med i bilden) så började jag lite trevande att berätta om mitt liv och mina dagar.
Det är jättetråkigt att denna blogg inte längre finns att se, för jag hade verkligen velat gå in och läsa det jag skrev.

För två år sedan skrev jag reportage för en nättidning. Jag gjorde det vid sidan av mitt vanliga jobb och "bajsade" ur mig reportage efter reportage om de mest varierande sakerna.
Det var roligt, men just då blev det lite för mycket. Det skulle vara roligt att göra något liknande igen.

Det finns de som inte förstår vitsen med att blogga.
Varför vill du berätta? Vill du verkligen att folk ska veta så mycket om dig? Varför berätta om saker som inte alltid är positiva?

För mig är min blogg en ventil. Ett sätt att lätta på trycket. Jag berättar inte allt, jag berättar bara det jag tycker känns okej för andra att veta. Kanske hjälper det någon i samma situation någon gång. Kanske kan någon skratta åt dråpligheter. Kanske lär folk känna mig bättre.

Jag är inte rädd att visa mig svag eller visa på misstag. Jag lär mig hela tiden! Jag bjuder på mig själv både i vardagen och i bloggen och försöker inte vara något jag inte är.

Under min flytt till Umeå och alla jobbigheter runt den perioden fick jag så otroligt mycket stöd och fina ord från de som följer min blogg. Det värmde och gjorde mig starkare. Jag kände mig inte så ensam utan jag hade stöd i ryggen från så många.

Jag tycker att det är otroligt skönt att skriva av sig. För mig är det ett sätt att lämna av tankar någonstans. Att slippa ha allting i huvudet, för där är det oftast fullt nog.
Min blogg är min dagbok och ni är välkomna att tjuvläsa den!