Vi är inne på den andra skolveckan och idag ska vi ha vår första uppkopplade anatomilektion. Jag hoppas verkligen att tekniken inte strular.
Innan jag satte mig för att skriva det här inlägget läste jag ett inlägg som en av mina klass-/grupparbetarkompisar skrivit. Och hon känner precis som jag - och som sagt, många andra.
Vad har jag gett mig in på? Kommer jag att klara det här? Vad har jag missat? Är alla andra bättre än jag? Jag fattar inte!! Har jag gjort rätt? Tänk om de tycket jag är korkad....listan kan göras lång!
Det är ett svårt beslut att gå från ett fast jobb, med trygghet, inkomst och ramar till ett liv med studier, egna initiativ, prestationer och oro. Det här är mitt jobb de kommande två åren. Jag får betalt för att göra det här. Nu är det ju inte så att jag får lön för det, utan snarare ska försöka överleva på studielån och bidrag, men dock. Förhoppningen och motivationen ligger ju i att det här ska leda till ett jobb framöver.
När det kommer till prestationsångest och krav så blir det lite svårare. När känner jag mig nöjd? När räcker det? Det är ju inte så att jag vill gå omkring med ett dåligt samvete om jag gör något annat på kvällen eller helgerna - såvida jag inte ligger efter i studierna. Men det känns ju inte riktigt lika seriöst när jag sitter hemma och jobbar som om jag sitter i ett klassrum på dagarna. Det är egentligen konstigt, för det är ingen som säger det annat är den lilla djävulen som sitter på min axel och väser i mitt öra.
Det känns i iallafall skönt att vi i gruppen har samma dumma tankar, för då vet jag att det är normalt.
Så när jag sitter där och bankar huvudet i bordet för att jag inte kan och förstår så intalar jag mig själv att det faktiskt inte gått så många dagar på utbildningen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jag blir jätteglad om du vill skriva en rad, eller två! Jag svarar på kommentarerna i min egen blogg, så glöm inte bort att återkomma!