Friends

Det som känns bra, när man drabbas av sina låga tankar och allt känns jobbigt, är att vår klass är så himla bra.

Jag har ju inte lärt känna alla lika bra ännu. Det blir ju naturligt att man lär känna sin lilla studiegrupp bäst eftersom det är dessa personer man har mest kontakt med i fråga om grupparbeten och liknande.

Men det vi försöker peppa varandra så gott det går. När en har en dålig dag är det alltid någon som har en bättre och kan bjuda på lite positivitet. Det känns bra!

Och att vi faktiskt kan hjälpa varandra med olika saker!

På måndag och tisdag är det dags att träffas på riktigt igen! De senaste dagarna har känts lite tunga för mig. Jag känner att jag hamnat i en energisvacka och det är svårt att sätta sig med skolarbetet.

Jag har dock sett till att inte vara allt för sträng mot mig själv nu, och sett till att göra lite annat än bara studier. Dels för att samla lite energi, dels för att tänka på nåt helt annat. Och detta försöker jag utföra UTAN dåligt samvete.....det går väl si och så med det men jag jobbar på det.

Du kan vara en toalett!

Tusan vad jag skulle vilja gå på halloweenfest. Det kliar i fingrarna efter att få "spöka ut mig".
Min yngsta systerdotter ringde en kväll, hon är 6 år. Jag frågade vad hon skulle klä ut sig till och hon berättade att hon skulle vara en zombieprinsessa. När jag högt funderade på vad jag skulle kunna klä ut mig till svarade hon:
- Du kan vara en toalett!
- Eh....jaha....hur tänkte du nu? frågade jag henne.
- Ja men du har ju toalettsitsen som du hade på dig när vi var på Harry Potter!

Tänk att det har jag! Den hänger där i all sin glans i förrådet.

Mitt mörker

När jag var lite tyckte jag att min mamma var skittråkig när hon ville dra upp ljuset när vi skulle äta mysmiddag med tända ljus.
Hon ville alltid tända upp fler lampor och det förtog effekten av levande ljus.

Idag är jag där! Nu är det jag som kommit till den punkten då mörkret stör mig. Det stör mig på så sätt att det är svårt att se vad man gör, jag blir trött i ögonen och i kroppen. Det nästan kryper i skinnet på mig när det blir för mörkt.

Självklart tycker jag det är mysigt att släcka ner, tända levande ljus och bara "kose" mig, men annars vill jag ha ljus omkring mig.

Nu har det börjat bli mörkt på kvällen, klockan är 19.47 och det är kolsvart ute. Det känns nästan som att mörkret stänger in mig och ger mig lite panikkänslor. Jag klarar inte av den långa mörka perioden på året. Jag är verkligen konstant trött.

Jag vet inte vart man ska bosätta sig för att få ljus?

Tager du denna......

I går var det bröllop för mina vänner Madeleine och Robert som äntligen, efter 10 år tillsammans, bestämt sig för att gifta sig.

Jag gick till kyrkan tillsammans med mina föräldrar och försökte göra mitt bästa för att behärska mig under vigselakten.
Många tankar, känslor och mycket glädje vällde upp och tog över. Direkt de kom in kände jag att det här kommer aldrig gå. Min guddotter Liv spelade piano under intågandet i kyrkan och senare var det dags för hennes syster Evelina och bonussyster Tua att spela och sjunga.

Och jag började så klart gråta....snoret och tårarna forsade och jag viskade desperat till min mamma....jaha...då var det dags igen...har du nåt papper?
Hon som alltid är utrustade med allt i handväskan fiskade upp tre tvättlappar som jag kunde använda till att badda mig under ögonen. När alla andra sjöng en psalm försökte jag dränka mina snytningar i sången.

Mitt under själva vigselakten kom ett grymtande från första raden och Liv och Evelina försökte dämpa skrattet så gott det gick. Det var inte förrän efteråt jag fick höra att det var Erica, som bor i Australien som ville vara med på bröllopet, men att hon blivit uppringd precis när det var dags att utfodra grisarna.

När vi skulle gå ut frågade jag min mamma om det märktes att jag hade gråtit. Nä, svarade hon....det kanske syns att du blivit lite rörd. Efter att vi grattat och kramat om brudparet gick jag på toaletten....mötte ett rödmosigt ansikte i spegeln och insåg att det min mamma just sagt var en stor fet lögn.

Efter att ha bättrat på sminket gick sällskapet till Orangeriet där det bjöds på lunch och boulespel och senare på eftermiddagen åkte vi hem till deras relativt nyinköpta hus och åt tårta och umgicks!

En supertrevlig dag fylld med tårar och glädje! Jag är så glad för deras skull!!!

I feel sad.....

Jag känner mig ärligt sagt lite låg och ledsen just nu. Skolan har pågått i drygt en månad och jag har hamnat i en jättehärlig klass.
Det har varit kämpigt att ställa om sig från arbete till studier. Jag är ovan att studera och har väldigt höga krav på mig själv så den här månaden har varit kantad av stress och prestationsångest. Men det känns som att vi alla är på samma linje och vi kan diskutera med varandra när det kör ihop sig.

Jag går ju en utbildning på halvdistans, vilket innebär att jag är i Luleå några dagar ungefär var tredje vecka. Luleå är min hemstad och det har känts naturligt att åka tillbaka dit. Visst är det lite jobbigt att behöva pendla 26 mil enkel väg så pass ofta men det går ändå bra. Jag får ju dessutom chans att träffa vänner som jag har kvar där.
Sarah och Freddy är så snälla och liter mig sova över och det är jag grymt tacksam över. Men det känns ju samtidigt som att jag inte vill utnyttja deras gästfrihet allt för mycket.

När jag var i Luleå och skrev provet för utbildningen frågade kursledaren varför jag inte hade sökt utbildningen i Umeå. Jag blev lite ställd eftersom jag inte hade koll på att Lernia faktiskt hade utbildningen där denna termin. Jag visste att universitetet körde den men eftersom jag inte hade allmän högskolebehörighet kändes det inte aktuellt att söka dit.

Hur som helst, jag kom in i Luleå. Vi är en klass som sitter på tre ställen i Sverige, förutom Luleå sitter ett gäng i Östersund och ett annat i Visby.
Första skoldagen informerades det om LIA, som är våra praktikperioder då vi ska vara ute på arbetsplatser och lära oss jobbet. 3 perioder som är ca 6-7 veckor långa om jag inte minns helt fel.
Eftersom Luleå hör till Norrbotten så är det där de ser till att ordna praktiken. Alla ska i den mån det är möjligt få en plats så nära hemmet som det går. Dock kan det bli nån mils pendling i värsta fall.
Jag blev naturligtvis orolig för hur det ska bli för mig, eftersom jag bor i Västerbotten och vi inte själv får ordna praktikplatser (allt ska gå genom en samordnare).

I går skickade jag frågan till vår kursledare och fick till svar:

När det gäller LIA i Västerbotten så har vi svårt att få platser där då regionen har "egna" utbildningar som prioriteras i första hand. Inom LÖV har vi platser i  ​Norrbotten.

Med det svaret tappade jag styrfart och kände att det låste sig i mig. Ska det vara helt omöjligt att ordna? Det handlar om en ynka plats.
Jag frågade om jag inte kunde kontakta Västerbottens samordnare för att själv höra om de kunde hjälpa mig, alternativt ordna plats själv. Fick då till svar att jag skulle ringa henne kl 16 idag.

Så nu sitter jag här...6 timmar med en klump i magen...och väntar på att klockan ska bli 16.
Innebär det här att jag måste hoppa av utbildningen? Jag har inte ekonomisk möjlighet att betala dubbla hyror för att bo 3 perioder på 6-7 veckor i Norrbotten. Det finns inte på kartan!

Det blir kanske så att jag får dra på mig blåtröjan igen och ställa mig bakom disken och lyssna på alla arga kunder. Känns rent ut sagt piss!

Instagrambilder

Vill bara dela med mig av de fina bilderna som Frida Kempe tog till Juliets instagram!
Färgglatt och fint! Härligt jobbat Frida!

Ett stänk av panik

26 mil senare landade jag i sängen hemma. Pustade ut efter en hemsk skoldag och en bra skoldag.
Lärare kan vara som natt och dag har jag insett.
Hur som helst låg jag och funderade på hur jag skulle lägga upp de kommande dagarnas studier och uppgifter, tänkte att Jim (vi har honom i anatomi och sjukdomslära) är allt bra underbar. Han är en lärare som förstår och kan lära ut, inga överraskningar där inte! Det känns tryggt!

Scrollade igenom studiegruppens chatt eftersom jag inaktiverade den medans jag körde bil. De där tjejerna kan verkligen chatta emellanåt och det plingar som bara den. Det stör min ljudbok ;)

Höll på att svälja tungan när jag kom till detta meddelande:

Med bankande hjärta gick jag in på vår portal....helvete, helvete, helvete.....
Läste Jims meddelande.....

Hej alla!
Dagens "träff" gav tillfälle att fundera om vi inte skulle ha ett litet anatomiprov. Tillsammans med Visbygruppen så kom vi överens om att terminologin nedan bör ingå i grundkursen. Lär in utantill. Uttal och betoning mycket viktigt.........ingen litteratur är tillåten. Provtillfälle kommer framöver........
Tack för idag! Ha det gott!
/Jim

Herreguud vilken underbar människa han är! Jag dör!
Nu kan jag lugna ner mig lite och bara ta det lugnt resten av kvällen.

När man kan släppa sin prestationsångest

Det är alltid en osäkerhet när man ska starta ett nytt projekt. Speciellt när det är något man aldrig gjort förut.
Det jag ska göra i dagsläge är att illustrera ett omslag och ett uppslag till en barnbok. Jag vet lite om karaktärerna och kommer få läsa det fullständiga bokmanuset om ett par veckor.
När jag har gjort det kommer manuset och bilderna skickas runt till olika bokförlag och förhoppningsvis tycker det att allt är så bra att de vill ge ut boken.

Jag har haft lite prestationsångest för att rita mänskliga figurer. Det är inget jag gjort förut, inget jag känner mig trygg med. Men så kom jag på att jag faktiskt kan basera dem på mina figurer, bara göra dem mänskliga. På ett ungefär.

När man jobbar med en person som har en vision av hur resultatet ska bli, som har skrivit boken med en bild av karaktärerna är det svårt att veta om man hamnat rätt. Därför gjorde jag några snabbskisser och skickade dessa till Malin för att få lite feedback innan jag la ner mer tid på dem.

Svaret jag fick gjorde mig jätteglad, och mycket av mina farhågor släppte.

Åh, sååå fina!! Jag älskar skisserna! Ser dina ”vanliga” figurer i Milo, perfekt mix med min tanke om hur han ska se ut 😊 Och barnen är ljuvliga! Manus kommer inom ett par veckor.

I dag satte jag mig och började trixa lite med dem i illustrator. Bara så jag har karaktärerna som en fast grund att utgå ifrån när jag utvecklar dem.

Det här känns sjukt spännande! Det gäller bara att få tid för det här vid sidan av studierna. Men det måste jag, jag menar - hur ofta blir man tillfrågad?!

Att illustrera verkligheten

Idag började jag skissa litegrann på illustrationerna till boken. Det känns lite svårt eftersom jag inte fått läsa boken än, men den skulle komma i slutet på månaden.

Men jag kan i iallafall börja fila på karaktärerna.

Jag är inte van att rita människor. Verkligen inte. Ärligt talat vet jag inte hur man gör. Jag är van att rita lite udda saker, som kan se ut lite hur som helst. Men Malin Toverud som skrivit boken valde trots ut mig efter mina illustrationer så jag antar att hon gillar min stil.

Jag ska försöka behålla lite Luna även i dessa karaktärer, även om de ska vara mänskliga. 

Det här blir verkligen en utmaning. Jag har många detaljer som jag vill testa. Jag vet inte om de är genomförbara men det är i alla fall värt att prova.

Jag skulle vilja prova att blanda både handmålat och det jag illustrerar på datorn.

Bilden kommer från mönsterrapporten jag jobbade med i klädkollektionen som nyss kom ut hos Juliet.

En hög med korvar

Efter den här morgonen känns det som att alla uppgifter hopat sig till en stor bajshög. Ursäkta mitt omogna uttryck, men det är så det känns.
Det jag måste försöka nu är att ta en korv i taget och sortera upp alla uppgifter både för att få en överblick och för att min hjärna inte totalt ska koka över.

Vissa människor sätts på en position för att lära ut, men har ingen pedagogik eller planering. Det skapar bara en massa förvirring hos mig. Jag vill ha information INNAN jag börjar med en uppgift, inte nya riktlinjer allt eftersom. Det funkar inte.

Det regnar och jag tycker lite synd om mig själv och mina klasskompisar. Jag har uppfattat att det är många som känner sig extremt stressade över utbildningen, och det gör jag med emellanåt.
Jag får försöka att bara ta en sak i taget och inte tänka på allt samtidigt, för då går jag under.

Kläder

Nu är första mönstret ute i handeln! Tidigare i år jobbade jag fram två stycken mönster till tyger som Stina skulle göra sy upp kläder av och sälja i sin butik Juliet.
Nu är den första laddningen på plats!
Ni hittar kläderna på www.juliet.se och är ni eller bor ni i Stockholm kan ni gå in i den riktiga butiken på Hornsgatan 48.

Här är ett urval av de kläder som finns, och de finns i många olika storlekar!

Kanske blir det struktur trots allt

Dagen började med grupparbete, plugg och inlämning av kompletteringar och inlämningsuppgifter.

Dagen avslutades med storröjning här hemma, dammtorkning, sortering och tvättning.

Jag njuter av att göra något annat än att mata hjärnan med fakta. Att bara kunna gå omkring här hemma och fixa, lyssna på ljudbok och njuta av att det blir ordning och reda det är snudd på himmelriket! 

Just idag känner jag ett lugn i kroppen. Det känns som att det kommer att bli ordning på alla tankar och jag kommer få struktur på det hela, om än det kanske tar ett tag,

För första gången på länge så känns det även som att helger innebär ledighet. Jag kommer dock att börja jobba varannan helg fr.o.m. 6/10, så jag får val passa på att njuta nu.

Ska strax lägga mig och kika på Younger på TV4 Play. Jag har några säsonger att ta igen.

Natti natti!

Här ska röjas!!

Oj vad jag har varit seg idag. Jag och Evelina var på middag hos Pernilla igår, och sen kom Roger dit  och var snäll nog att skjutsa hem oss till stan igen.  När jag la mig i sängen var klockan redan 01.47. När hände det senast?
Klockan ringde en evighet i morse innan jag förstod vad det handlade om.

Så här känner jag mig just nu....

Jag gav mig ut på en promenad på förmiddagen och var hemma igen en kvart innan lektionen i sjukdomslära skulle börja. Vilken underbar lärare vi har i det ämnet! Här kan man verkligen se att det är skillnad på vilka som kan, och inte kan lära ut och få ett ämne att bli intressant.

Just nu vankar jag av och an och väntar på att det ska bli lagligt att gå och lägga sig för kvällen.
Tänker att i helgen ska jag röja här hemma...slänga alla lik, dvs döda växter jag har på balkongen, dammtorka och göra fint inför nästa vecka. Jag har svårt att koncentrera mig på skolan om det är alltför rörigt här hemma.

I wish vs. I am

Jag är inte ensam om att ha drömmar. Det kan vara drömmar om saker jag vill uppnå, göra, uppleva. Men det är också drömmar om vad jag önskade att var.
Vi har alla styrkor och svagheter. En del visar bara det ena eller det andra. Speciellt på sociala medier är det lätt att hamna i det "perfekta". Alla ser ut att ha det perfekt. De framstår som att de lever det liv de drömmer om och det enda man tar del av är den städade, nyrenoverade och sminkade ytan.

Ingen visar när de fulgråter i sina slitna mjukisbyxor och pressar i sig en massa onyttigt.
Alla vill upprätthålla fasaden av att de lever det liv de vill och är ämnade för.
Trots att de flesta genomskådat detta skapar det ändå en stress eftersom vi inte känner att vi är lika framgångsrika och lyckade.

Jag är inte rädd för att bjuda på mig själv. Jag kan dela med mig både av framgångar, oro, hjärnspöken och misslyckanden. Det är inget fel i det! Det visar bara att jag är mänsklig - en helt vanlig människa.
Det här är jag liksom, på gott och ont!

Vad jag önskar vs vad jag är:
* Jag önskar att jag var modig att kasta mig ut i allt nytt
men...
* jag är en ganska feg person som hellre låter bli att testa än att misslyckas

* Jag önskar att jag var ordningsam och strukturerad
men...
* jag är ostrukturerad och slarvig

* Jag önskar jag hade självförtroende och självkänsla nog att tro på mig själv i alla lägen
men...
* jag känner mig ofta i underläge och är rädd och osäker

* Jag önskar att jag någon gång skulle våga be en person som gjort mig ont fara åt helhet
men...
* jag ser den lilla människan bakom, tycker synd om och tar på mig skulden

* Jag önskar att jag var en människa som älskade träning
men...
* jag är en slö latmask som trivs bäst i soffan och gärna skjuter upp saker till morgondagen

* Jag önskar att jag sa ja oftare
men...
* jag blir så lätt bekväm, tycker att det är jobbigt att komma iväg

Jag önskar att jag kunde hålla ordning hemma
men...
* jag tokstädar istället för liv och lust och låter det förfalla däremellan

* Jag önskar att jag kunde ta en komplimang på ett bra sätt
men...
* jag skämtar bort det eller tycker äsch...det där...det kan vem som helst göra bättre

Efter en dag med hjärnkaos tar jag nu en tidig kväll. Jag lämnar hemmet och hälsar på hemma hos Pernilla. Behöver tänka på lite annat än skolan nu!

I just can´t get it right!

Jag upplever att jag ibland har problem att få min högra- och vänstra hjärnhalva att sammarbeta.
Ett exempel är från när jag utbildade mig till massör. Om jag lärde mig en rörelse på höger ben, och sedan skulle gå över och göra samma på vänster, fast med händerna tvärtom så blev det stopp i huvudet. Jag fick det verkligen inte att fungera.

Nu har jag inte riktigt samma problem....men det handlar om inlärning - återigen.
Jag har en macdator, men en PC mus. Det resulterar i att allt jag gör blir tvärtom. Om jag scrollar ner så går det egentligen upp, och tvärtom. Hänger ni med? Och jag har lärt mig det nu, det känns naturligt.
Nu med en lånad PC med tillhörande mus går ju allt åt "rätt" håll. Borde ju inte vara så svårt att fatta kan man tycka. Ganska logiskt, eller hur?

Lägg då till att jag varierar mellan dessa två datorer - det blir problem i huvudet på mig! Får kanske göra pilar på respektive datormus så jag vet vilken som är "rätt" och vilken som är "fel".

Vi lever i en liten värld

Ibland inser jag hur nära allt hänger ihop trots att det finns så mycket folk på vår planet. Jag vet flera osannolika samband mellan människor som aldrig träffats men ändå har saker som binder dem samman.

En gång, för många år sedan, var vi hela familjen på Kreta. En mamma och hennes son bodde på samma hotell som oss och den kvinnan och våran mamma var väldigt lika till utseende. Det var lätt att ta fel när man såg dem på håll.
Dessa två var från Luleå, precis som vi, vilket ledde till att vi umgicks under tiden vi var där.
Jag bodde då i en lägenhet på Charlottendal och kvinnan sa att hon med hade bott där när hon var ung. Efter lite mer förklarande från mig exakt vilket hus och lägenhet det var kom det fram att hon hade bott i samma hus, i just den lägenheten jag nu hade. Rätt häftigt!

Det visar sig nu att en av tjejerna i min grupp i skolan har haft en figur som jag gjort (dock har de tappat bort den....slarvigt Nina!!)
Det r så roligt när sådana här kopplingar uppdagas!

Apropå mina figurer så har jag nu anmält mig till Gamlia julmarknad - som vanligt! Den går av stapeln 8-9 december. Tror att jag kommer stå på samma ställe som jag brukar men jag får återkomma med det när jag får bekräftelsen.

Malin och hennes inre lugn

Åh herregud....känner mig luddig i skallen efter dagens föreläsning. Kanske inte så mycket av själva lektionen men efter kvarten innan den började.
Jag ansåg att jag var förberedd, hade ätit och skulle bara koppla in mitt headset och koppla upp mig. Lätt som en plätt!

Nä, inte så lätt. Det skulle installeras nån drivrutin för hörlurarna....texten var minimal och i all stress och hast struntade jag i det och valde ett par andra, utan mikrofon. Vi skulle ju ändå bara lyssna.

Fick inget ljud i dessa.....helvete! Skyndar ut i arbetsrummet, sätter i gång den portabla datorn.....ska ladda ner programmet vi ska ha föreläsningen i, nähä....då fungerar det inte att ladda ner. Varför vet jag inte och jag hann inte fundera på det heller.
Med en stressad blick på klockan rusar jag ut i köket igen, laddar ner programmet på mac´en. Ber till gudarna att det ska funka eftersom allt runt skolan är PC baserat. Under tiden skriker katten, facebookgruppen plingar i ett, hörlurarna funkar inte trots batteribyte!
Jag är nära att göra som matadoren i Tjuren Ferdinand och slita mitt hår.
In med katten i annat rum, stäng dörren, sätt mobilen på ljudlöst, hejar på programmet att ladda fortare, letar fram mina mobilhörlurar, kissar två gånger i ren stress....
Jag fick det att funka!

Jag förstår inte varför jag jagar upp mig, eller??

Under föreläsningen fick vi se en del "äckliga" bilder, samt pratade lite om stamcellsforskning.

Bland annat att det är svårt att få tag i organ till de som behöver nya. Då kom vi in på fallet Machiarini.....den italienska läkaren som opererade in konstgjorda luftstrupar på människor - varav alla dog (tror jag).
Det skapade lite samtal i gruppen om de olika ämnena...

Förena nytta med nöje så löser sig det mesta!

Bra är bra nog

Det jag ska skriva om nu är jag inte ensam om. De flesta känner så någongång, andra känner så jämnt. Jag tillhör den andra kategorin.
Vi är inne på den andra skolveckan och idag ska vi ha vår första uppkopplade anatomilektion. Jag hoppas verkligen att tekniken inte strular.
Innan jag satte mig för att skriva det här inlägget läste jag ett inlägg som en av mina klass-/grupparbetarkompisar skrivit. Och hon känner precis som jag - och som sagt, många andra.
Vad har jag gett mig in på? Kommer jag att klara det här? Vad har jag missat? Är alla andra bättre än jag? Jag fattar inte!! Har jag gjort rätt? Tänk om de tycket jag är korkad....listan kan göras lång!

Det är ett svårt beslut att gå från ett fast jobb, med trygghet, inkomst och ramar till ett liv med studier, egna initiativ, prestationer och oro. Det här är mitt jobb de kommande två åren. Jag får betalt för att göra det här. Nu är det ju inte så att jag får lön för det, utan snarare ska försöka överleva på studielån och bidrag, men dock. Förhoppningen och motivationen ligger ju i att det här ska leda till ett jobb framöver.

När det kommer till prestationsångest och krav så blir det lite svårare. När känner jag mig nöjd? När räcker det? Det är ju inte så att jag vill gå omkring med ett dåligt samvete om jag gör något annat på kvällen eller helgerna - såvida jag inte ligger efter i studierna. Men det känns ju inte riktigt lika seriöst när jag sitter hemma och jobbar som om jag sitter i ett klassrum på dagarna. Det är egentligen konstigt, för det är ingen som säger det annat är den lilla djävulen som sitter på min axel och väser i mitt öra.

Det känns i iallafall skönt att vi i gruppen har samma dumma tankar, för då vet jag att det är normalt.
Så när jag sitter där och bankar huvudet i bordet för att jag inte kan och förstår så intalar jag mig själv att det faktiskt inte gått så många dagar på utbildningen!

Hej Malin!

Hur många gånger under de senaste åren har jag inte tänkt att det vore roligt att göra nåt annat. Jobba med något kreativt även utanför fritiden.
Några projekt har jag haft men det finns ju speciellt en dröm som jag gått och tänkt på länge.

Idag kom det ett mail....Hej Malin!
Det visade sig att det var ett jobberbjudande. Att illustrera en bok som den här tjejen skriver. En barnbok, som kanske rent av blir en serie av böcker!
Är det för bra för att vara sant?