Här ska röjas!!

Oj vad jag har varit seg idag. Jag och Evelina var på middag hos Pernilla igår, och sen kom Roger dit  och var snäll nog att skjutsa hem oss till stan igen.  När jag la mig i sängen var klockan redan 01.47. När hände det senast?
Klockan ringde en evighet i morse innan jag förstod vad det handlade om.

Så här känner jag mig just nu....

Jag gav mig ut på en promenad på förmiddagen och var hemma igen en kvart innan lektionen i sjukdomslära skulle börja. Vilken underbar lärare vi har i det ämnet! Här kan man verkligen se att det är skillnad på vilka som kan, och inte kan lära ut och få ett ämne att bli intressant.

Just nu vankar jag av och an och väntar på att det ska bli lagligt att gå och lägga sig för kvällen.
Tänker att i helgen ska jag röja här hemma...slänga alla lik, dvs döda växter jag har på balkongen, dammtorka och göra fint inför nästa vecka. Jag har svårt att koncentrera mig på skolan om det är alltför rörigt här hemma.

I wish vs. I am

Jag är inte ensam om att ha drömmar. Det kan vara drömmar om saker jag vill uppnå, göra, uppleva. Men det är också drömmar om vad jag önskade att var.
Vi har alla styrkor och svagheter. En del visar bara det ena eller det andra. Speciellt på sociala medier är det lätt att hamna i det "perfekta". Alla ser ut att ha det perfekt. De framstår som att de lever det liv de drömmer om och det enda man tar del av är den städade, nyrenoverade och sminkade ytan.

Ingen visar när de fulgråter i sina slitna mjukisbyxor och pressar i sig en massa onyttigt.
Alla vill upprätthålla fasaden av att de lever det liv de vill och är ämnade för.
Trots att de flesta genomskådat detta skapar det ändå en stress eftersom vi inte känner att vi är lika framgångsrika och lyckade.

Jag är inte rädd för att bjuda på mig själv. Jag kan dela med mig både av framgångar, oro, hjärnspöken och misslyckanden. Det är inget fel i det! Det visar bara att jag är mänsklig - en helt vanlig människa.
Det här är jag liksom, på gott och ont!

Vad jag önskar vs vad jag är:
* Jag önskar att jag var modig att kasta mig ut i allt nytt
men...
* jag är en ganska feg person som hellre låter bli att testa än att misslyckas

* Jag önskar att jag var ordningsam och strukturerad
men...
* jag är ostrukturerad och slarvig

* Jag önskar jag hade självförtroende och självkänsla nog att tro på mig själv i alla lägen
men...
* jag känner mig ofta i underläge och är rädd och osäker

* Jag önskar att jag någon gång skulle våga be en person som gjort mig ont fara åt helhet
men...
* jag ser den lilla människan bakom, tycker synd om och tar på mig skulden

* Jag önskar att jag var en människa som älskade träning
men...
* jag är en slö latmask som trivs bäst i soffan och gärna skjuter upp saker till morgondagen

* Jag önskar att jag sa ja oftare
men...
* jag blir så lätt bekväm, tycker att det är jobbigt att komma iväg

Jag önskar att jag kunde hålla ordning hemma
men...
* jag tokstädar istället för liv och lust och låter det förfalla däremellan

* Jag önskar att jag kunde ta en komplimang på ett bra sätt
men...
* jag skämtar bort det eller tycker äsch...det där...det kan vem som helst göra bättre

Efter en dag med hjärnkaos tar jag nu en tidig kväll. Jag lämnar hemmet och hälsar på hemma hos Pernilla. Behöver tänka på lite annat än skolan nu!

I just can´t get it right!

Jag upplever att jag ibland har problem att få min högra- och vänstra hjärnhalva att sammarbeta.
Ett exempel är från när jag utbildade mig till massör. Om jag lärde mig en rörelse på höger ben, och sedan skulle gå över och göra samma på vänster, fast med händerna tvärtom så blev det stopp i huvudet. Jag fick det verkligen inte att fungera.

Nu har jag inte riktigt samma problem....men det handlar om inlärning - återigen.
Jag har en macdator, men en PC mus. Det resulterar i att allt jag gör blir tvärtom. Om jag scrollar ner så går det egentligen upp, och tvärtom. Hänger ni med? Och jag har lärt mig det nu, det känns naturligt.
Nu med en lånad PC med tillhörande mus går ju allt åt "rätt" håll. Borde ju inte vara så svårt att fatta kan man tycka. Ganska logiskt, eller hur?

Lägg då till att jag varierar mellan dessa två datorer - det blir problem i huvudet på mig! Får kanske göra pilar på respektive datormus så jag vet vilken som är "rätt" och vilken som är "fel".

Vi lever i en liten värld

Ibland inser jag hur nära allt hänger ihop trots att det finns så mycket folk på vår planet. Jag vet flera osannolika samband mellan människor som aldrig träffats men ändå har saker som binder dem samman.

En gång, för många år sedan, var vi hela familjen på Kreta. En mamma och hennes son bodde på samma hotell som oss och den kvinnan och våran mamma var väldigt lika till utseende. Det var lätt att ta fel när man såg dem på håll.
Dessa två var från Luleå, precis som vi, vilket ledde till att vi umgicks under tiden vi var där.
Jag bodde då i en lägenhet på Charlottendal och kvinnan sa att hon med hade bott där när hon var ung. Efter lite mer förklarande från mig exakt vilket hus och lägenhet det var kom det fram att hon hade bott i samma hus, i just den lägenheten jag nu hade. Rätt häftigt!

Det visar sig nu att en av tjejerna i min grupp i skolan har haft en figur som jag gjort (dock har de tappat bort den....slarvigt Nina!!)
Det r så roligt när sådana här kopplingar uppdagas!

Apropå mina figurer så har jag nu anmält mig till Gamlia julmarknad - som vanligt! Den går av stapeln 8-9 december. Tror att jag kommer stå på samma ställe som jag brukar men jag får återkomma med det när jag får bekräftelsen.

Malin och hennes inre lugn

Åh herregud....känner mig luddig i skallen efter dagens föreläsning. Kanske inte så mycket av själva lektionen men efter kvarten innan den började.
Jag ansåg att jag var förberedd, hade ätit och skulle bara koppla in mitt headset och koppla upp mig. Lätt som en plätt!

Nä, inte så lätt. Det skulle installeras nån drivrutin för hörlurarna....texten var minimal och i all stress och hast struntade jag i det och valde ett par andra, utan mikrofon. Vi skulle ju ändå bara lyssna.

Fick inget ljud i dessa.....helvete! Skyndar ut i arbetsrummet, sätter i gång den portabla datorn.....ska ladda ner programmet vi ska ha föreläsningen i, nähä....då fungerar det inte att ladda ner. Varför vet jag inte och jag hann inte fundera på det heller.
Med en stressad blick på klockan rusar jag ut i köket igen, laddar ner programmet på mac´en. Ber till gudarna att det ska funka eftersom allt runt skolan är PC baserat. Under tiden skriker katten, facebookgruppen plingar i ett, hörlurarna funkar inte trots batteribyte!
Jag är nära att göra som matadoren i Tjuren Ferdinand och slita mitt hår.
In med katten i annat rum, stäng dörren, sätt mobilen på ljudlöst, hejar på programmet att ladda fortare, letar fram mina mobilhörlurar, kissar två gånger i ren stress....
Jag fick det att funka!

Jag förstår inte varför jag jagar upp mig, eller??

Under föreläsningen fick vi se en del "äckliga" bilder, samt pratade lite om stamcellsforskning.

Bland annat att det är svårt att få tag i organ till de som behöver nya. Då kom vi in på fallet Machiarini.....den italienska läkaren som opererade in konstgjorda luftstrupar på människor - varav alla dog (tror jag).
Det skapade lite samtal i gruppen om de olika ämnena...

Förena nytta med nöje så löser sig det mesta!

Bra är bra nog

Det jag ska skriva om nu är jag inte ensam om. De flesta känner så någongång, andra känner så jämnt. Jag tillhör den andra kategorin.
Vi är inne på den andra skolveckan och idag ska vi ha vår första uppkopplade anatomilektion. Jag hoppas verkligen att tekniken inte strular.
Innan jag satte mig för att skriva det här inlägget läste jag ett inlägg som en av mina klass-/grupparbetarkompisar skrivit. Och hon känner precis som jag - och som sagt, många andra.
Vad har jag gett mig in på? Kommer jag att klara det här? Vad har jag missat? Är alla andra bättre än jag? Jag fattar inte!! Har jag gjort rätt? Tänk om de tycket jag är korkad....listan kan göras lång!

Det är ett svårt beslut att gå från ett fast jobb, med trygghet, inkomst och ramar till ett liv med studier, egna initiativ, prestationer och oro. Det här är mitt jobb de kommande två åren. Jag får betalt för att göra det här. Nu är det ju inte så att jag får lön för det, utan snarare ska försöka överleva på studielån och bidrag, men dock. Förhoppningen och motivationen ligger ju i att det här ska leda till ett jobb framöver.

När det kommer till prestationsångest och krav så blir det lite svårare. När känner jag mig nöjd? När räcker det? Det är ju inte så att jag vill gå omkring med ett dåligt samvete om jag gör något annat på kvällen eller helgerna - såvida jag inte ligger efter i studierna. Men det känns ju inte riktigt lika seriöst när jag sitter hemma och jobbar som om jag sitter i ett klassrum på dagarna. Det är egentligen konstigt, för det är ingen som säger det annat är den lilla djävulen som sitter på min axel och väser i mitt öra.

Det känns i iallafall skönt att vi i gruppen har samma dumma tankar, för då vet jag att det är normalt.
Så när jag sitter där och bankar huvudet i bordet för att jag inte kan och förstår så intalar jag mig själv att det faktiskt inte gått så många dagar på utbildningen!

Hej Malin!

Hur många gånger under de senaste åren har jag inte tänkt att det vore roligt att göra nåt annat. Jobba med något kreativt även utanför fritiden.
Några projekt har jag haft men det finns ju speciellt en dröm som jag gått och tänkt på länge.

Idag kom det ett mail....Hej Malin!
Det visade sig att det var ett jobberbjudande. Att illustrera en bok som den här tjejen skriver. En barnbok, som kanske rent av blir en serie av böcker!
Är det för bra för att vara sant?