Att hitta tryggheten

Jag har ett knep när jag inte kan sova, och det är att gå genom hus. Det låter kanske lite märkligt men det är en superbra och häftig idé.

Jag har tre hus som jag går i. Mitt barndomshem, hemma hos min mormor och morfar i Åmsele och i huset på Yrkesgatan där farmor och farfar bodde.
Det jag gör är att jag tar in ljud som jag kommer ihåg, lukter, färger. Jag går in genom ytterdörren och registrerar alla detaljer, möbler, vinklar och vrår.
Det känns precis som att vara där på riktigt och det som är så fantastiskt med det hela är att jag kan upptäcka saker som jag trodde att jag glömt.

När jag en gång var på en föreläsning i drömtydning fick jag lära mig att hus i drömmar symboliserar mig själv. Under jobbiga perioder i mitt liv, när jag känt mig vilse i livet, har jag ofta drömt om min lägenhet i Shopping, Luleå. Jag irrar omkring i olika korridorer, åker hiss, klättrar längs fasaden. Men hur jag än gör så hittar jag aldrig hem.

I går kväll hade jag så himla svårt att komma till ro. Tankarna slogs om utrymme i min hjärna och då fungerade inte ens min husvandring. Det var för många tankar som var i omlopp och i två timmar svävade jag mellan sömn och vakenhet. När jag vaknade i morse så kändes det som att jag behövde de där timmarna. Det var många saker som föll på plats, många känslor som behandlades och tankar som ledde vidare till något bra.

Jag kom också till insikt om varför det är dessa tre hus som jag ständigt kommer tillbaka till. Det var där jag kände mig hemma, det var där jag kände mig trygg.
Inga andra hem har haft samma känslor förknippade till sig. Jag har exempelvis aldrig gått igenom huset jag flyttade ifrån på Örnabben. Kände jag mig någonsin hemma där? Kände jag någonsin trygghet där.
Det undermedvetna vet så mycket mer om känslor och verkligheten än vad man kan tro. Magkänslan visar vägen. Intuitionen är det man ska gå efter.
Jag var aldrig hemma där. Jag var bara där på tillfälligt besök.