Lugn och ro

Så frustrerad och snudd på deprimerad jag känt mig de här senaste dagarna. Att sitta och ta det lugnt är inte min starka sida. Det är ju så tråkigt.

Men jag är inte rörlig som jag är i vanliga fall och det får jag acceptera. Jag har tränat benet med små promenader, spelat Parks of Monsters och lyssnat på ljudbok.
Igår färgade jag Majas hår och det blev superfint! Jag önskar jag skulle kunna ha sån färg och bära upp det, men jag tror inte jag skulle se klok ut.

Före

Efter

Idag har jag i alla fall gjort något produktivt och fått lätta lite på frustrationen. Jag har vikt tvätt! Bara en sån sak fick mig lättare till sinnet. Mats satte upp lampan från Ikea i trappan ner till källarvåningen och det blev jättefint!

Vädret ute är ömsom sol ömsom hällregn. Men vi bor i alla fall vackert!

Familjen med det färgglada hemmet

Isabella Sköldmark (@isa_rustaupp) måste ha Sveriges mest färgglada hem! Jag har lånat bilder från hennes instagram konto. Hon berättade att Lunafigurerna har gått i arv mellan barnen. Sånt är alltid roligt att höra eftersom det visar att barnen fortfarande gillar dem och att de håller i kvalitet.

Hemma igen

Nu är jag hemma igen. Det var en konstig känsla att kliva innanför dörren. Sist jag var här hade jag tagit mig upp från sovrummet på knä i trappan. Gråtande. Ätit en tallrik yoghurt stående på alla fyra på hallmattan. Tanken var att åka in till akuten och sen komma hem samma dag med en eventuell stukning och lindade fötter. Så blev det ju inte. Operation, inneliggande och sedan två veckors konvalescens hos mina föräldrar.

Nu har vi fått en trappa så jag kan ta mig upp och ner!

Men ni är jag hemma och sitter med benen i högläge. Jag kunde med försiktighet ta mig både nerför och uppför trappan. Duschandet gick bra tack vare den duschstol jag fått låna på hälsocentralen. Det enda missödet i duschen var att jag inte tejpat ordentligt runt plastpåsestrumpan. Det var fullt med vatten i botten på den vilket gjorde att jag har fått sitta med hårtorn och försöka torka insidan av gipset.
Nästa måndag ska jag på återbesök och byta gips och ta stygnen. Det är välbehövligt eftersom musklerna försvunnit snabbt från benet och gipset glappar.

I övrigt händer det inte speciellt mycket idag. Jag har tagit en liten promenad längs vägen för att träna benen. Resten av dagen blir väl ungefär som förmiddagen. Det känns ovant att inte ha nåt projekt igång. Det blir lite träning för mig att "bara vara".

Erik låser upp Majas cykellås som han har som bälte. 

Ett steg framåt

Imorgon är det en vecka sedan jag fick lämna sjukhuset. Idag för en vecka sedan skulle jag prova ställa mig upp för första gången efter operationen. Det gick inte alls.
Den här veckan har jag tränat att gå med gåbord, hålla rörligheten i den stukade foten på en bra nivå och idag ställde jag mig på kryckor för första gången. Det gick över förväntan! Tänk så fantastisk kroppen är på att återhämta sig.

Jag åkte rullstol ner på stan igår och fick lite energi av att se mänskligt liv. Det är en konstig känsla att ligga på sjukhus. Hela livet stannar liksom upp och man förväntar sig att livet utanför gör samma sak, vilket det naturligtvis inte gör.

Jag känner mig stolt och nöjd med att jag kommit en så pass bra bit på vägen även om jag vet att det tar minst ett år innan jag förhoppningsvis är helt återställd. Det är bara att ha tålamod och det är tur att jag har gott om det!

Ödet gör som ödet vill

Min mamma sa det, och jag hade själv tänkt tanken. Det är ödet som tycker att jag ska tagga ner och ta det lite lugnt. Eftersom jag inte tycktes förstå det på något annat sätt, trots feber, trötthet, död blick, krämpor osv. så det fick bli ett brutet ben. Nu kan jag inte göra något alls!

Jag/vi har så många projekt igång hemma. Projekt som egentligen inte skulle bli av i år men ändå blev. Vi har/håller på med dränering, måla huset, bygga veranda, åka med skräp, anlägga gräsmatta och allt annat som kommer med byggnationer. Hela tiden har jag tänkt att nästa sommar kan vi bara njuta, då är allt klart. Dessutom var ju tanken att jag skulle jobba hela sommaren så det skulle inte bli några semesterresor (samt att det är coronatider).

Jag nämnde för min mamma att jag hade planer på att fixa Eriks rum. Byta till en större säng och göra det mer praktiskt. Hon tyckte att det inte var nån panik, byt säng men vänta med renovering var hennes åsikt. Mmmmm....sa jag och tänkte, det hon inte vet mår hon inte dåligt över.

Ett "vackert" doftkrus med lavendel

Så när det började lugna ner sig lite på byggfronten utomhus kände jag inte att "åh vad skönt, nu kan jag ta det lugnt", nä jag gick upp på övervåningen och slet ut allt från Eriks rum. Skar bort tapetskarvar och spacklade. Dagen efter tänkte jag måla.
Det blev inte så, för på kvällen ramlade jag och så sket sig allt.

Innan vi åkte till Umeå i tisdags åkte vi förbi hemma hos mig för att packa ihop lite grejer. Jag tog mig inte ens från uppfarten så jag fick skriva ner allt jag skulle ha med mig och min mamma och pappa packade.
Jag skulle ha med min mina glasögon men visste inte vart de låg. När vi kommit hem till mina föräldrar berättade min pappa att han hade hittat glasögonen uppe i Eriks rum.
"Håller du på att måla?" frågade han.
Shit, tänkte jag och min mammas huvud vände sig mot mig lika snabbt som en orm. Hon bara skakade på huvudet och menade att det här med benet verkligen var ödet som ville styra in mig på en lugnare väg.

Min samling av hjälpmedel

Hela berättelsen om vad som hände

HUR ALLTING BÖRJADE:
Allt började runt 23-tiden i lördagskväll. Jag skulle gå ut med Cita sista svängen för kvällen. Tog henne i kopplet, tog på mig mina orange flip-flops och gick över verandan. Sen tog jag steget över kanten för att som det var tänkt sätta fötterna tryggt på den provisoriska gången vi har innan plattorna är på plats. Men det gick inte som det var tänkt.

Bilden är tagen vid ett helt annat tillfälle men här skedde olyckan

Allt gick så fort att jag inte riktigt uppfattade vad som hände förrän jag låg på marken och skrek, med ett krampaktigt grepp om kopplet.
Mats kommer utspringande och ser mig ligga på rygg i jorden. Han frågar vad som hänt och jag lyckas få fram att det gör ont i benen. Ligger en stund innan jag tar mig upp sittande på golvet. Jag kan inte gå in eftersom mina ben inte bär mig, därför får jag ta mig in krypande på alla fyra.
Måste ha tagit mig ner för trappan sittande på rumpan och tar mig med hjälp till sängen. Mats vill ringa ambulansen med jag vill avvakta, det kanske känns bättre på morgonen.
Vaknar regelbundet under natten med smärtor och tar Alvedon vilket gör att jag trots allt kan sova hjälpligt.
På morgonen vaknar jag och hör att Mats står i duschen. Känner att jag måste upp för jag är törstig och känner att jag måste till sjukhuset. Eftersom han inte hör mig ropa och eftersom jag är tjurig nog att inte vänta på att han ska bli färdig kryper jag mot trappan medan jag grinar som en galning. Varje rörelse smärtar otroligt. Ena benet känns som att det väger 50 kilo och under knät har jag ingen styrsel.

Efter att ha fått hjälp tar jag mig krypande upp för trappan och in på toaletten. Vi bestämmer oss för att åka till akuten och jag äter någon deciliter yoghurt stående på alla fyra på hallmattan.

AKUTEN:
Kände mig lite orolig för hur vi skulle tas emot på akuten eftersom jag de senaste dagarna varit hemma med symtom på covid men inte fått testa mig.

Jag rullades in i en rullstol och fick lämna Mats där på parkeringen. Jag lovade att höra av mig när han kunde hämta mig....det borde väl inte ta mer än någon timme....trodde vi!
Efter att ha blivit undersökt och skickad på röntgen kom ortopedläkare och berättade vad röntgen hade visat. Allvarlig stukning på höger fot med mildare skador på ledbandet. Vänster ben var brutet på två ställen vilket skulle innebära en operation. Herregud! I väntan på denna fick jag en provisorisk gipsskena.

Eftersom jag hade symtom ville de snabbtesta mig för Covid-19. Svaret kom efter två timmat och visade negativt, vilket ju var positivt!

OPERATION:
Klockan 15 rullades jag in på operation och blev informerad om att jag inte skulle kunna sövas eftersom det är sådan brist på narkosmedel, det skulle bli frågan om ryggbedövning.
Jag antar att de såg paniken i min blick för de sa att det inte var någon fara utan det här var mycket bättre än narkos. Jag påpekade att jag i sådana fall måste vara så neddrogad att jag inte kommer ihåg något - de lovar det.
Kommer in i operationssalen och alla presenterar sig och berättar vad deras roll i det hela är.
Efter att ha fått hjälp att komma över från min brits till operationsbordet ber de mig att rulla över på sida, dra upp knäna mot magen och skjuta ut ryggraden. Då får jag panik och börjar gråta. Alla är jättegulliga och lugnar mig, stryker mig på axeln, pratar lugnt och han som ska sätta nålen i ryggen försäkrar om att han inte kommer göra något utan att berätta vad. Han förklarar vad jag kan vänta mig av sprutan. Att det först kommer kännas varmt i benen, sedan börja pirra lite och slutligen är all känsel borta från midjan och ned.
Så när jag tillslut under djupandning känner nålen gå in i ryggraden var det inte så farligt alls och förloppet var precis som han förklarat.
Det sattes upp ett skydd mitt på kroppen så jag inte skulle se vad som hände längre ner. Jag började må illa precis när narkossköterskan upptäckte att mitt blodtryck var lågt så jag fick något som hjälpte. De satte tydligen in en kateter men jag hade som sagt ingen aning om vad de pysslade med under midjan.
Jag kommer inte ihåg om det var strax innan operationen startade eller i början av den som jag tyckte det kändes tungt att andas. Det var som att bedövningen påverkade nedre delen av lungorna också men med syrgas under hela resterande tid kändes det okej. Jag fick lugnande och något annat som gjorde att jag var rätt brydd och pendlade mellan vakenhet och bortdomning.
En timme tog operationen. När de flyttade över mig till en vanlig säng såg jag ett ben som inte tillhörde mig.....det kändes inte, det bara syntes. Helt sjuk känsla.



Samma som när jag senare på IVA, där jag fick ligga tills all bedövning släppt, kände på mitt lår. Min hand kände nåt kallt och mjukt. Mitt lår registrerade inte att någon tog i det. DET är en sjuk känsla som är svår att förstå om man inte varit med om det själv.

ORTOPEDAVDELNINGEN:
På kvällen kom jag till avdelningen. Vad trött och slut men det var skönt att operationen var över.

Jag hade fått veta att jag på förmiddagen dagen efter skulle få mitt permanenta gips, få prata med fysioterapeut och sedan skrivas ut.
Natten var jobbig. Inga smärtstillande tabletter hjälpte och nurse Ratched verkade bli mer och mer irriterad på mig. Sista gången tvekade jag att ringa men insåg att jag inte kunde ligga och ha ont bara får att slippa få henne irriterad. Slutligen fick jag smärtstillande dropp och kunde sova.

MÅNDAG:
De tar bort katetern tidigt på morgonen. På förmiddagen åkte jag ner för att få mitt gips och döm om min förvåning när jag rullar in på min arbetsplats. Det borde jag i och för sig ha förstått. De som skulle gipsa mig såg förvånade ut och undrade vad som hade hänt. Så där fick jag ligga och prata med mina kollegor innan jag åkte upp på avdelningen igen. Sedan kom fysioterapeuten med en rullator och ville se om jag kunde belasta benen. Med mitt gips får jag belasta, men just nu gör det allt för ont. Den stukade foten orkade inte heller bära kroppsvikten så det sket sig. Inte ens med gåbord fungerade det.
Han kom tillbaka en gång till men samma sak då. Fick veta att jag måste stanna kvar tills imorgon. Kissade första gången klockan åtta på kvällen. Jag drar mig för att behöva ta mig in på toaletten och även till toalettstolen. Det jag märkt är att det går ganska fort att sluta bry sig om privata saker. Det sätts in kateter, tas bort kateter, hjälps till att dra ner och upp trosor. Sådant som i vanliga fall skulle kännas skitjobbigt orkar man inte ägna en tanke åt

Det är inte så mycket man kan göra när man inte kan upp och gå så jag har sett TV, lyssnat på ljudboken "Den andra pandemin" och spelat Park of Monsters, pratat lite med rumskompisen bakom skynket, ätit....ja det är väl det.

TISDAG:
På ronden fick jag höra att nu skulle de inte låta mig komma undan. Jag MÅSTE upp och gå. Jag fick lite panik eftersom jag ville hem och jag behövde få igång foten för att det inte skulle göra allt för ont. så hela förmiddagen låg jag och rörde foten i alla riktningar. Satte mig på sängkanten och tvingade ner hälen i golvet. När fysioterapeuten kom var jag redo. Tog gåbordet och lyckades med stor ansträngning och en hel del smärta ta mig ut genom dörren, 2 meter och tillbaka till sängen.

Efter en hel del "dealande" fick jag tillslut även en rullstol utskriven för att lättare kunna ta mig ut och så i början. Läkarna var emot det men jag tjurade till mig den och arbetsterapeuten tyckte det var självklart.

Jag frågade läkaren om de läsa skruvarna som ligger i mitt ben, tack och lov var det vara något med hur vinkeln är  på röntgenbilden.

Klockan 15 släpptes jag ut med alla mina grejer. Mina föräldrars bil blev fullastad och vi åkte hem för att packa mina grejer. Jag kommer vara här den första tiden. Förhoppningsvis ska jag komma upp på kryckor inom kort och då är jag ju mer flexibel. Igår kom jag inte ens upp på gården än mindre in.
Mats hade sedan tidigare planerat en fiskeresa med två vänner och jag tyckte det kändes trist att han skulle behöva ställa in den.
Så här sitter jag nu och har fått ner i text det som har hänt. Många har undrat och jag har svarat några men inte alla. Det har inte för att jag inte bryr mig men jag har inte haft orken.