Hela berättelsen om vad som hände

HUR ALLTING BÖRJADE:
Allt började runt 23-tiden i lördagskväll. Jag skulle gå ut med Cita sista svängen för kvällen. Tog henne i kopplet, tog på mig mina orange flip-flops och gick över verandan. Sen tog jag steget över kanten för att som det var tänkt sätta fötterna tryggt på den provisoriska gången vi har innan plattorna är på plats. Men det gick inte som det var tänkt.

Bilden är tagen vid ett helt annat tillfälle men här skedde olyckan

Allt gick så fort att jag inte riktigt uppfattade vad som hände förrän jag låg på marken och skrek, med ett krampaktigt grepp om kopplet.
Mats kommer utspringande och ser mig ligga på rygg i jorden. Han frågar vad som hänt och jag lyckas få fram att det gör ont i benen. Ligger en stund innan jag tar mig upp sittande på golvet. Jag kan inte gå in eftersom mina ben inte bär mig, därför får jag ta mig in krypande på alla fyra.
Måste ha tagit mig ner för trappan sittande på rumpan och tar mig med hjälp till sängen. Mats vill ringa ambulansen med jag vill avvakta, det kanske känns bättre på morgonen.
Vaknar regelbundet under natten med smärtor och tar Alvedon vilket gör att jag trots allt kan sova hjälpligt.
På morgonen vaknar jag och hör att Mats står i duschen. Känner att jag måste upp för jag är törstig och känner att jag måste till sjukhuset. Eftersom han inte hör mig ropa och eftersom jag är tjurig nog att inte vänta på att han ska bli färdig kryper jag mot trappan medan jag grinar som en galning. Varje rörelse smärtar otroligt. Ena benet känns som att det väger 50 kilo och under knät har jag ingen styrsel.

Efter att ha fått hjälp tar jag mig krypande upp för trappan och in på toaletten. Vi bestämmer oss för att åka till akuten och jag äter någon deciliter yoghurt stående på alla fyra på hallmattan.

AKUTEN:
Kände mig lite orolig för hur vi skulle tas emot på akuten eftersom jag de senaste dagarna varit hemma med symtom på covid men inte fått testa mig.

Jag rullades in i en rullstol och fick lämna Mats där på parkeringen. Jag lovade att höra av mig när han kunde hämta mig....det borde väl inte ta mer än någon timme....trodde vi!
Efter att ha blivit undersökt och skickad på röntgen kom ortopedläkare och berättade vad röntgen hade visat. Allvarlig stukning på höger fot med mildare skador på ledbandet. Vänster ben var brutet på två ställen vilket skulle innebära en operation. Herregud! I väntan på denna fick jag en provisorisk gipsskena.

Eftersom jag hade symtom ville de snabbtesta mig för Covid-19. Svaret kom efter två timmat och visade negativt, vilket ju var positivt!

OPERATION:
Klockan 15 rullades jag in på operation och blev informerad om att jag inte skulle kunna sövas eftersom det är sådan brist på narkosmedel, det skulle bli frågan om ryggbedövning.
Jag antar att de såg paniken i min blick för de sa att det inte var någon fara utan det här var mycket bättre än narkos. Jag påpekade att jag i sådana fall måste vara så neddrogad att jag inte kommer ihåg något - de lovar det.
Kommer in i operationssalen och alla presenterar sig och berättar vad deras roll i det hela är.
Efter att ha fått hjälp att komma över från min brits till operationsbordet ber de mig att rulla över på sida, dra upp knäna mot magen och skjuta ut ryggraden. Då får jag panik och börjar gråta. Alla är jättegulliga och lugnar mig, stryker mig på axeln, pratar lugnt och han som ska sätta nålen i ryggen försäkrar om att han inte kommer göra något utan att berätta vad. Han förklarar vad jag kan vänta mig av sprutan. Att det först kommer kännas varmt i benen, sedan börja pirra lite och slutligen är all känsel borta från midjan och ned.
Så när jag tillslut under djupandning känner nålen gå in i ryggraden var det inte så farligt alls och förloppet var precis som han förklarat.
Det sattes upp ett skydd mitt på kroppen så jag inte skulle se vad som hände längre ner. Jag började må illa precis när narkossköterskan upptäckte att mitt blodtryck var lågt så jag fick något som hjälpte. De satte tydligen in en kateter men jag hade som sagt ingen aning om vad de pysslade med under midjan.
Jag kommer inte ihåg om det var strax innan operationen startade eller i början av den som jag tyckte det kändes tungt att andas. Det var som att bedövningen påverkade nedre delen av lungorna också men med syrgas under hela resterande tid kändes det okej. Jag fick lugnande och något annat som gjorde att jag var rätt brydd och pendlade mellan vakenhet och bortdomning.
En timme tog operationen. När de flyttade över mig till en vanlig säng såg jag ett ben som inte tillhörde mig.....det kändes inte, det bara syntes. Helt sjuk känsla.



Samma som när jag senare på IVA, där jag fick ligga tills all bedövning släppt, kände på mitt lår. Min hand kände nåt kallt och mjukt. Mitt lår registrerade inte att någon tog i det. DET är en sjuk känsla som är svår att förstå om man inte varit med om det själv.

ORTOPEDAVDELNINGEN:
På kvällen kom jag till avdelningen. Vad trött och slut men det var skönt att operationen var över.

Jag hade fått veta att jag på förmiddagen dagen efter skulle få mitt permanenta gips, få prata med fysioterapeut och sedan skrivas ut.
Natten var jobbig. Inga smärtstillande tabletter hjälpte och nurse Ratched verkade bli mer och mer irriterad på mig. Sista gången tvekade jag att ringa men insåg att jag inte kunde ligga och ha ont bara får att slippa få henne irriterad. Slutligen fick jag smärtstillande dropp och kunde sova.

MÅNDAG:
De tar bort katetern tidigt på morgonen. På förmiddagen åkte jag ner för att få mitt gips och döm om min förvåning när jag rullar in på min arbetsplats. Det borde jag i och för sig ha förstått. De som skulle gipsa mig såg förvånade ut och undrade vad som hade hänt. Så där fick jag ligga och prata med mina kollegor innan jag åkte upp på avdelningen igen. Sedan kom fysioterapeuten med en rullator och ville se om jag kunde belasta benen. Med mitt gips får jag belasta, men just nu gör det allt för ont. Den stukade foten orkade inte heller bära kroppsvikten så det sket sig. Inte ens med gåbord fungerade det.
Han kom tillbaka en gång till men samma sak då. Fick veta att jag måste stanna kvar tills imorgon. Kissade första gången klockan åtta på kvällen. Jag drar mig för att behöva ta mig in på toaletten och även till toalettstolen. Det jag märkt är att det går ganska fort att sluta bry sig om privata saker. Det sätts in kateter, tas bort kateter, hjälps till att dra ner och upp trosor. Sådant som i vanliga fall skulle kännas skitjobbigt orkar man inte ägna en tanke åt

Det är inte så mycket man kan göra när man inte kan upp och gå så jag har sett TV, lyssnat på ljudboken "Den andra pandemin" och spelat Park of Monsters, pratat lite med rumskompisen bakom skynket, ätit....ja det är väl det.

TISDAG:
På ronden fick jag höra att nu skulle de inte låta mig komma undan. Jag MÅSTE upp och gå. Jag fick lite panik eftersom jag ville hem och jag behövde få igång foten för att det inte skulle göra allt för ont. så hela förmiddagen låg jag och rörde foten i alla riktningar. Satte mig på sängkanten och tvingade ner hälen i golvet. När fysioterapeuten kom var jag redo. Tog gåbordet och lyckades med stor ansträngning och en hel del smärta ta mig ut genom dörren, 2 meter och tillbaka till sängen.

Efter en hel del "dealande" fick jag tillslut även en rullstol utskriven för att lättare kunna ta mig ut och så i början. Läkarna var emot det men jag tjurade till mig den och arbetsterapeuten tyckte det var självklart.

Jag frågade läkaren om de läsa skruvarna som ligger i mitt ben, tack och lov var det vara något med hur vinkeln är  på röntgenbilden.

Klockan 15 släpptes jag ut med alla mina grejer. Mina föräldrars bil blev fullastad och vi åkte hem för att packa mina grejer. Jag kommer vara här den första tiden. Förhoppningsvis ska jag komma upp på kryckor inom kort och då är jag ju mer flexibel. Igår kom jag inte ens upp på gården än mindre in.
Mats hade sedan tidigare planerat en fiskeresa med två vänner och jag tyckte det kändes trist att han skulle behöva ställa in den.
Så här sitter jag nu och har fått ner i text det som har hänt. Många har undrat och jag har svarat några men inte alla. Det har inte för att jag inte bryr mig men jag har inte haft orken.