torsdag 12 juli 2018

Spetälska och saganaki!

Tillbaka till brottsplatsen! Min första sommarsemester någonsin är på intågande och jag har bara några få arbetsdagar kvar. Den 21 juli åker jag till Kreta. Min ö!
Jag har inte varit där på många år nu men den ligger mig varmt om hjärtat. Det är ett ställe där jag tillbringat ett flertal semestrar.

En bild från perioden då jag tillbringade 4 veckor på en spetälskekoloni

Dock misstänker jag att det inte kommer finnas tid och möjlighet för mig att besöka stället som jag verkligen brinner för. Spinalonga - ön som under många år var en spetälskekoloni.

När jag sist var där var det ruiner. Torrt, varmt och förfallet efter att kolonin lades ner 1953.
Efter det så vet jag att det rustats upp. Hus har återställt till sin forna glans.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt.
Det är bra för att det bevarar och hindrar allt från att bara bli en ruin av stenar. Men för mig har det alltid varit så....det såg ut så den första gången jag var där med min pappa och det har sett ut så alla andra gånger jag varit där.
Spinalonga är magi och tragik. Det är en magisk plats för mig eftersom det berört mig och skapat en känsla av att veta mer, samtidigt som den varit en tragisk plats för så många andra som mot sin vilja skickats dit.

Hur som helst så kommer jag inte hinna besöka den på den vecka som jag ska tillbringa på Kreta. Det får bli en lugn vecka med mycket saganaki, grekisk sallad, sol och bad.
En kickoff för min första riktiga sommarsemester!

söndag 8 juli 2018

11 dagar

Förstår ni....det är endast 11 arbetsdagar kvar för mig innan jag går på tjänstledighet för att börja plugga. 8 dagar innan semestern och så några fjuttiga efter.

Idag har jag satt mig in i CSN´s fantastiska värld. Man är hela tiden rädd att välja fel någonstans så att det ska bli nåt byråkratiskt trassel senare. Men jag tror i alla fall att jag fick allt rätt.

Jag har letat studentlitteratur och samtidigt lagt ut gamla studieböcker till försäljning. Det vore bra att bli av med dem så jag kan använda pengarna till de nya böckerna.


Gillar skarpt min nya körsbärströja!

lördag 30 juni 2018

Migrän, kort och kattskit

I går hade jag en dag som inte riktigt gick åt mitt håll. Veckans längsta arbetsdag, 10-20.10 och vaknade med en dunkande huvudvärk.
Jag misstänker att det kommer av all städning och målning som jag ägnade torsdagen åt.
Tog en ipren och åkte till jobbet, tänkte att huvudvärken kommer att släppa.
Men dagen gick och huvudvärken och illamåendet ville inte släppa. Två migräntabletter och ett frenetiskt smörjande med tigerbalsam senare blev jag skickad upp till personalrummet för att vila.

Dagen fortsatte och mina föräldrar kom plötsligt förbi för att fika. Min mamma som alltid har precis alla saker med sig i handväskan fiskade upp en sån där migrännässpray som innehåller en dunderdos.
Jag sprayade upp det i näsan och bara några minuter senare kändes det som att det lättade. Vilken känsla!
Den sprayen räddade verkligen min dag.
Jag hade med min egengjord, oprovsmakad linssoppa till lunch men kände mig inte sugen på det. Så jag bestämde mig för att åka och köpa nån mer rejäl mat.
Efter en snabb sväng in på Rusta upptäcker jag att mitt kontokort samt körkort saknades i min mobilficka. Panik utbröt! Vart tusan hade dessa tagit vägen. (Bör tilläggas att jag verit med om precis samma sak en gång tidigare när jag hade ett rött trasigt mobilskal. I panik spärrade jag då alla kort och hittade dem på kvällen liggande på golvet vid sängen. Det är ett projekt att skaffa nya kort kan jag säga!)
Med tanke på denna erfarenhet ville jag inte förhasta mig och spärra korten. Tack vare Evelina kom jag på att jag kunde föra över alla pengar från mitt allkonto till ett annat konto - utifall kortet tappats på allmän plats.
Jag tillbringade en del av lunchen med att gå tillbaka till alla ställen jag varit på under arbetsdagen men hittad inte några kort.
Ringde min mamma och frågade om de kunde tänka sig att åka hem till mig och kolla om de fanns hemma någonstans.
Jag åkte till Coop och min mamma köpte ut lite lunch till mig och vände tillbaka till jobbet.

Senare på dagen fick jag SMS från min pappa! Nu delar jag med mig av detta men vill först förklara att jag inte är nått svin. Jag bor en våning upp och brukar kasta kattbajspåsarna i en hink på balkongen för att sedan ta dessa när jag går med soporna....Det kan dock hända att jag inte kommit ihåg att ta dessa på några dagar. Håll tillgodo:


Lättad över att korten var återfunna kunde jag fortsätta min dag, utan huvudvärk!
Vad skulle Malin 5 år göra utan sina föräldrar som såg efter henne??

onsdag 27 juni 2018

Kanske nästa år

I måndags berättade jag för min chef att jag kommer studera till hösten. Det kändes bra att kunna säga det och hon var glad för min skull samtidigt som hon tyckte det var tråkigt för jobbets del.
Men jag kommer ta tjänstledigt och fortsättningsvis jobba extra - så jag försvinner ju inte helt.

Det som känns mest tråkigt med det hela är att jag inte kommer få träffa mina kollegor lika ofta. Jag har verkligen de allra bästa jobbkollegor. Aldrig har jag haft så roligt på jobbet och även umgåtts med så många av dem utanför jobbet. Men det kan jag ju givetvis fortsätta med.

Nu ska jag passa på att sy så mycket som möjligt innan skolan börjar för när den kommer igång vet jag inte hur mycket tid jag kommer ha för sånt.


Jag hade, som flera år tidigare, tänk att jag skulle vara med på Åsele Marknad, men givetvis jobbar jag den helgen....och om sanningen ska fram tänkte jag på det lite väl sent. Jag säger som alltid, kanske nästa år....

torsdag 21 juni 2018

Medical vs zombie

Idag kom det efterlängtade svaret. Jag hade ont i magen när jag såg mailet i inkorgen. Händerna skakade och jag mumlade...gode gud, gode gud....låt det vara bra!

Jag har försökt tänka att om det blir ett nej, så var det inte meningen. Men det blev inget nej....det blev ett JA!


Spänningen släppte och jag grinade av lycka i 5 minuter, sen tog jag mig samman. Nån måtta får det vara på känsloyttringar!

Jag ska bli student och utbilda mig!


Skickade ett sms till min systerdotter och fick det här svaret tillbaka (högljutt dessutom....ha ha ha)


Avslutar kvällen med denna bild!



lördag 16 juni 2018

En sån dag...

Idag är en sådan dag då jag såå innerligt hoppas på ett positivt besked inför nästa vecka. Det är då jag får veta om jag kommit in på utbildningen.
Det har varit en hård dag på jobbet då jag känt att jag inte är gjord för den sortens arbete. Jag har verkligen inget emot att jobba hårt, intensivt och jag gör alltid mitt allra bästa.
Jag tycker inte om att stå och hänga, jag tycker om när det händer saker och jag har något att göra. Men vissa dagar...när allt strular och man har folk som är arga och jag blir föremål för deras inneboende ilska känner jag att måttet är rågat.

Jag har ingen lust att tillbringa mina dagar med att vara utsatt för ilska och stress från andra människor som tror att jag kan få mirakel att ske. Jag har regler att följa, som jag inte på något sätt är ansvarig för eller kan påverka. Många gånger kan jag hålla med dem om att vissa saker är fel - men det är trots allt inte mitt fel att det är som det är. Det är inte heller jag som tillverkat produkterna (som jag ibland får känslan av att de tror).

Det ska inte vara så att man sitter i bilen och grinar när man kör hemifrån jobbet för att man är så frustrerad och får ta så mycket dynga av andra.

Så jag håller tummarna, hårt, hårt, för att jag får ett bra besked!

onsdag 13 juni 2018

Ingen Parnevik på långt håll

Igår var vi på golfbanan i Norrmjöle för att leka lite med golfklubbor och bollar. Ja, det går inte att påstå något annat eftersom två av tre var totala noviser när det kommer till golf.


Vi hade varsin korg med bollar och stod längst bort från alla andra. Faktum var att alla andra valde att stå en bit bort från oss.
Jag lyckades få till några slag som skulle kunna döda ormar på marken eftersom de gick iväg hårt längs gräsmattan. Och nåt slag som gick iväg hyfsat bra... men de var få och långt mellan gångerna.


Många gånger fick jag iväg bollen i de staket som var mellan utslagsplatserna så det ekade högt över hela området.
Tre gånger fick jag även iväg hela min bollkorg ut över gräset och fick försöka fiska in de bollar som låg närmast så gott det gick.
Men det var ändå rätt kul. Man får väl bjuda på sina missöden så att säga!

Idag var det skolavslutning i kyrkan i stan. M uppträdde tillsammans med några kompisar inför hela kyrkan och jag blev alldeles tårögd av stolthet!! Tänk vad hon kan! Och vågar!!
Hon spelade Fight song av Rachel Platten på keyboard medan de andra sjöng! WOW!!!

På vägen hem trodde vi oss se en ekorre på Vattenfalls parkering men det visade sig vara två små måsungar som struttade runt och väntade på att mamma-mås skulle komma hem med mat! Så himla söta småfåglar, alldeles duniga och orädda. Vi ville helst av allt bara ta med dem hem....


söndag 10 juni 2018

Perfekt existerar inte....

Hela mitt liv har jag tänkt att jag måste vara perfekt för att någon ska tycka om mig. Vara på ett speciellt sätt, se ut på ett speciellt sätt.

Nu vet jag att det inte är så. Jag tycker inte om folk för att de är perfekta....jag fastnar för personen, deras styrkor och svagheter. Deras sätt att vara, finnas där när jag behöver dem. De som säger det jag behöver höra i just det läget.
Ingen är perfekt. Perfekt är tråkigt!


Man kan inte gå genom livet och jaga efter det ouppnåeliga, för man kommer aldrig dit.
Steg ett är att inse det, steg två är att acceptera det och steg tre är att våga släppa på alla tvivel och rädslor som man har inom sig att inte duga.
Jag duger som jag är. Om personen inte kan acceptera mina fel och brister är det inget att ha.
Men de finns de som står där, accepterar mig och mina konstiga infall och idéer. De som peppar och finns är när det känns tungt.
Sådana människor ska man hålla fast vid. Allt behöver inte vara perfekt för att vara bra.
Min mamma har ofta sagt att det inte är lyckligt jämt, men att man ska ta vara på de små stunder av lycka man har i livet.

Ibland måste man släppa allt, ta ett steg tillbaka och reflektera för att inse vad som saknas. Det har jag insett nu. Jag är beredd att ge allt nu!

Sjukhusbesök

Idag hade jag tid för MR på min vänstra axel. Klockan 10.20 en söndag. Det är lite ovanligt men det är ju bra att de jobbar helg så kanske köerna för alla som väntar minskar lite.


Alla korridorer var öde och jag kände mig ganska ensam när jag försökte lokalisera mig och hitta till röntgenavdelningen.


Jag trodde jag hade tid kl 10 men det var ju som sagt 10.20 så jag fick vänta ganska länge eftersom jag redan från början var där i god tid.


Nu är det gjort och då är det bara att invänta resultatet på röntgen. Jag hoppas att de ska visa stora problem eftersom jag är less på att ha ont hela tiden, samt att jag vet att en operation fungerar - det har min högra axel visat upp.

Idag var dessutom 7:e dagen i rad som jag gick min 1h promenad. Idag i sällskap av min pappa. Klapp på axeln till mig!! Inte illa jobbat av "Mors lilla lathund"!

lördag 9 juni 2018

Råttfällor och loppisfynd!

Det här var min och Evelinas planerade Luleå/Finlandhelg men min röntgen på söndag sabbade våra planer. Därför fick vi ungås på hemmaplan istället.
Igår käkade vi sushi och spelade spel. Vi hann med favoriten råttfällan....där vi båda skrek. Evelina för att hon blev rädd och kan för att jag blev rädd för att hon skrek.


Vi hann även avverka Vem vill bli miljonär (där hon fuskade) och SkipBoo (där jag lät henne vinna). Jag är allt en riktig vän minsann. Senare på kvällen satt vi och såg nån skräckfilm på Netflix...kommer inte ihåg vad den hette men jag tror den var rätt bra. Men jag var så fruktansvärt trött så vi båda stupade i säng.
Natten var bra för mig....jag har sovit gott. Evelina därmot påstår att både Kiwi och jag snarkat men  det där är nog ren och skär bullshit!

Vi laddade med frukost innan vi begav oss iväg på vår loppisrunda. Jag sökte kokosapor men hittade inga därmot ett par strumpor som jag ska sy nåt av.

En sån här hade jag i mitt rum...tror jag fick den vid nån skolavslutning och jag tyckte de var såååå sjukt söt!

Brevpapper - vilka minnen! Vem skriver brev nu för tiden? Jag är en cool tjej på 12 jordsnurr som söker nån att brevfajtas med.......oj oj oj....det var tider det!

Mördartomtar finns det gott om!

Årets nyhet, testa vettja!

Min första kamera var denna - fast tuggummirosa!


Synd att skylten kostade 1900 kr....

Evelina köpte några grejer men verkade mest peppad på att åka till Ånäset och fotas med jätteosthyveln?!

Ja, vi här väl alla våra udda läggningar antar jag.

Vi avslutade trippen med ett besök på Frasses i Bygdeå innan vi åkte hem till stan igen. 


onsdag 6 juni 2018

Tredje dagen

De finns de som klättrar till toppen av Mount Everest, de som cyklar genom Asien och de som är med i Toughest år efter år (Evelina - jag är grymt imponerad av dig).

Själv har jag promenerat en timme tre dagar i rad. För mig, den lataste människan i världen, är det en prestation.

Man kan ju inte klaga på de vyer och den publik jag har på mina promenader!



Jag känner mig glad och lugn inombords. Kanske är det bara inbillning att det ska ge effekt efter så kort tid, men jag glädjer mig ändå.
Trots en kaosartad start på jobbdagen så känns det som att jag behållt lugnet inom mig. Bara en sån sak!

Imorgon är sista jobbdagen för veckan och på fredag och lördag har jag och Evelina planer. Tanken var att vi skulle åka till Finland, via Luleå, just den här helgen men jag har fått tid på sjukhuset för MR på söndag morgon så planerna fick ändras.
På fredag ska vi hänga och äta sushi, och på lördag ska vi på loppistripp!

måndag 4 juni 2018

Insikt

Ibland behöver man ett rejält uppvaknande. En riktig omruskning och ett snack som kan klassas som provocerande - bara för att komma till insikt om saker och ting.

Jag vet att jag inte alltid hanterat saker som hänt mig på allra bästa sätt. Jag grubblar och ältar, ser ner på mig själv, känner mig misslyckad och kan inte släppa det. Det har pågått under många år och jag blir bara mer och mer nedbruten.

Förra veckan hade jag ett uppvaknade. Jag insåg att jag måste släppa allt. Jag har inte gjort nåt fel i den situationen som på olika sätt håller mig tillbaka i livet.
Jag måste bryta mönstret, vakna upp! Se att det här är min tid på jorden och göra det allra bästa av den tiden jag har.
Jag kan inte fortsätta älta och leva innanför det staket som någon annan byggt upp. Det är inte rätt mot mig själv eller någon annan.

Tack M för att du fått mig att inse ett och annat. Jag är redo att riva staketet nu! Bränna upp det och våga gå vidare.


Washington state

Släkten från USA var på besök här i Umeå under fredagen. Som jag berättade tidigare så jobbade jag och kunde inte åka på middagen som anordnades. Men de kom förbi en sväng på jobbet innan de åkte vidare söderut.

Vi han kramas, säga hej och prata lite kort innan jag var tvungen att återgå till jobbet. Karl och Sharon är entusiastiska släktforskare och har varit på besök i Sverige många gånger. De åker runt till platser där deras släktingar bodde och träffar oss som fortfarande finns i livet.
Det måste kännas speciellt att se alla dessa platser där de har sina rötter.

De bor i Washington state, alltså inte staden Washington utan på västkusten, högst upp innan gränsen till Alaska.




Jag har alltid velat bila vägen från Seattle ner till Los Angeles. Det finns så mycket jag val se längs den vägen.
Och inte långt (enligt gatan i alla fall) från Edgewood där de bor, finns Mount Saint Helens. Berget som exploderade i ett vulkanutbrott 1980 och som filmen Dantes Peak är baserad på. Det skulle jag verkligen vilja se.



Luna på Söder

Stina peppar inför sommarens turistström med utökat lager av Lunafigurer.


Imorgon går ett stort paket iväg till Stockholm.
Juliet kan ni besöka på Hornsgatan 48 på Söder - där finns massa fina saker, även mina figurer!

torsdag 31 maj 2018

Britishamericanian

Släkten kommer på besök imorgon, men jag måste dessvärre jobba. Det är 5 år sedan sist och jag har verkligen gjort allt jag kan för att byta pass. Ibland går det bara inte.....
Kanske får jag besöka dem på hemmaplan nästa gång istället.

http://designofluna.blogspot.com/2013/07/slakten-fran-amerika.html

Nåväl, kanske dyker allas vår galonman upp imorgon kväll! Det skulle vara som plåster på såren...

Generna.....mitt DNA är brittiskt...men släkten utvandrade till Amerika!
For the laaaaaand of the freeeeee......and the hoooome of the braaaave! God bless the Queen!


Over and out!


Wake up call

Hur många gånger har jag skatt till mig själv att jag måste förändra mitt sätt att vara och tänka om mig själv. Svaret är antagligen tusentals.
Ändå befinner jag mig i samma situation, med samma tankar. Rädd för att släppa taget om det jag vet och kasta mig ut i det okända.

Min syster tycker att jag borde sluta tjata och börja agera. Jag håller med henne, även om jag kanske inte är beredd att göra allt hon tycker jag borde göra.

Jag inser att jag ibland behöver ruskas om fr att förstå vad som pågår. Bli provocerad så till den grad att jag blir förbannad. Släppa ut känslorna och våga börja om från början.


Min största fiende och min främsta motståndare är jag själv. Jag blir bekväm och stänger in mig. Känner mig missnöjd över situationen men har ändå svårt att ta mig ur den. Då behöver jag en rejäl omgång för att vakna upp.
Det känns som att jag fick det igår. En tankeställare och ett uppvaknande.
Jag kände mig lugn inombords när jag vakande i morse. Kanske var det här precis vad jag behövde.
Ifrågasättande, tankeställare och ren provokation. Jag är inte dum, jag är bara lite bekväm och aningen långsam. Kanske också lite rädd för att släppa taget om det som känns som mest bekvämt...att bara fortsätta på samma bana.
Men ibland måste man vara obekväm inser jag. För att komma vidare.

Jag har så mycket mer att ge än det jag gör just nu! Jag ska fan inte vara den som står vägen för mig själv!

söndag 27 maj 2018

Bötfälld

Idag åkte vi till Blå Eld i Tavelsjö för att handla lite sommarblommor. Det var jag, min mamma, min syster, hennes man och deras två barn.

Min barnen ville åka med mig och den äldsta av dem hade med en glittrig anteckningsbok och två röda pennor. Hon satte sig i framsätet och förklarade att hon skulle bedöma min körning. Hon påstår att jag kör dåligt och kaosartat. Vad hon baserar det på har jag ingen aning om.


Jag blev förhörd på vad de olika vägmärkena innebar, hon kontrollerade att jag höll hastigheten.
Vid några tillfällen råkade jag hamna på 51 på en 50 väg och fick genaste en anteckning i blocket.

- Titta hästar, ropar hon och när jag kastar en blick ut på åkern fick jag genast en tillsägelse.
Du ska hålla blicken på vägen, inte titta på hästar!

Det kändes som en uppkörning rent ut sagt. När vi kom fram stod hon och antecknade en stund sedan rev hon ut sidan ur boken och gav den till mig.


Jag kommer inte ha råd att äta nåt den här månaden!

lördag 26 maj 2018

My creative corner of the world

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Det hade varit himla kul att veta hur många Lunafigurer jag sytt under åren sen jag började. Jag har verkligen inte den blekaste aning.

Oftast följer jag ett invant mönster. Alltså inte mönster i mönstrets benämning, men jag gör ungefär samma typer av figurer.
Ibland får jag nån specialbeställning på nåt annorlunda och ibland ledsnar jag själv på att göra samma lika varje gång och testar nåt nytt.

Jag klipper på fri hand, tänker väldigt lite och sen syr jag ihop det. Det blir vad det blir liksom.

Nu senast blev det en sjöhäst och en flamingo.





För närvarande jobbar jag på något åt lama hållet. Om jag lyckas får vi se när det är klart.

fredag 25 maj 2018

La langue de perkele

När man jobbar med kundbemötande får man träffa på alla möjliga sorters människor. En del kan göra en upprörd under lång tid. Andra kan man förundras över och fundera på och skratta lite åt i efterhand.

Igår kom en man till mig i kundservice och visade upp en produkt från varuhuset samt en sliten produkt som han haft med sig. Han pratar på under kanske 15 sekunder, beskriver och förklarar.....det är bara det att han pratar finska med mig.
När han tystnat tittar jag på honom och förklarar att jag tyvärr inte förstår vad han menar.
Han blir upprörd och säger då på finsksvenska:
- Finns det ingen jävel här som förstår svenska!

Jag stod länge och funderade på om det är jag som hör dåligt, är extremt trög eller vad som egentligen hände just där. Pratade han svenska....eller pratade han finska. Hur som helst så förstod jag inte ett ord.

En stund senare kommer han tillbaka....drar en harang på finska, definitivt finska och slänger in ett svenskt ord, avgasrör! Det är det enda jag förstår. Sen lämnar han butiken.

Nog för att mitt DNA test sa att jag jag är 20,4 % finländare.....men de finska språkgenerna har inte gått i arv, det är ett som är säkert.

Jag och ursprunget!

torsdag 24 maj 2018

En utmaning - som jag klarade!

Har Elin pratat med dig frågade Kerstin när hon kom till kundservice för att byta av mig.
Nä...om vaddå frågade jag...
Vi ska bada ikväll...och du har lovat att inte säga nej, svarade hon och såg förväntansfull ut.

Shit....vad fan ska jag säga nu. Resten av dagen försökte jag undvika deras blickar, undvika att möta dem. Förhoppningsvis skulle de glömma.
Det sista Elin ropade åt mig närjag klev ur hissen var.....raka benen! Jag ringer kvart över åtta!!!

Åker hem, tänker att jag kommer inte svara när de ringer.
Tio aver åtta ringer telefonen. Det är Elin. Stänger av signalen. Hon ringer igen.
Meddelande kommer från Kerstin: Svara när vi ringer, tack!

Just det där tacket på slutet gjorde mig lite illa till mods. Tänk om de är sura - på riktigt. Jag är dålig på att hantera sura människor. Och framför allt dåligt samvete.
Min mamma ringer. Jag pratar med henne. Elin skickar meddelanden. Ring, ring, ring!

Jag berättar för min mamma att de jagar mig för att ha ut mig för kvällsbad. Hennes svar är: Men åk iväg! Ring upp henne nu!

Jaha, inte ens av henne fick jag nån uppbackning. Avslutar samtalet, drar på mig baddräkten och ringer upp Elin.
- Är ni seriösa, halvt skriker jag till henne.
Klart vi är ropar både hon och Kerstin i telefonen. Vi byter om nu sen hämtar vi dig.
Jag har redan baddräkten på svara jag lite sammanbitet.


En stund senare kommer ett sms från Elin: Ta med handduk!
Ja, mamma svarar jag.

Blir upplockad och det första jag säger när jag kliver in i baksätet är:
Fan vad jag är pepp! (man kan ju intala sig själv det så blir det lättare)
Jag är också trött svarar Elin bakom ratten.
Pepp, upprepar jag! Jag är pepp!!!

Vi åker till Bölesholmarna. Inte en käft är ute förutom en fiskmås som sitter på stranden.


Av med kläderna och med bara fötter i sanden känns det som att inte en tjälen hunnit gå ur marken. Kerstin var först i. Doppade sig direkt. Elin stod med vatten upp till vaderna och ropade på mig. Jag doppade tårna och skrek som ett litet barn.


Men efter lite ångest och skrik så doppade jag mig i alla fall och jag är så stolt över mig själv. Och mina fina vänner sa att de var så stolta över mig.



Jag är så jävla glad över att de fick iväg mig - det här behövde jag verkligen!!
Älskar er! Ni är bäst!!