När man får arslet ur vagnen!

Idag mailade jag manus och en presentation av mig själv till de bokförlag som tar emot manus via nätet.
Imorgon blir det dags att skriva ut de som ska ha manuset i pappersform för att posta iväg det till resterande. Sedan är det vänta som gäller, förmodligen i månader.

Det känns som att de senaste två veckorna har varit väldigt bra när det kommer till "att få arslet ut vagnen".

1. Jag har köpt en ny dator - såååå snygg! Har inte några program till den än så just nu ligger den nedbäddad i sin kartong.

2. Jag har färdigställt de tre mönsterrapporterna som Juliet ska ha under våren. Känns väldigt skönt eftersom examensarbetet närmar sig med allt vad det innebär.

3. Jag har bokat upp mig på en ny kamera. Äntligen! Både kamera och dator har stått på min önskelista så länge men jag har aldrig haft råd. På tisdag ska jag hämta den på Cyberphoto i Umeå.

4. Jag har sytt en ny jätte-Luna till skyltfönstret på Juliet samt fått iväg den tillsammans med vanliga figurer.

5. Jag har färdigställt det länge vilande bokmanuset och redan fått iväg den till flera förlag.

Nog kan man känna sig nöjd med mindre!

Vi får se vad som händer

Äntligen har jag fått ändan ur vagnen och gjort färdigt bilderna till mitt barnboksmanus. Det är ett projekt som pågått under flera år och jag har aldrig funnit varken tiden eller energin att slutföra det. Men den dagen kom i alla fall - idag!

Jag vet inte om det överhuvudtaget blir något av det här, men om jag inte slutför det blir det ju givetvis inget alls.

Vi får helt enkelt se. Jag har inga förhoppningar men visst vore det himla roligt om något förlag skulle tycka det är värt att satsa på.

Hjärta, hjärna och samvete - en illa vald kombination

Livet pågår och ibland är det svårt att stanna upp och bara njuta. De senaste veckorna har jag känt mig oerhört stressad, till den punkt då jag vaknat på natten och haft svårt att somna om.

* Mitt hjärta säger - Fixa hemma, det är det du vill. Umgås med familjen.
* Min hjärna säger - Ägna dig åt skolan. Fixa hemma. Njut av livet. Ta det lugnt. Gör undan alla
   måsten.
* Mitt samvete säger - om du gör ditt får du dåligt samvete för datt. Jag räcker inte till på alla ställen.

Det går liksom inte ihop. Jag har sagt ja till vissa, lovat andra, fixat en del, gråtit över annat, kämpat igenom delar och under tiden försökt hålla ihop. Med hjälp av tunnelseende och fokus, men med magvärk och sömnsvårigheter som resultat.
Jag har känt mig spretig, vilket är det sista jag vill. Jag vill kunna njuta, och det har jag också gjort emellanåt. Men det dåliga samvetet och stressen över saker har alltid funnits där.

Den här terminen har skolan varit katastrofal. Jag har tagit mig igenom den med VG men mitt hjärta och min motivation har saknats. Det har mer handlat om att göra undan det.
Flera lärare inklusive kursledaren har sagt upp sig och det har drabbat oss som studenter genom att schemat och all planering har blivit upp och nedvänd. Det är inte bra för varken psyket eller gnistan.

Efter en dags sammanbrott, ett låååångt samtal med Nina i telefonen så kändes det bättre. Vi fick ventilera lite, få en kontroll över vad som faktiskt skulle göras och när. Dessutom fick jag under veckan undan de surdegar som under våren legat och jäst - mina mönsterrapporter till Stina.
Hemsidan fick jag fart på häromdagen och nu känner jag äntligen att jag kan andas ut och bli normal igen.

Som grädden på moset fick jag hjälp av en fysioterapeut med att räta till mitt sneda bäcken som med tiden gjort att jag känt mig mer som en tegelsten än en människa.
Livet är rätt najs ändå!!

Min Päls!!!

Igår ringde det två gånger från ett Luleånummer. Jag svarade inte eftersom jag inte förstod vem som ville mig något från Djursjukhuset i Gammelstad.
Tredje gången satt jag i bilen och tänkte att nu måste jag väl ändå kolla vad de vill, de söker ju mig uppenbart.
Kvinnan presenterade sig och frågade om jag ägde en katt.
Ja, svarade jag och blev lite konfunderad.
-Vi har en katt här som ska somna in, och du står som ägare på henne, sa hon då.
- Är det Pälsen, frågade jag lite försiktigt.
Kvinnan bekräftade detta och jag frågade vad som hänt. Jag sa att om det handlar om att hon är sjuk så kan jag ju inte säga emot, det vore ju bara plågsamt för katten, men om det handlade om att mitt ex inte ville ha henne längre så skulle jag komma och hämta henne.

Det visade sig att hon hade njursvikt, hade magrat en massa och börjat dra sig undan. Jag vet tecknen eftersom Luna agerade på samma sätt.
Givetvis kändes det jättetråkigt, men det blir inte riktigt på samma sätt eftersom hon inte bor med mig och inte gjort det på ett antal år.
Däremot så har jag ju Smilla som är en av Pälsens kattungar från första kullen. Så när jag såg henne igår kväll kändes det lite vemodigt.

Pälsen - vila i frid! Du var en fantastisk och underbar katt på alla sätt och vis!

Plötsligt händer det!!

Det är inte ofta, men ibland sker saker som man bara drömt om. 

Jag har länge drömt om att få illustrera en barnbok. Egentligen drömmer jag väl om att skriva en också men än så länge har jag inte lyckats få ur mig nån historia även om jag har en som ligger och gror. Det kanske kommer när tiden är rätt.

Men att få illustrera en bok har jag verkligen velat göra.

För några år sedan gick jag med på en sida där författare kunde annonsera efter illustratörer, och illustratörer kunde leta lämpliga projekt.

En tjej som heter Malin Toverud hade en idé om en bok och jag hörde av mig till henne och presenterade min portfolio.

Hon gillade mina illustrationer men de passade inte riktigt in i det hon hade tänkt sig.

För, ja....vad kan det vara, typ ett halvår sedan eller mindre, fick jag ett mail från henne där hon frågade om jag var intresserad av att illustrera en bok hon skrivit. Jag behövde inte fundera länge innan jag sa ja och projektet rullade igång. 

En barnbok med superhjältar - en utmaning. Jag har som sagt aldrig jobbat med illustrationer för någon annan än min egen skull, borträknat från de barnkläder som jag tillsammans med Stina arbetat med. Så nervositeten och pressen att "duga" var stor. 

Tack och lov så matchade mina illustrationer hennes vision och strax innan jul skickade hon in manus och illustration på omslag och ett bokuppslag till ett antal bokförlag som skulle kunna tänka sig passa denna bok.

Under processen har jag blivit uppdaterad. "Tack för att ni skickat ert manus till oss, men nej tack!". 

Mail efter mail ramlade in med nekande svar och i takt med det sjönk vårt hopp och humör.

Så för några dagar sedan plingade det till i min mobil. Malin hade skrivit på messenger "Har du sett mailet??!!!!!"

Det visade sig att trägen vinner! Ett förlag vill ge ut vår bok och lyckan är total!

Det känns fortfarande helt overkligt att det händer - vår bok ska tryckas!

Dock dröjer det till 2021 innan det verkligen blir på riktigt, med det ger i iallafall mig tid att utarbeta alla illustrationer.

Vad händer med medicinen?

En tanke som slog mig när det kommer till läkemedelshantering är rutinerna som finns, eller inte finns i samband med att vi lämnar tillbaka utgångna eller läkemedel som vi inte använder till apoteken.
De gånger jag gjort det så här jag bara överlämnat en påse till någon ur personalen. Tanken är att den medicinen ska destrueras.

Jag vet inte hur det fungerar efter det att jag lämnat medicinerna, om dessa förstörs på det apoteket eller om de skickas till någon central för ändamålet. 
När man jobbar i en butik till exempel så finns det ju lagersaldon på hur mycket som finns hemma av en viss vara. Där jag jobbar registreras även återköp och reklamationer så att dessa finns någonstans i systemet.
Nu säger jag inte att detta förekommer, men det måste vara väldigt lätt för någon som jobbar på ett apotek att ta hem någon typ av inlämnad medicin. Tänk om det finns någon som knaprar tabletter som exempelvis innehåller någon typ av morfinpreparat. Ingen vet vad kunden lämnat in för läkemedel och hur mycket av denna.
Finns det någon rutin som förhindrar att läkemedel som lämnas in går någon annanstans än till att förstöras? Det skulle vara intressant att veta.
Som sagt...detta var bara något som slog mig i och med att vi var in på ett apotek och lämnade in gammal medicin.

Att skänka sin kropp....

Under den pågående tiden på min utbildning har min mamma ibland frågat om det vi lär oss, för det kan emellanåt verka som att, utifrån de arbeten vi gör, vi ska bli läkare.
Det gör att jag börjat tänka på en lögn jag en gång i tiden drog på ett uteställe, just här i Umeå.
Jag var 18 år och bosatt i Skellefteå. Hade the time of my life och trivdes verkligen med det jag gjorde just då (jobbade på lokal-TV).
Min kompis Madde bodde här i stan och pluggade. Det var valborg och gänget från Luleå plockade upp mig på vägen mor Umeå där vi skulle sova hos Madde.

Det är en valborg jag aldrig ska glömma. I min värld innebar valborg i den åldern av brasa och korvgrillning.
Hur som helst kom vi till lägenheten som hon vid detta tillfälle delade med sin bror. Han var tack och lov inte där den här dagen.
Vad jag kommer ihåg från den här kvällen var att Anette kom på att vi kunde grilla korv i ugnen.  Så hon la på en massa korvskivor på gallret vilket resulterade i att Madde fick ägna kommande dagar åt att skrapa bort inbränt fett i ugnen.
Jag var kär i en kille från Skellefteå som av en händelse befann sig i Umeå just denna dag, varför jag ringde honom och bjöd in till fest.
Innan de kom till oss skulle Madde färga håret. Men när hon lutad över badkaret skulle skölja ur färgen rasade hela duschdraperistången ner i nacken på henne och hon ramlade ner i badkaret. En porslinsfigur ramade ner från ovansidan av badrumsskåpet och spräckte handfatet.
Allt vi andra hörde var ett jäkla liv inifrån toaletten. Jag kunde verkligen inte sluta skratta åt detta, och tro mig jag skrattar fortfarande åt det hundra år senare.

När killarna kom till festen ställdes det fram chips och dip på bordet. Ta chips, erbjöd jag....å dipp!
Vad jag inte visste då var att tjejerna tagit fram en skål cornflakes och en annan med fil.
Det blev aldrig nåt med den killen kan jag säga!

Vidare åkte vi till stan och gick på nåt uteställe....där var det nån smörig kille som....ja, jag kommer inte ihåg om han flirtade med Madde eller mig, men jag försökte imponera på honom och drog till med att jag pluggade till läkare. Jaha, tyckte han....(smått imponerad kanske...)
Ja, sa jag myndigt, just nu håller vi på att obducera, och jag tycker det är såå bra när folk skänker sin kropp till vetenskapen!!

Sen drog jag hem till Skellefteå och gjorde ett reportage om en tant som skrev poesi!

En förmögenhet för en ynka sladd!

Det är fredag eftermiddag och jag är lite trött eftersom det redan börjar skymma ute. Idag har jag suttit och pluggat inför terminologi-tentan vi har på måndag. Tillsammans med Nina har jag kört glosförhör på distans. Vissa ord vill verkligen inte fastna!

Jag har beställt en ny laddkabel till min dator. Igår kväll när jag låg i sängen och tittade på Gråzon tyckte jag att det luktade lite bränt. Studerade sladden och upptäckte att den såg ut så här!

Idag har jag tejpat den med eltejp väntan på den nya som jag beställt. Jag hittade en på nätet för 299 kr. Svindyrt för en kabel, men med tanke på att den kostar över 900 kr på Clas Ohlsson och Apple så kom jag lindrigt undan.

Har tagit lite skollediga nu och sitter och petar på en mönsterrapport till Stinas kommande kollektion. Hundar i alla varianter. Det känns skönt när man har tid att slutföra projekt som legat och grott ett tag.
Jag har även börjat fundera på julmarknaden som går av stapeln den 8-9 december.

Jag hoppas jag får samma placering som tidigare år. Det är precis vid ingången till museet så toaletten är nära, och det är perfekt när man vill gå in och värma sig. Att stå ute en hel dag gör verkligen att man blir totalt genomfrusen.

Jag har tryckt ut fler lappar till figurer, slutfört påbörjade och lagt ut i webshopen. Nu är det bara att invänta datumet!

Allt är inte enkelt alla gånger

Jag är ofta snabb på att ta på mig saker jag kan hjälpa till med. Kanske är jag för snäll, men många gånger rent korkad.
Jag få för mig att saker ska gå så lätt och snabbt.
För många år sedan jobbade jag på McDonalds. Vid jul hade handlarna gått ihop och anordnat ett tomtelopp som skulle gå av stapeln längs Storgatan. Olika företag tävlade mot varandra i ett hinderbanelopp där det fanns olika julinspirerade stationer. Man skulle springa med säck, slå in paket med vantar, äta pepparkakor och vissla "hej tomtegubbar" och så vidare.
Vi ställde upp med ett lag och jag tog naturligtvis på mig att ordna med tomtedräkter. Vi var 5 st i laget och jag hade sett ut tomtekläder som skulle passa perfekt. Ett stort gult M skulle naturligtvis finnas på ryggen så alla kunde se vart vi hörde hemma.
Min plan var att med gul textilfärg måla dit dem - hur enkelt som helst. Fel! Färgen sögs in i tyget och det syntes knappt någonting alls.
Då tänkte jag att jag köper gult tyg och syr dit. Det gick åt fanders! Jag hade köpt trikåtyg som drog åt alla håll och kanter. Bör tilläggas att allt det här var före tiden då jag sydde. Symaskin var i mina ord en svordom, ett hån!
Efter många fula ord och en del tårar gjorde jag som vanligt, ringde mamma.
Hon kom över, och ordnade upp allt! Vi var väldigt fina på tomteloppet! Tyvärr har jag inga bilder att visa, bara en film.

Vi fortsätter till nästa episod. En McDonaldsflagga skulle kortas av, och jag skulle sy in en kanal för en tyngd för att hålla den rak. Men att få vinkeln rätt så att den inte bara är rakt av utan lutar lite var inte det lättaste.

Om jag inte minns fel hamnade den där flaggan någonstans långt nere i restaurangens källare....ofärdig.
Saker kan ofta verka enkla i mitt huvud, tills jag väl sätter igång och inser att min plan inte riktigt fungerar.

Tillbaka till rötterna

I helgen ska jag jobba för första gången sen augusti. Det är bara två dagar så det känns roligt att komma in och gästspela. Back in blue - once again!

Det som blir roligast är att få träffa alla kollegor. Dock är det Pernillas sista jobbhelg innan hon börjar sitt nya jobb, men jag är glad för hennes skull! Hon kommer att passa bra på sin nya arbetsplats!

Har suttit med inlämningsuppgift hela dagen, blandat med två lektioner, diskussionsforum och sjukdomslära.
Det som fascinerar mig är att jag faktiskt kan skriva annat än det jag vill. Länge har jag trott att jag saknar den förmågan.
Jag tycker att jag kan skriva, även om det inte alltid är korrekt enligt alla svenska skrivregler.  Jag brukar utgå från det jag tycker låter bäst helt enkelt - jag tänker inte så mycket, bara gör. Och jag är medveten om att det jag skriver ofta är talpråk.
Min syster har under flera år pluggat på universitetet, till socionom. Bara att höra henne prata om B- och C-uppsatser, rapporter och annat har gett mig kalla kårar. Jag har känt att det det skulle jag jag aldrig klara av. Men hittills verkar det som att jag gör det.

Jag tänker på tiden när jag skrev reportage till en tidning i Luleå. Det jag fick som respons från han som var ansvarig för tidningen var att mina reportage var jättebra. Så jag antar att jag kan, om jag bara engagerar mig.

Ikväll har vi firat min pappa som hade födelsedag. Familjen var samlad och åt lasagne och tårta. En mysig kväll helt enkelt! Just nu sitter jag och jobbar på illustrationerna till boken. Det pirrar i magen när författaren skriver "vår bok"! Hoppas verkligen att det är något bokförlag som nappar på idén!

Matadoren

I går kväll ville jag göra som matadoren i Tjuren Ferdinand och slita mitt hår och bara grina rakt ut.
Efter att ha haft en svår start att komma igång med illustrationerna till boken kom jag tillslut igång. Jag hade gjort ett klassrum, placerat in de färdiga barnen och skissade på två nya.

Jag satt nog i mer än två timmar och gnetade när plötsligt programmet bara la av. Och jag hade inte sparat på läääänge.
Medan jag startade om det mumlade jag om och om igen...gode gud gör så det är kvar, gode gud gör så att det är kvar....
Gick på recent files och höll andan. Tomt!
Allt mitt jobb var borta! Illustrator är inte som word som självsparar med jämna mellanrum. Nej nej, här hänger allt på den som sitter bakom skärmen. Jag hade inte gjort mitt jobb, jag var för inne i det jag gjorde i stunden.

Klockan var runt åtta på kvällen och jag tänkte att nu skiter jag i det här och går och lägger mig. Men skam den som ger sig.
Som tur var hade jag tagit några få skärmdumpar i början och den senaste fick ligga som mall för den nya bilden.


































Arbetet efter sista skärmdumpen hade kommit mycket längre, en figur var klar och den andra långt gången.

Ikväll ska jag spara, spara, spara!!

Fantastisk fantasi

Jag har hört att det är många som tycker att det inte finns något mer ointressant än att höra någon annan dela med sig av nattens drömmar.
Själv är jag så fascinerad av detta "fenomen", alltså drömmar. Varför drömmer vi? Vad vill drömmarna säga? Finns det nån dold mening i det vi drömmer - något som ska hjälpa mig eller få mig att inse något?
Jag har varit på några drömföreläsningar och det är ett väldigt intressant ämne.

Jag drömmer oerhört mycket, och väldigt detaljerat. Miljöerna är som hämtade ut fantasyfilmen och jag kan förundras över hur jag kan drömma sånt som jag drömmer.
Men drömmar är svåra att beskriva för andra, ofta blir det hackigt och osammanhängande och det känns inte alltid som att man har bilden klar för sig.
Jag önskar verkligen att jag kunde dela med mig av de oerhört häftiga miljöer och händelser som utspelar sig i min hjärna om nätterna.

Kanske kan man säga att drömma är ett av mina intressen.

Den senaste veckan ha vi läst om hjärnan i skolan. Tänk vad betydelsefull den är, och vad den kan göra. Både hjälpa och stjälpa.
Att lite grå och vit substans kan innehålla så mycket!

Same thinking - same result

Under lång tid, jag vet faktiskt inte om det är under hela mitt liv, har jag känt att jag inte kan göra saker lika bra som alla andra.
Av den anledningen har jag varit rädd för att testa, utmana mig själv eftersom jag inte vill misslyckas.
Om någon säger något bra om mig eller något jag har gjort så har jag svårt att ta den komplimangen. Jag blir både glad och generad. Tacksam. I samma sekund tänker jag att det är något de bara säger för att vara snäll.

Om man inte testar kan man aldrig misslyckas, men man kan inte heller lyckas. Min mamma har alltid bankat in att man inte ska vara rädd för att fråga. Hon har definitivt inte den spärren som jag har.
Det värsta är att jag hellre låter bli att fråga för att inte verka korkad. Men hur korkat är inte det!
Jag tror att många med mig känner samma sak - man vill inte visa att man inte förstår. Istället sitter man där, ler och nickar, låtsas som att allt är solklart. Idioti!

Jag har inte trott att jag kunde studera. Dels för att jag av erfarenhet vet att jag är väldigt splittrad som person och har svårt att hålla mig till ämnet. Och då sedan läsa på distans.....oh my god! Det skulle jag aldrig klara av.
Jag vill jobba med kreativa saker. Jag vill inte ha några krav. Jag vill inte bekymra mig om pengar. Jag vill inte ha deadlines. Jag vill kunna göra som jag vill. Jag vill bestämma över mig själv.

I det verkliga livet funkar inte det. Det förstår jag. Tiden vi har på jorden är begränsad och varje dag som går utan att jag/vi tar tag i det är en dag som går förlorad.
Jag var trött på mitt jobb, jag var trött på att få skäll, jag var trött på människor, jag var trött på mina arbetsuppgifter. Det sög musten och engagemanget ur mig. Jag kände att om jag inte tar tag i det nu så blir jag kvar här resten av mitt liv.
Så...jag slängde in en ansökan på vinst och förlust. Jag visste inte om jag egentligen ville det här men jag tog mig vidare till ansökningsprovet. Jag gjorde det och klarade av det. Kanske var det för att jag inte hade så stora förhoppningar.
Det slutade med att jag blev antagen till utbildningen. Jag ringde till min mamma och grät. Jag var så lättad, och kanske var det då jag insåg att jag verkligen ville det här.

Men att studera...det var ju något jag aldrig skulle klara av. Men, nu har det gått snart två månader och jag kämpar på. Det är ingen dans på rosor. Absolut inte!
En kurs är avklarad, en kurs jag avskydde men som jag trots allt tog mig igenom. Jag har klarat alla uppgifter och väntar nu på slutbetyget i det.
Idag fick jag tillbaka min sista inlämningsuppgift i ämnet. Det vara bara positiv respons, med ett litet litet minus för ett extra kommatecken som jag  att in. (Vem bryr sig!)

Jag kanske kan det här i alla fall. Jag kanske inte är så korkad som jag trodde! Men oron när jag känner att jag förstår är lömsk. Hela tiden sitter den där lilla djävulen på min axel och viskar....förstår du verkligen, kan du verkligen ha gjort rätt. När det går för lätt blir jag osäker på om jag verkligen förstått vad det handlar om.

Jag tänker i alla fall sluta lyssna på den där lilla elaka rösten, de flesta dagarna.
Jag ska fan i mig fixa det här!

I feel sad.....

Jag känner mig ärligt sagt lite låg och ledsen just nu. Skolan har pågått i drygt en månad och jag har hamnat i en jättehärlig klass.
Det har varit kämpigt att ställa om sig från arbete till studier. Jag är ovan att studera och har väldigt höga krav på mig själv så den här månaden har varit kantad av stress och prestationsångest. Men det känns som att vi alla är på samma linje och vi kan diskutera med varandra när det kör ihop sig.

Jag går ju en utbildning på halvdistans, vilket innebär att jag är i Luleå några dagar ungefär var tredje vecka. Luleå är min hemstad och det har känts naturligt att åka tillbaka dit. Visst är det lite jobbigt att behöva pendla 26 mil enkel väg så pass ofta men det går ändå bra. Jag får ju dessutom chans att träffa vänner som jag har kvar där.
Sarah och Freddy är så snälla och liter mig sova över och det är jag grymt tacksam över. Men det känns ju samtidigt som att jag inte vill utnyttja deras gästfrihet allt för mycket.

När jag var i Luleå och skrev provet för utbildningen frågade kursledaren varför jag inte hade sökt utbildningen i Umeå. Jag blev lite ställd eftersom jag inte hade koll på att Lernia faktiskt hade utbildningen där denna termin. Jag visste att universitetet körde den men eftersom jag inte hade allmän högskolebehörighet kändes det inte aktuellt att söka dit.

Hur som helst, jag kom in i Luleå. Vi är en klass som sitter på tre ställen i Sverige, förutom Luleå sitter ett gäng i Östersund och ett annat i Visby.
Första skoldagen informerades det om LIA, som är våra praktikperioder då vi ska vara ute på arbetsplatser och lära oss jobbet. 3 perioder som är ca 6-7 veckor långa om jag inte minns helt fel.
Eftersom Luleå hör till Norrbotten så är det där de ser till att ordna praktiken. Alla ska i den mån det är möjligt få en plats så nära hemmet som det går. Dock kan det bli nån mils pendling i värsta fall.
Jag blev naturligtvis orolig för hur det ska bli för mig, eftersom jag bor i Västerbotten och vi inte själv får ordna praktikplatser (allt ska gå genom en samordnare).

I går skickade jag frågan till vår kursledare och fick till svar:

När det gäller LIA i Västerbotten så har vi svårt att få platser där då regionen har "egna" utbildningar som prioriteras i första hand. Inom LÖV har vi platser i  ​Norrbotten.

Med det svaret tappade jag styrfart och kände att det låste sig i mig. Ska det vara helt omöjligt att ordna? Det handlar om en ynka plats.
Jag frågade om jag inte kunde kontakta Västerbottens samordnare för att själv höra om de kunde hjälpa mig, alternativt ordna plats själv. Fick då till svar att jag skulle ringa henne kl 16 idag.

Så nu sitter jag här...6 timmar med en klump i magen...och väntar på att klockan ska bli 16.
Innebär det här att jag måste hoppa av utbildningen? Jag har inte ekonomisk möjlighet att betala dubbla hyror för att bo 3 perioder på 6-7 veckor i Norrbotten. Det finns inte på kartan!

Det blir kanske så att jag får dra på mig blåtröjan igen och ställa mig bakom disken och lyssna på alla arga kunder. Känns rent ut sagt piss!

Att illustrera verkligheten

Idag började jag skissa litegrann på illustrationerna till boken. Det känns lite svårt eftersom jag inte fått läsa boken än, men den skulle komma i slutet på månaden.

Men jag kan i iallafall börja fila på karaktärerna.

Jag är inte van att rita människor. Verkligen inte. Ärligt talat vet jag inte hur man gör. Jag är van att rita lite udda saker, som kan se ut lite hur som helst. Men Malin Toverud som skrivit boken valde trots ut mig efter mina illustrationer så jag antar att hon gillar min stil.

Jag ska försöka behålla lite Luna även i dessa karaktärer, även om de ska vara mänskliga. 

Det här blir verkligen en utmaning. Jag har många detaljer som jag vill testa. Jag vet inte om de är genomförbara men det är i alla fall värt att prova.

Jag skulle vilja prova att blanda både handmålat och det jag illustrerar på datorn.

Bilden kommer från mönsterrapporten jag jobbade med i klädkollektionen som nyss kom ut hos Juliet.

I wish vs. I am

Jag är inte ensam om att ha drömmar. Det kan vara drömmar om saker jag vill uppnå, göra, uppleva. Men det är också drömmar om vad jag önskade att var.
Vi har alla styrkor och svagheter. En del visar bara det ena eller det andra. Speciellt på sociala medier är det lätt att hamna i det "perfekta". Alla ser ut att ha det perfekt. De framstår som att de lever det liv de drömmer om och det enda man tar del av är den städade, nyrenoverade och sminkade ytan.

Ingen visar när de fulgråter i sina slitna mjukisbyxor och pressar i sig en massa onyttigt.
Alla vill upprätthålla fasaden av att de lever det liv de vill och är ämnade för.
Trots att de flesta genomskådat detta skapar det ändå en stress eftersom vi inte känner att vi är lika framgångsrika och lyckade.

Jag är inte rädd för att bjuda på mig själv. Jag kan dela med mig både av framgångar, oro, hjärnspöken och misslyckanden. Det är inget fel i det! Det visar bara att jag är mänsklig - en helt vanlig människa.
Det här är jag liksom, på gott och ont!

Vad jag önskar vs vad jag är:
* Jag önskar att jag var modig att kasta mig ut i allt nytt
men...
* jag är en ganska feg person som hellre låter bli att testa än att misslyckas

* Jag önskar att jag var ordningsam och strukturerad
men...
* jag är ostrukturerad och slarvig

* Jag önskar jag hade självförtroende och självkänsla nog att tro på mig själv i alla lägen
men...
* jag känner mig ofta i underläge och är rädd och osäker

* Jag önskar att jag någon gång skulle våga be en person som gjort mig ont fara åt helhet
men...
* jag ser den lilla människan bakom, tycker synd om och tar på mig skulden

* Jag önskar att jag var en människa som älskade träning
men...
* jag är en slö latmask som trivs bäst i soffan och gärna skjuter upp saker till morgondagen

* Jag önskar att jag sa ja oftare
men...
* jag blir så lätt bekväm, tycker att det är jobbigt att komma iväg

Jag önskar att jag kunde hålla ordning hemma
men...
* jag tokstädar istället för liv och lust och låter det förfalla däremellan

* Jag önskar att jag kunde ta en komplimang på ett bra sätt
men...
* jag skämtar bort det eller tycker äsch...det där...det kan vem som helst göra bättre

Efter en dag med hjärnkaos tar jag nu en tidig kväll. Jag lämnar hemmet och hälsar på hemma hos Pernilla. Behöver tänka på lite annat än skolan nu!

I just can´t get it right!

Jag upplever att jag ibland har problem att få min högra- och vänstra hjärnhalva att sammarbeta.
Ett exempel är från när jag utbildade mig till massör. Om jag lärde mig en rörelse på höger ben, och sedan skulle gå över och göra samma på vänster, fast med händerna tvärtom så blev det stopp i huvudet. Jag fick det verkligen inte att fungera.

Nu har jag inte riktigt samma problem....men det handlar om inlärning - återigen.
Jag har en macdator, men en PC mus. Det resulterar i att allt jag gör blir tvärtom. Om jag scrollar ner så går det egentligen upp, och tvärtom. Hänger ni med? Och jag har lärt mig det nu, det känns naturligt.
Nu med en lånad PC med tillhörande mus går ju allt åt "rätt" håll. Borde ju inte vara så svårt att fatta kan man tycka. Ganska logiskt, eller hur?

Lägg då till att jag varierar mellan dessa två datorer - det blir problem i huvudet på mig! Får kanske göra pilar på respektive datormus så jag vet vilken som är "rätt" och vilken som är "fel".

Vi lever i en liten värld

Ibland inser jag hur nära allt hänger ihop trots att det finns så mycket folk på vår planet. Jag vet flera osannolika samband mellan människor som aldrig träffats men ändå har saker som binder dem samman.

En gång, för många år sedan, var vi hela familjen på Kreta. En mamma och hennes son bodde på samma hotell som oss och den kvinnan och våran mamma var väldigt lika till utseende. Det var lätt att ta fel när man såg dem på håll.
Dessa två var från Luleå, precis som vi, vilket ledde till att vi umgicks under tiden vi var där.
Jag bodde då i en lägenhet på Charlottendal och kvinnan sa att hon med hade bott där när hon var ung. Efter lite mer förklarande från mig exakt vilket hus och lägenhet det var kom det fram att hon hade bott i samma hus, i just den lägenheten jag nu hade. Rätt häftigt!

Det visar sig nu att en av tjejerna i min grupp i skolan har haft en figur som jag gjort (dock har de tappat bort den....slarvigt Nina!!)
Det r så roligt när sådana här kopplingar uppdagas!

Apropå mina figurer så har jag nu anmält mig till Gamlia julmarknad - som vanligt! Den går av stapeln 8-9 december. Tror att jag kommer stå på samma ställe som jag brukar men jag får återkomma med det när jag får bekräftelsen.

Första dagen

04.15 ringde klockan och 06.25 var jag på väg norrut. Mot Luleå, mot skolan, mot framtiden.

15.15 satte jag mig i bilen, stirrig, slut och nervös. Idag har vi bara gått igenom praktiska saker såsom kursplan och annat vi måste veta för att komma igång. Vi har delats upp i grupparbetsgrupper.
Herregud vad mycket vi ska läsa! Och så många olika saker! Jag kände mig rent ut sagt livrädd, men jag får inte tappa tron på mig själv och vad jag klara av.

Jag ska inte ge upp för jag är inte mer korkad än någon annan.
Kämpa!!!!

Ögonbrynen som försvann.....

Idag känner jag mig aningen tom inombords. Att det skulle bli ett sådant hål bara av att sluta jobba trodde jag inte. Jag vet att jag inte kommer tappa kontakten med de människor som kommit att betyda så oerhört mycket för mig, men det kommer antagligen inte att bli den där vardagskontaktens som det automatiskt blir när man jobbar tillsammans.

Så jag är lite spretig idag. Det känns som att jag har nerver och känslorna utanpå kroppen.

Nervositeten inför att börja något nytt finns där också. Det känns skönt att jag ska bo hos Freddy och Sarah som känner mig så väl och varit med i mitt liv under många år.

Imorgon är det alltså skolstart och jag tror, trots alla känslor som är i omlopp, att det kommer bli superbra.

Jag pratade med min mamma på telefon för någon timme sedan och hon hade en uppmaning till mig inför det nya.

Färga ögonbrynen! 

Jaha, vadå tyckte jag. Jamen kolla på de senaste bilderna du la upp på dig själv på instagram. Du har ju inga ögonbryn! Se till att färga dem nu så du ser lite piggare ut.

Hon hade rätt, som vanligt! Jag hade inga ögonbryn på bilderna. Jag förstår verkligen inte vart de tar vägen....

Nu är det åtgärdat så nu kan man möta mina klasskompisar utan att de höjer på ögonbrynen! ;)