torsdag 24 september 2020

En riktig skitkväll

 Igår kväll medan Mats och hans pappa höll på att gräva upp avloppsröret till skittunnan (ja, det har gått hål i det) så var jag ute och testade min kamera lite. Lite nya finesser och inställningar och så.

Jag satt nere på gräset på baksidan och fotade en gul stol när Maja kom ner. Hon kom på att hon skulle stå på stolen och balansera, så jag fotade henne. Tänkte inte så mycket på att gräsmattan som är ojämn och en stol som knappt är anpassad att sitta på inte var sådan bra kombination med ett barn på ett ben.

Hon vände sig om och så plötsligt tippade stolen och hon ramlade. Eftersom det ibland är rädslan som gör att barn gråter häftigt så visste vi inte så mycket mer än att hon landat på vänsterarmen. Jag reagerade dock på att hon direkt efter fallet var väldigt vit på huden i armvecket. Vi satte oss på verandan och försökte kyla ner armen med en påse fryst spenat invirad i en kökshandduk. Hon hade armen liggande på en kudde.

När jag såg att hon hade frossa och det märktes att hon hade ont. Från strax ovanför armbågen och ner till handleden. Efter ett samtal till 1177 åkte hon och Mats in till akuten. Det visade sig efter många timmars väntan och röntgen att hon hade en spricka i spiralbenet och sent på kvällen kom hon hem med armen gipsad från strax nedanför axel till handled.

Resten av året ska vi bara sitta stilla på varsin stol och inte göra något alls. Förhoppningsvis blir 2021 ett bättre år för oss alla.



fredag 18 september 2020

Ekvationen som inte riktigt går ihop

106 figurer ligger för närvarande ute i webshopen. Just nu sitter jag och redigerar 5 st bilder på figurer som ska ut i shopen så snart jag är klar. Det innebär 111 st figurer.

Räknar jag att det tar mig cirka 6-7 timmar att göra en figur innebär det att det ligger ungefär 777 timmars arbete med att bara sy dem. Räkna därtill till den tid det tar för mig att fotografera, redigera och lägga upp dem i butiken så blir ett antal timmar till. 

777 timmar delat på 24 timmar om dygnet innebär att det rätt och slätt inneburit 32,37 dygn i bara tillverkningen. 

Jag tar 395 kr för en unik handsydd figur som inte ser ut som alla andra "leksaker" som massproduceras i fabrik till låga kostnader. Det innebär att jag får i snitt 56 kr i timlön när jag sitter och syr dessa.

I priset är inte ens materialkostnaden inräknad samt den tid det tar för mig att köra 4 mil för att inhandla detta material inne i stan.

Som många andra som sysslar med hantverk har jag flera gånger fått höra att mina produkter är dyra. Men då har dessa personer jämfört detta med mjukdjur som går att köpa för 39 kr på Ikea. Djur och leksaker som alla spottas ut i en fabrik i ett rasande tempo. Klart det går att pressa priserna!

Jag sitter och sliter vid min symaskin, jag får förhårdnader på mina fingrar av nålen, jag klipper, syr och skapar något unikt. Något som inte alla andra har. Mina figurer är en del av mig själv och ett sätt att göra något med min kreativitet.

1 oktober kommer Västerbottens museum att gå ut med slutgiltigt beslut om det blir någon julmarknad på Gammlia i år. Jag tror verkligen inte att det kommer bli det. Det känns bra eftersom vi måste hålla avstånd men samtidigt har det varit en stor del av min försäljning varje år. 


Bilden ni ser fick jag skickad till mig från min vän Amber i Australien. Hon jobbar som fotograf och har här fixat i sin sons rum. Detta är en av mina tidigare figurer och en av tre som jag skickade till henne för ett fotoprojekt hon gjorde för en tidning.



onsdag 9 september 2020

Ute och raggar

 Igår smet Kiwi ut. Jo, hon får vara ute men nu är hon i löpen och drog som en avlöning. Jag har inte sett skymten av henne sedan igår förmiddag.

Jag satt ute till sent igår, frös och ropade, lockade och gjorde allt för att hon skulle komma tillbaka. Idag har jag gått längs med vägen och ropat.

Hoppas verkligen inte att hon blivit påkörd av någon bil, för folk kör som galningar längs vägen många gånger. Sen vore det inte heller så bra om hon kom hem och var gravid. Jag har varit med om det två gånger förr, dock inte med henne.

Nåväl, hon kommer väl när hon varit ute och raggat färdigt.

fredag 21 augusti 2020

Hjälp mig!

Alla vänner där ute, skulle ni vilja hjälpa mig att sprida ordet om LunaDsign?! Det skulle göra mig ytterst tacksam. Dela bilden på er Facebook, blogg och Instagram. Tusen tack på förhand!

torsdag 20 augusti 2020

Luna´s instagramkonto

 Jag är nu gipsfri sedan i måndags och det känns som att energin och kreativiteten har börjat komma tillbaka.

Igår kväll bestämde jag mig för att skapa ett till instagramkonto, enbart för Luna Dsign. Jag hoppas verkligen att ni vill följa mig och mitt arbete där. Jag heter @lunadsign.se där.

Än så länge finns det inte så många bilder men det kommer fyllas på så fort som möjligt. Ni får hemskt gärna dela kontot med andra.


torsdag 13 augusti 2020

Det dåliga samvetet

Att vara oförmögen att fungera fullt ut ör frustrerande. Under de här veckorna so jag suttit med benen i högläge har tagit mer på mig ä jag kunde förstå.

Jag känner mig dålig i frågan om det sommarjobb jag hade hoppat kunde leda till ett fortsatt jobb, jag känner mig dålig här hemma i fråga om att jag int inte bidra i den omfattning jag brukar.

Det känns allmänt sjit på alla fronter,,,,

Jag vet att jag känner mig extra nere just nu men jag saknar att vara flexibel och kunna göra allt otvunget. Det känns mer som jag är en börda än en tillgång just nu....


Augusti

Den här sommaren....vad ska man säga?! Eller hela 202  för att vara exakt. Det har varit ett skitår så långt, men jag hoppas det snart vänder.

Covid-19, brutna ben, frustration, social isolering och distansering....det finns inte ord som kan beskriva det. Det känns som att jag tappat fokus och har ingen lust längre. Lust till att vara kreativ fastän jag vill vara det. Jag har ett mönsterjobb som ligger och väntar men jag har inte kommit vidare. Kreativiteten finns inte.

De första veckorna av min "invaliditet" tänkte jag att jag har värsta chansen att bara sitta och skapa. Det har tyvärr inte visat sig igen. Nu är det en vecka kvar innan jag tar bort gipset för gott, och vad innebär det? Läkaren sa att det tar cirka ett år innan man är helt tillbaka på banan. Tungt!

Förra veckan var min äldsta systerdotter på besök från torsdag till söndag. Jag var rädd att hon skulle tycka att jag var tråkig eftersom jag var så orörlig. Vi softade, byggde pussel på tid och bara umgicks. Det var underbart!

Jag hade börjat fixa Eriks rum innan jag bröt benet. Nu blev det avslutat av resten av familjen. Golvet i dessa två rum var totalt sneda vilket innebar att Mats var tvungen att bygga upp delar av golvet och flytspackla för att det skulle bli rakt. 

Nu har han även lagt dit ett nytt golv. Vilken skillnad! Två nya rum blev det!



lördag 25 juli 2020

Lugn och ro

Så frustrerad och snudd på deprimerad jag känt mig de här senaste dagarna. Att sitta och ta det lugnt är inte min starka sida. Det är ju så tråkigt.


Men jag är inte rörlig som jag är i vanliga fall och det får jag acceptera. Jag har tränat benet med små promenader, spelat Parks of Monsters och lyssnat på ljudbok.
Igår färgade jag Majas hår och det blev superfint! Jag önskar jag skulle kunna ha sån färg och bära upp det, men jag tror inte jag skulle se klok ut.

Före
Efter

Idag har jag i alla fall gjort något produktivt och fått lätta lite på frustrationen. Jag har vikt tvätt! Bara en sån sak fick mig lättare till sinnet. Mats satte upp lampan från Ikea i trappan ner till källarvåningen och det blev jättefint!

Vädret ute är ömsom sol ömsom hällregn. Men vi bor i alla fall vackert!


torsdag 23 juli 2020

Familjen med det färgglada hemmet

Isabella Sköldmark (@isa_rustaupp) måste ha Sveriges mest färgglada hem! Jag har lånat bilder från hennes instagram konto. Hon berättade att Lunafigurerna har gått i arv mellan barnen. Sånt är alltid roligt att höra eftersom det visar att barnen fortfarande gillar dem och att de håller i kvalitet.





Hemma igen

Nu är jag hemma igen. Det var en konstig känsla att kliva innanför dörren. Sist jag var här hade jag tagit mig upp från sovrummet på knä i trappan. Gråtande. Ätit en tallrik yoghurt stående på alla fyra på hallmattan. Tanken var att åka in till akuten och sen komma hem samma dag med en eventuell stukning och lindade fötter. Så blev det ju inte. Operation, inneliggande och sedan två veckors konvalescens hos mina föräldrar.

Nu har vi fått en trappa så jag kan ta mig upp och ner!
Men ni är jag hemma och sitter med benen i högläge. Jag kunde med försiktighet ta mig både nerför och uppför trappan. Duschandet gick bra tack vare den duschstol jag fått låna på hälsocentralen. Det enda missödet i duschen var att jag inte tejpat ordentligt runt plastpåsestrumpan. Det var fullt med vatten i botten på den vilket gjorde att jag har fått sitta med hårtorn och försöka torka insidan av gipset.
Nästa måndag ska jag på återbesök och byta gips och ta stygnen. Det är välbehövligt eftersom musklerna försvunnit snabbt från benet och gipset glappar.


I övrigt händer det inte speciellt mycket idag. Jag har tagit en liten promenad längs vägen för att träna benen. Resten av dagen blir väl ungefär som förmiddagen. Det känns ovant att inte ha nåt projekt igång. Det blir lite träning för mig att "bara vara".

Erik låser upp Majas cykellås som han har som bälte. 


måndag 13 juli 2020

Ett steg framåt

Imorgon är det en vecka sedan jag fick lämna sjukhuset. Idag för en vecka sedan skulle jag prova ställa mig upp för första gången efter operationen. Det gick inte alls.
Den här veckan har jag tränat att gå med gåbord, hålla rörligheten i den stukade foten på en bra nivå och idag ställde jag mig på kryckor för första gången. Det gick över förväntan! Tänk så fantastisk kroppen är på att återhämta sig.


Jag åkte rullstol ner på stan igår och fick lite energi av att se mänskligt liv. Det är en konstig känsla att ligga på sjukhus. Hela livet stannar liksom upp och man förväntar sig att livet utanför gör samma sak, vilket det naturligtvis inte gör.

Jag känner mig stolt och nöjd med att jag kommit en så pass bra bit på vägen även om jag vet att det tar minst ett år innan jag förhoppningsvis är helt återställd. Det är bara att ha tålamod och det är tur att jag har gott om det!


fredag 10 juli 2020

Ödet gör som ödet vill

Min mamma sa det, och jag hade själv tänkt tanken. Det är ödet som tycker att jag ska tagga ner och ta det lite lugnt. Eftersom jag inte tycktes förstå det på något annat sätt, trots feber, trötthet, död blick, krämpor osv. så det fick bli ett brutet ben. Nu kan jag inte göra något alls!

Jag/vi har så många projekt igång hemma. Projekt som egentligen inte skulle bli av i år men ändå blev. Vi har/håller på med dränering, måla huset, bygga veranda, åka med skräp, anlägga gräsmatta och allt annat som kommer med byggnationer. Hela tiden har jag tänkt att nästa sommar kan vi bara njuta, då är allt klart. Dessutom var ju tanken att jag skulle jobba hela sommaren så det skulle inte bli några semesterresor (samt att det är coronatider).

Jag nämnde för min mamma att jag hade planer på att fixa Eriks rum. Byta till en större säng och göra det mer praktiskt. Hon tyckte att det inte var nån panik, byt säng men vänta med renovering var hennes åsikt. Mmmmm....sa jag och tänkte, det hon inte vet mår hon inte dåligt över.

Ett "vackert" doftkrus med lavendel

Så när det började lugna ner sig lite på byggfronten utomhus kände jag inte att "åh vad skönt, nu kan jag ta det lugnt", nä jag gick upp på övervåningen och slet ut allt från Eriks rum. Skar bort tapetskarvar och spacklade. Dagen efter tänkte jag måla.
Det blev inte så, för på kvällen ramlade jag och så sket sig allt.

Innan vi åkte till Umeå i tisdags åkte vi förbi hemma hos mig för att packa ihop lite grejer. Jag tog mig inte ens från uppfarten så jag fick skriva ner allt jag skulle ha med mig och min mamma och pappa packade.
Jag skulle ha med min mina glasögon men visste inte vart de låg. När vi kommit hem till mina föräldrar berättade min pappa att han hade hittat glasögonen uppe i Eriks rum.
"Håller du på att måla?" frågade han.
Shit, tänkte jag och min mammas huvud vände sig mot mig lika snabbt som en orm. Hon bara skakade på huvudet och menade att det här med benet verkligen var ödet som ville styra in mig på en lugnare väg.

Min samling av hjälpmedel

onsdag 8 juli 2020

Hela berättelsen om vad som hände

HUR ALLTING BÖRJADE:
Allt började runt 23-tiden i lördagskväll. Jag skulle gå ut med Cita sista svängen för kvällen. Tog henne i kopplet, tog på mig mina orange flip-flops och gick över verandan. Sen tog jag steget över kanten för att som det var tänkt sätta fötterna tryggt på den provisoriska gången vi har innan plattorna är på plats. Men det gick inte som det var tänkt.

Bilden är tagen vid ett helt annat tillfälle men här skedde olyckan
Allt gick så fort att jag inte riktigt uppfattade vad som hände förrän jag låg på marken och skrek, med ett krampaktigt grepp om kopplet.
Mats kommer utspringande och ser mig ligga på rygg i jorden. Han frågar vad som hänt och jag lyckas få fram att det gör ont i benen. Ligger en stund innan jag tar mig upp sittande på golvet. Jag kan inte gå in eftersom mina ben inte bär mig, därför får jag ta mig in krypande på alla fyra.
Måste ha tagit mig ner för trappan sittande på rumpan och tar mig med hjälp till sängen. Mats vill ringa ambulansen med jag vill avvakta, det kanske känns bättre på morgonen.
Vaknar regelbundet under natten med smärtor och tar Alvedon vilket gör att jag trots allt kan sova hjälpligt.
På morgonen vaknar jag och hör att Mats står i duschen. Känner att jag måste upp för jag är törstig och känner att jag måste till sjukhuset. Eftersom han inte hör mig ropa och eftersom jag är tjurig nog att inte vänta på att han ska bli färdig kryper jag mot trappan medan jag grinar som en galning. Varje rörelse smärtar otroligt. Ena benet känns som att det väger 50 kilo och under knät har jag ingen styrsel.

Efter att ha fått hjälp tar jag mig krypande upp för trappan och in på toaletten. Vi bestämmer oss för att åka till akuten och jag äter någon deciliter yoghurt stående på alla fyra på hallmattan.

AKUTEN:
Kände mig lite orolig för hur vi skulle tas emot på akuten eftersom jag de senaste dagarna varit hemma med symtom på covid men inte fått testa mig.


Jag rullades in i en rullstol och fick lämna Mats där på parkeringen. Jag lovade att höra av mig när han kunde hämta mig....det borde väl inte ta mer än någon timme....trodde vi!
Efter att ha blivit undersökt och skickad på röntgen kom ortopedläkare och berättade vad röntgen hade visat. Allvarlig stukning på höger fot med mildare skador på ledbandet. Vänster ben var brutet på två ställen vilket skulle innebära en operation. Herregud! I väntan på denna fick jag en provisorisk gipsskena.


Eftersom jag hade symtom ville de snabbtesta mig för Covid-19. Svaret kom efter två timmat och visade negativt, vilket ju var positivt!

OPERATION:
Klockan 15 rullades jag in på operation och blev informerad om att jag inte skulle kunna sövas eftersom det är sådan brist på narkosmedel, det skulle bli frågan om ryggbedövning.
Jag antar att de såg paniken i min blick för de sa att det inte var någon fara utan det här var mycket bättre än narkos. Jag påpekade att jag i sådana fall måste vara så neddrogad att jag inte kommer ihåg något - de lovar det.
Kommer in i operationssalen och alla presenterar sig och berättar vad deras roll i det hela är.
Efter att ha fått hjälp att komma över från min brits till operationsbordet ber de mig att rulla över på sida, dra upp knäna mot magen och skjuta ut ryggraden. Då får jag panik och börjar gråta. Alla är jättegulliga och lugnar mig, stryker mig på axeln, pratar lugnt och han som ska sätta nålen i ryggen försäkrar om att han inte kommer göra något utan att berätta vad. Han förklarar vad jag kan vänta mig av sprutan. Att det först kommer kännas varmt i benen, sedan börja pirra lite och slutligen är all känsel borta från midjan och ned.
Så när jag tillslut under djupandning känner nålen gå in i ryggraden var det inte så farligt alls och förloppet var precis som han förklarat.
Det sattes upp ett skydd mitt på kroppen så jag inte skulle se vad som hände längre ner. Jag började må illa precis när narkossköterskan upptäckte att mitt blodtryck var lågt så jag fick något som hjälpte. De satte tydligen in en kateter men jag hade som sagt ingen aning om vad de pysslade med under midjan.
Jag kommer inte ihåg om det var strax innan operationen startade eller i början av den som jag tyckte det kändes tungt att andas. Det var som att bedövningen påverkade nedre delen av lungorna också men med syrgas under hela resterande tid kändes det okej. Jag fick lugnande och något annat som gjorde att jag var rätt brydd och pendlade mellan vakenhet och bortdomning.
En timme tog operationen. När de flyttade över mig till en vanlig säng såg jag ett ben som inte tillhörde mig.....det kändes inte, det bara syntes. Helt sjuk känsla.



Samma som när jag senare på IVA, där jag fick ligga tills all bedövning släppt, kände på mitt lår. Min hand kände nåt kallt och mjukt. Mitt lår registrerade inte att någon tog i det. DET är en sjuk känsla som är svår att förstå om man inte varit med om det själv.

ORTOPEDAVDELNINGEN:
På kvällen kom jag till avdelningen. Vad trött och slut men det var skönt att operationen var över.


Jag hade fått veta att jag på förmiddagen dagen efter skulle få mitt permanenta gips, få prata med fysioterapeut och sedan skrivas ut.
Natten var jobbig. Inga smärtstillande tabletter hjälpte och nurse Ratched verkade bli mer och mer irriterad på mig. Sista gången tvekade jag att ringa men insåg att jag inte kunde ligga och ha ont bara får att slippa få henne irriterad. Slutligen fick jag smärtstillande dropp och kunde sova.

MÅNDAG:
De tar bort katetern tidigt på morgonen. På förmiddagen åkte jag ner för att få mitt gips och döm om min förvåning när jag rullar in på min arbetsplats. Det borde jag i och för sig ha förstått. De som skulle gipsa mig såg förvånade ut och undrade vad som hade hänt. Så där fick jag ligga och prata med mina kollegor innan jag åkte upp på avdelningen igen. Sedan kom fysioterapeuten med en rullator och ville se om jag kunde belasta benen. Med mitt gips får jag belasta, men just nu gör det allt för ont. Den stukade foten orkade inte heller bära kroppsvikten så det sket sig. Inte ens med gåbord fungerade det.
Han kom tillbaka en gång till men samma sak då. Fick veta att jag måste stanna kvar tills imorgon. Kissade första gången klockan åtta på kvällen. Jag drar mig för att behöva ta mig in på toaletten och även till toalettstolen. Det jag märkt är att det går ganska fort att sluta bry sig om privata saker. Det sätts in kateter, tas bort kateter, hjälps till att dra ner och upp trosor. Sådant som i vanliga fall skulle kännas skitjobbigt orkar man inte ägna en tanke åt


Det är inte så mycket man kan göra när man inte kan upp och gå så jag har sett TV, lyssnat på ljudboken "Den andra pandemin" och spelat Park of Monsters, pratat lite med rumskompisen bakom skynket, ätit....ja det är väl det.

TISDAG:
På ronden fick jag höra att nu skulle de inte låta mig komma undan. Jag MÅSTE upp och gå. Jag fick lite panik eftersom jag ville hem och jag behövde få igång foten för att det inte skulle göra allt för ont. så hela förmiddagen låg jag och rörde foten i alla riktningar. Satte mig på sängkanten och tvingade ner hälen i golvet. När fysioterapeuten kom var jag redo. Tog gåbordet och lyckades med stor ansträngning och en hel del smärta ta mig ut genom dörren, 2 meter och tillbaka till sängen.

Efter en hel del "dealande" fick jag tillslut även en rullstol utskriven för att lättare kunna ta mig ut och så i början. Läkarna var emot det men jag tjurade till mig den och arbetsterapeuten tyckte det var självklart.

Jag frågade läkaren om de läsa skruvarna som ligger i mitt ben, tack och lov var det vara något med hur vinkeln är  på röntgenbilden.

Klockan 15 släpptes jag ut med alla mina grejer. Mina föräldrars bil blev fullastad och vi åkte hem för att packa mina grejer. Jag kommer vara här den första tiden. Förhoppningsvis ska jag komma upp på kryckor inom kort och då är jag ju mer flexibel. Igår kom jag inte ens upp på gården än mindre in.
Mats hade sedan tidigare planerat en fiskeresa med två vänner och jag tyckte det kändes trist att han skulle behöva ställa in den.
Så här sitter jag nu och har fått ner i text det som har hänt. Många har undrat och jag har svarat några men inte alla. Det har inte för att jag inte bryr mig men jag har inte haft orken.

tisdag 30 juni 2020

Vart tog det egna ansvaret vägen?

Jag har så svårt att förstå all ilska och alla fula ord som skrivs om människor på nätet. Varför allt detta hat mot andra människor? Vad har det blivit för värld vi lever i?
När jag ser vissa inlägg på facebook och instagram och sedan läser i kommentarsfälten så blir jag rent ut sagt mörkrädd. Det har liksom blivit ett forum för elaka kommentarer om exempelvis kändisar som gjort, reagerat på eller sagt. Då strömmar orden in om vilka äckliga människor de är eller hur dumma i huvudet de är. Vart har filtret tagit vägen, varför känner man att man måste skriva sådana saker? Undra just om de mår bättre när de har fått visa lite missunnsamhet…

Självklart får alla tycka vad de vill, men varför uttrycka det i personliga påhopp?
Jag har även reagerat på att det inte längre tycks finnas något eget ansvar. Då tänker jag främst på all ilska som riktas mot regeringen och Anders Tegnell i pandemifrågan. Det är väl knappast deras fel att någon blir sjuk? 


Har vi blivit så lata att vi inte kan tänka själv? Vi är väl ändå vuxna människor. Tänk själv för tusan! Håll avstånd och tänk inte bara egoistiskt ”jag vill minsann sitta med mina vänner på restaurang och äta god mat” eller ”nu har jag semester och ska givetvis ha rätten att resa till Gotland och njuta”. Alla vill ha det som vanligt men just nu är det inte så, det är bara att acceptera! 

Du kan inte skylla på Tegnell för att du blir sjuk om du inte gjort ditt bästa för att undvika smitta, så klart inte annars heller.
Att beslut och riktlinjer dragits upp som i slutändan hade kunnat göras annorlunda och bättre är fakta, men beslut tas utifrån det man vet och tror är bäst just då. Tänk bara på alla gånger du själv klandrat dig i efterhand och tänkt att det där borde jag ha undvikit eller gjort på ett annat sätt. Det är lätt att vara efterklok med facit i hand. Beslutet togs utifrån det du trodde var bäst just då.
Det pågår nog med skit i världen just nu så kan vi inte försöka vara lite snälla mot varandra istället för att kasta skit.

torsdag 18 juni 2020

Helg!

Min syster med familj kommer ikväll för att fira midsommar och min syster födelsedag här i helgen. Vi har inte setts mer än vid ett tillfälle sedan i mars, detsamma gäller mina föräldrar som kommer över dagen imorgon (midsommarafton), Det ska bli så kul!

Imorgon är det som sagt midsommarafton och det ser ut att bli både sol och varmt! Jag ska i helgen passa på att nyttja min systers kunskap av växtlighet och få hjälp med den totalt försummade trädgården. Vi har inte haft tid och ork att tänka på den med allt byggeri och dränering som varit under sista tiden.

Hoppas hon inte känner att jag utnyttjar henne!
De ska tälta på gården eftersom både T och S är lite känsliga för katterna,, men M ville sova uppe så jag har bäddat iordning till henne på övervåningen. Hon lär ha både hund och katter i sängen om hon tillåter det.

I övrigt så händer det inte så mycket förutom jobb på dagtid och byggeri på kvällstid.

Trevlig midsommar på er alla!


torsdag 28 maj 2020

We made it to the end!! (trots Ninas låsning I ljumsken)

Jag har alltid sagt att jag är mer av en praktiker än en teoretiker. Det stämmer nog fortfarande. Jag uppskattar och förstår mer av att göra praktisk saker än teoretiska saker. En sak som inte stämmer är att jag inte kan plugga.
Jag var så less på mitt arbete i kundservice och beslutade mig för att utbilda mig till ett bristyrke - medicinsk sekreterare. Kursen var på halvdistans med tre studieorter, Luleå, Östersund och Visby - LÖV.
När jag hade gjort intagningsprovet och kom in ringde jag min mamma och grät - jag var så glad!
2 år har gått och det har inneburit (förutom studieskulder), gråa hår, nya vänner, panik och bekräftelse att jag kan mer än jag någonsin trodde.


Idag tar jag examen - Covid-19 examen - via nätet. Kanske inte samma känsla som om det vore live, men jag har ändå klarat det. Jag har fått bästa betyg i alla uppgifte jag lämnat in och jag har svårt att förstå att jag verkligen gjort det. Jag som inte ens kunde plugga!

Trots en massa privata förändringar som skett under dessa två år har jag ändå klarar det - med vissa dippar. Tack Nina för ditt stöd, tack för att jag kunnat bryta ihop och grina, tack för peppen, tack för alla hårda ord som jag behövt i vissa stunder, tack för allt!

Nina, min samarbetspartner och uppsamlare av spillor. Jag avgudar din kraft och din ork! Tack för att vi brutit samman i olika perioder så att det alltid har funnits någon där att samla upp resterna av en människa som vill för mycket. Tack för din vänskap. Vi har kunnat, kan och fortsatt kommer kunna prata om allt - glädje, oro, sorg och framgångar.
Tack för att just du blev min vän! I adore you, from the moment I saw your red ponytail in the row infront of me!

Hur många gånger vi än har tvekat att vi skulle klara det här så tar vi mot alla odds examen idag!
Grattis till oss! Jag älskar dig!


lördag 23 maj 2020

Runda former - ett helvete

Jag hade ett gammalt bord från indiska med mosaik i vitt. Det har stått ute på bron sommar som vinter och har väl varit utsatt av väderomslag. Därför lossnade mosaiken. Då tänkte jag att det enklaste vore att ta bort denna och foga om. Men den befintliga mosaiken blev i det stora hela pulveriserad. Så jag fick tänka om. 
Min mamma hade massa mosaik sparad så jag fick ta det av henne.
Jag började med att ta bort allt fog och sedan flytspacklade jag botten. 


När det var klart och torrt försökte jag mig på att göra mönster vilket fick mig på extremt dåligt humör eftersom det var svårt, främst med tanke på att bordet var runt.


Efter ett tag fick jag tips av min syster att dela in bordet i sektioner. Inte heller det fungerade. 


Då gav jag upp och gjorde mönstret hipp som happ...resultatet blev väl så där men det får duga.


Kakel och klinkersättare är inget för mitt tålamod och jag är hänförd över de tempel som är dekorerade med enbart mosaik!