onsdag 28 september 2016

Livet i projektform

Det är oerhört mycket som har hamnat längst bak på min lista i år. Typ allt trängs längst bak.
Nu måste jag börja beta av, och få saker gjorda.

Projekt 1 - har varit att börja må bättre. Det är inget som är gjort bara så där, men jag har i alla fall börjat. En hel del promenerande har ingått i det, både rakt fram, utför och uppför. Det ska tydligen vara bra att röra på sig...he he (lite humor har jag kvar)

Projekt 2 - satte jag igång med nyss - sälja bort en del saker som bär för mycket känslor och som jag absolut inte kommer ha någon som helst nytta av...bröllopsklänning och min fina tygbukett....bort med det! It´s cursed anyway!

Projekt 3 - ska jag börja med nu. Det är ändå skitdåligt väder ute och jag är ledig. Nu ska här produktfotograferas till webshopen. En utdragen process men som alltid känns lika bra när det är gjort.


torsdag 22 september 2016

Marknad

Igår fick jag inbjudan till julmarknaden på Gammlia. Jag tror nog jag ska vara med i år också. Det var riktigt roligt och mysigt förra året.

Här kommer bilder från höstmarknaden som var för några veckor sedan.








tisdag 20 september 2016

Let it go!


Let it go, let it go
Turn away and slam the door
I don't care
what they're going to say
Let the storm rage on.
The cold never bothered me anyway

It's funny how some distance
Makes everything seem small
And the fears that once controlled me
Can't get to me at all

It's time to see what I can do
To test the limits and break through
No right, no wrong, no rules for me,
I'm free!

I`ve been having a lot....

Jag har haft svårt att sova de senaste dagarna....det är för många tankar som tar plats och det känns som att jag bit för bit måste tänka igenom alla händelser som kanske inte stämmer överens med vad jag fått sagt....måste försöka passa ihop bitarna för att få en helhet.


Vill jag veta, eller vill jag inte. Vad mår jag bäst av? Kan jag lämna något utan att få en förklaring och ett avslut och bara gå vidare? Jag vet inte! Jag är rädd att tankarna ständigt kommer leta sig tillbaka i hopp om att få veta så jag sedan kan lägga locket på.
Men tänk om jag får veta saker jag mår sämre av....hur ska man egentligen veta vad som är bäst?!


Ont i magen har jag konstant, ju mer jag tänker desto ondare får jag. Det är som en ond spiral.
Jag vill egentligen bara ligga hemma under täcket och låsa allt ute, men är jag är på jobbet så får jag åtminstone tänka på annat en stund.
Skickade nyss ett meddelande till Johan om att jag inte klarar av att fullfölja skrivandet av alla reportage jag sagt ja till. Klarade bara 52 av 80....känns ju inget vidare men samtidigt kan jag inte lägga mitt fokus och min energi på det när jag måste kämpa för att inte drunkna. Kanske får jag en ny chans längre fram.

Så här långt kan jag ju krasst konstatera att det varit ett förjävla skitår! Det här hade jag definitivt kunna klara mig utan.

måndag 19 september 2016

När världsbilden rämnar...

Det här har varit en rent förjävlig vecka. Man kan likna det med att ha gått från trappsteg 5 till att hamna under betonggolvet i källaren - med betongblandaren ovanpå.

Hela min livsbild har förändrats och jag vet inte längre vad som har varit på riktigt och inte.
Jag går igenom mitt liv bit för bit, tänker på händelser, undrar om det var så eller om det ligger något annat bakom. Saker som jag nu kanske får en förklaring till varför det var på ett visst sätt...
Men jag förstått fortfarande ingenting. Jag kände ett sådant förtroende, som jag aldrig tidigare känt. En samhörighet och ett band som jag trodde var så starkt att inget skulle kunna förstöra det. Jag trodde att ärlighet och öppenhet var det vi bestämt oss för. Jag levde efter det.....jag gjorde i alla fall det.....


Jag har lagt ner så mycket tid, känslor och möda på att finnas där. Stötta, bära upp, peppa och allt annat man ska göra för en människa man bryr sig om. Men det känns som en stor lögn.
Som att jag ansträngde mig för någon som inte brydde sig. Jag känner mig dum och lurad. Det känns som att det är jag som var den korkade som trodde på allt.
Men någonstans har det funnits en osäkerhet....ett litet skavande sår som jag hela tiden varit rädd för. Jag har frågat, jag har blivit lugnad, fått höra att inget jag tänker är sant och att jag inte behöver oroa mig. Jag kan slappna av...landa.
Och det gjorde jag, men det var uppenbart inte rätt av mig. Jag borde ha lyssnat på min intuition. Jag borde ha litat på mina känslor och drömmar, för mer än en sak har visat sig stämma - obehagligt nog.


På grund av allting som hänt har jag ifrågasatt mig själv. Tänkt att det är mig det är fel på. Trott att det handlar om att ge och ta, att finnas för varandra även när det blåser storm. Men tydligen hade vi olika uppfattning om det.

Jag hatar den kalla klibbiga känslan som sprider sig i kroppen när man får höra något man inte vill.....illamåendet som sköljer över en. Känslan av att inte längre veta vart man ska ta vägen...när det känns som att man bara vill ta av sig kroppen och lämna den...fly!

Hädanefter är jag inte Miss Nice....jag tänker sätta mig själv i fokus för det är tydligen så alla andra gör. Jag är dock inte beredd att gå över lik och såra någon för det....that´s the difference!

Jag är inte något fan av Tomas Di Leva men jag säger som honom:

Vem ska jag tro på
Tro på
Tro på när
Tro på när allt är såhär?
Och ingenting vi nånsin med nåt menar
Vem ska jag tro på
Tro på
Tro på när
Tro på när allt är såhär?
Jag hoppas ändå på ett lyckligt slut


lördag 10 september 2016

Light up my life

Idag har jag införskaffat lite lampor till min lägenhet. Jag har behövt lite smålampor till fönster och för att ljusa upp mörka hörn ett tag nu.
Jag har ofta beslutsångest när det kommer till lampor, eller egentligen har jag det i allt. Två gånger har jag gått och spanat på lampor på Åhléns...funderat, studerat och inte kunnat bestämma mig. När jag väl ska köpa dem har de försvunnit ur sortimentet.

Förra veckan fick jag en present av mina föräldrar, en ananaslampa! Skitsnygg är den!


Igår och idag införskaffade jag följande lampor:

Denna tripod-lampa från ikea, som jag blev kär i redan när mitt ex köpte en innan jag flyttade till Umeå. Nu har även jag ett exemplar!

En fönsterlampa från Lagerhaus med en randig tygsladd. I "skärmen" har jag satt en stor LED lampa i retrostil. Den gör sig inte rättvisa på bilden tyvärr! I färgen ser det precis ut som att det är ett ljus som lyser.

Sist men inte minst - en lightbox från Panduro. Till den köpte jag en förpackning blandade bokstäver. Jag hade tänkt skriva "Crazy cat lady" men jag hade tyvärr bara ett R.

fredag 9 september 2016

Lättnaden

Jag är sååå lättad! Numera behöver jag inte oroa mig för morgondagen för jag vet att jag har ett jobb. Jag fick 75% i kundservice vilket innebär att jag får behålla alla underbara arbetskompisar och att jag även hinner jobba med mitt eget....
Thank you lord!


fredag 2 september 2016

Dagens sorg

Iförrgår ringde min syster och frågade om jag var förkyld eftersom jag var täppt i näsan. Jo kanske lite, svarade jag....men jag har grinat lite också...
Jaha, sa hon....vad är dagens sorg?


Förstår ni i vilket tillstånd man befinner sig när man får en sådan fråga - vad är dagens sorg?! Det var skämtsamt frågat och vi skrattade åt det, men det finns ju faktiskt sanning bakom det.
Det är mycket olika sorger i livet just nu. Hela det här året har jag gått på nålar och egentligen ganska länge innan dess, jag har nog bara inte varit medveten om det. Det var bara de sista 9 månaderna som det blev så påtagligt.

Jag har alltid varit en person med mycket empati och lätt för att känna och sätta mig in i andras situation. Min mamma sa vid ett tillfälle när jag var yngre att jag skulle kunna ta jobb som gråterska, ni vet - de som fanns i antikens Grekland och i Romariket. De var anställda för att gråta vid människors begravningar.


Idag skulle jag definitivt göra ett bra jobb om jag anställdes som det.

Jag och min syster skojade om att jag skulle kunna kunna kunna ha en podcast där folk får skicka in och berätta om sina sorger. Jag skulle kunna komma med råd (för det kan jag faktiskt fortfarande göra) och så skulle jag kunna gråta för dem....Det låter sjukt att skämta om det men ibland måste man faktiskt göra det....