Det här har varit en rent förjävlig vecka. Man kan likna det med att ha gått från trappsteg 5 till att hamna under betonggolvet i källaren - med betongblandaren ovanpå.
Hela min livsbild har förändrats och jag vet inte längre vad som har varit på riktigt och inte.
Jag går igenom mitt liv bit för bit, tänker på händelser, undrar om det var så eller om det ligger något annat bakom. Saker som jag nu kanske får en förklaring till varför det var på ett visst sätt...
Men jag förstått fortfarande ingenting. Jag kände ett sådant förtroende, som jag aldrig tidigare känt. En samhörighet och ett band som jag trodde var så starkt att inget skulle kunna förstöra det. Jag trodde att ärlighet och öppenhet var det vi bestämt oss för. Jag levde efter det.....jag gjorde i alla fall det.....
Jag har lagt ner så mycket tid, känslor och möda på att finnas där. Stötta, bära upp, peppa och allt annat man ska göra för en människa man bryr sig om. Men det känns som en stor lögn.
Som att jag ansträngde mig för någon som inte brydde sig. Jag känner mig dum och lurad. Det känns som att det är jag som var den korkade som trodde på allt.
Men någonstans har det funnits en osäkerhet....ett litet skavande sår som jag hela tiden varit rädd för. Jag har frågat, jag har blivit lugnad, fått höra att inget jag tänker är sant och att jag inte behöver oroa mig. Jag kan slappna av...landa.
Och det gjorde jag, men det var uppenbart inte rätt av mig. Jag borde ha lyssnat på min intuition. Jag borde ha litat på mina känslor och drömmar, för mer än en sak har visat sig stämma - obehagligt nog.
På grund av allting som hänt har jag ifrågasatt mig själv. Tänkt att det är mig det är fel på. Trott att det handlar om att ge och ta, att finnas för varandra även när det blåser storm. Men tydligen hade vi olika uppfattning om det.
Jag hatar den kalla klibbiga känslan som sprider sig i kroppen när man får höra något man inte vill.....illamåendet som sköljer över en. Känslan av att inte längre veta vart man ska ta vägen...när det känns som att man bara vill ta av sig kroppen och lämna den...fly!
Hädanefter är jag inte Miss Nice....jag tänker sätta mig själv i fokus för det är tydligen så alla andra gör. Jag är dock inte beredd att gå över lik och såra någon för det....that´s the difference!
Jag är inte något fan av Tomas Di Leva men jag säger som honom:
Vem ska jag tro på
Tro på
Tro på när
Tro på när allt är såhär?
Och ingenting vi nånsin med nåt menar
Vem ska jag tro på
Tro på
Tro på när
Tro på när allt är såhär?
Jag hoppas ändå på ett lyckligt slut
Det är tufft! Det du beskriver är bland de tuffaste... Precis som du skriver hela ens uppfattning av vad som varit och hur människor är förändras i ett nafs. Inget stämmer med den bild man har i sitt huvud! Man känner sig naiv, lurad och så ofattbart "blåst" av människor som man litat på till 100% och kanske till och med älskat. Man har till och med ifrågasatt sin egen magkänsla och "dumförklarat" sig själv för att denna/dessa personer varit så övertygande om att man bara inbillat sig saker.
SvaraRaderaMen... Några saker har jag lärt mig under mina tuffa år:
1. Du måste ta hand om gig själv - du måste göra sådant du mår bra av, sätta dig själv i första rum och lyssna av din egna kropp o själ.
2. Du måste lite på dig själv och framförallt acceptera dina egna känslor - känner du oro ta reda på varför, låter ingen annan övertyga dig om att det inte är något. Känner du att nått är fel så är det oftast så, lita på din magkänsla.
3. Kanske det viktigaste: älska dig själv och gilla ditt eget sällskap. Du är fantastiskt, trots egenheter, rädslor och nojor så är du en underbar och fantastiskt person. Att vara själv betyder inte att du är ensam. Lär dig njuta av att vara med dig själv. HA dina inre dialoger och känn friheten av att vara din egna person. Häng inte upp ditt liv på vad andra gör eller inte gör utan lev ditt liv för din egen skull.
Givetvis är inte detta lätt, det har tagit mig många år och många samtal med vänner och även professionell hjälp för att bena upp vad jag behöver göra för att komma dit jag är.
Men för mig har det handlat om att lära mig stå själv och älska och lite på mig själv.
Känner du för att prata eller skriva av dig så hör av dig. Jag finns för dig om du vill... Även om vi inte träffas så mkt nu förtiden.
Kramis Grannsyrran Magda