Told you so

Jag känner att jag inte kan lite på mina känslor. Att jag inte längre vet vad som gäller. Att jag kan inte lite på min magkänsla och få sakerna faller på sin plats?
Lugnet som landade inom mig för en stund var starkare än det evigt dåliga samvete jag brottas med. Ett samvete som ständigt är dåligt för något eller någon. Jag har inte gjort fel i det här, men jag och mitt samvete är allt för förstående och mitt hjärta blöder för så många som jag tror behöver det.
Men i det här fallet kan det vara så att mitt hjärta blöder för att någon trampat på det.

Så kommer det ett sms och känslan av förvirring och ilska kommer tillbaka. Hela min kropp känns arg och det är som att jag inte längre vet vad som gäller.
Har saker varit så som sägs, eller är det bara en flykt undan någon annans dåliga samvete. Ska jag tro på delar av vad som sägs eller allt....eller inget.
Min hjärna skriker emellanåt: Vad fan tror han - att jag är dum i huvudet? Att jag inte kan lägga ihop två och två, att bitarna inte passar ihop hur mycket man än försöker få ihop dem.
Känslan av att någon drar sig undan, kommer undan och lämnar mig med all skit i knät att ensam försöka reda ut det.
Han känner mig och mitt samvete...är det så att det är utstuderat eller ska jag tro på det som sägs? Jag vet inte längre vad som är upp och vad som är ner. Hjärtat säger en sak, hjärnan skriker en annan, kroppen reagerar med ilska och förvirring.....
Hur mycket ska man orka. Varför kan man inte bara få ett facit och sedan kunna stänga boken, ställa tillbaka den i hyllan och göra nåt annat.