Ett steg upp

När jag kom hit till Umeå i maj för att börja jobba var jag ett vrak. En spillra!
Jag kämpade mig igenom dagarna och längtade bara efter att få gå och lägga mig - sova bort allt - det var min räddning undan alla tankar och känslor.

Tack vare jobbet kunde jag tillbringa några timmar borta från verkligheten. Jag fick träffa en massa nya människor och alla var så himla snälla mot mig. Jag kände mig så välkommen och omtyckt och j
ag trivdes på en gång.
Men jag hade sagt till Maria när jag träffade henne första gången att jag absolut inte ville ha något ansvar. Jag ville inte stå i kundservice för det hade jag inte tyckt om i Luleå. Jag ville komma dit, göra mitt och sedan åka hem och sova.

Men tiden gick...min livsgnista tändes igen och jag började känna att saker kändes roligt igen.  Jag hamnade av någon outgrundlig anledning i kundservice mer och mer.
Så fick vi "sommarjobbare" söka de fasta tjänsterna som blev lediga och jag fick 75% i kundservice. Något som jag verkligen ville ha. Vi är nu tre stycken som är i kundservice och det känns som att vi är ett jättebra gäng.

Idag innan vi skulle ha vårt kundservicemöte och dra upp alla riktlinjer kom Maria ner till mig och frågade om jag ville bli ansvarig för kundservice.
Herregud! Jag har gått från att vilja ägna mig åt att bara sova och döva känslor till att tacka ja till att bli ansvarig för min avdelning.
Tänk så det kan bli!