Same thinking - same result

Under lång tid, jag vet faktiskt inte om det är under hela mitt liv, har jag känt att jag inte kan göra saker lika bra som alla andra.
Av den anledningen har jag varit rädd för att testa, utmana mig själv eftersom jag inte vill misslyckas.
Om någon säger något bra om mig eller något jag har gjort så har jag svårt att ta den komplimangen. Jag blir både glad och generad. Tacksam. I samma sekund tänker jag att det är något de bara säger för att vara snäll.

Om man inte testar kan man aldrig misslyckas, men man kan inte heller lyckas. Min mamma har alltid bankat in att man inte ska vara rädd för att fråga. Hon har definitivt inte den spärren som jag har.
Det värsta är att jag hellre låter bli att fråga för att inte verka korkad. Men hur korkat är inte det!
Jag tror att många med mig känner samma sak - man vill inte visa att man inte förstår. Istället sitter man där, ler och nickar, låtsas som att allt är solklart. Idioti!

Jag har inte trott att jag kunde studera. Dels för att jag av erfarenhet vet att jag är väldigt splittrad som person och har svårt att hålla mig till ämnet. Och då sedan läsa på distans.....oh my god! Det skulle jag aldrig klara av.
Jag vill jobba med kreativa saker. Jag vill inte ha några krav. Jag vill inte bekymra mig om pengar. Jag vill inte ha deadlines. Jag vill kunna göra som jag vill. Jag vill bestämma över mig själv.

I det verkliga livet funkar inte det. Det förstår jag. Tiden vi har på jorden är begränsad och varje dag som går utan att jag/vi tar tag i det är en dag som går förlorad.
Jag var trött på mitt jobb, jag var trött på att få skäll, jag var trött på människor, jag var trött på mina arbetsuppgifter. Det sög musten och engagemanget ur mig. Jag kände att om jag inte tar tag i det nu så blir jag kvar här resten av mitt liv.
Så...jag slängde in en ansökan på vinst och förlust. Jag visste inte om jag egentligen ville det här men jag tog mig vidare till ansökningsprovet. Jag gjorde det och klarade av det. Kanske var det för att jag inte hade så stora förhoppningar.
Det slutade med att jag blev antagen till utbildningen. Jag ringde till min mamma och grät. Jag var så lättad, och kanske var det då jag insåg att jag verkligen ville det här.

Men att studera...det var ju något jag aldrig skulle klara av. Men, nu har det gått snart två månader och jag kämpar på. Det är ingen dans på rosor. Absolut inte!
En kurs är avklarad, en kurs jag avskydde men som jag trots allt tog mig igenom. Jag har klarat alla uppgifter och väntar nu på slutbetyget i det.
Idag fick jag tillbaka min sista inlämningsuppgift i ämnet. Det vara bara positiv respons, med ett litet litet minus för ett extra kommatecken som jag  att in. (Vem bryr sig!)

Jag kanske kan det här i alla fall. Jag kanske inte är så korkad som jag trodde! Men oron när jag känner att jag förstår är lömsk. Hela tiden sitter den där lilla djävulen på min axel och viskar....förstår du verkligen, kan du verkligen ha gjort rätt. När det går för lätt blir jag osäker på om jag verkligen förstått vad det handlar om.

Jag tänker i alla fall sluta lyssna på den där lilla elaka rösten, de flesta dagarna.
Jag ska fan i mig fixa det här!

Granjäveln ska upp

När jag flyttade ht till Umeå gav jag bort den jättefina julgranen jag hade med mig, till mina föräldrar. Den var jättefin, väldigt äkta för att vara fejk. Men jag ville börja på nytt, ville välja gran själv.
Och det gjorde jag! Jag trotsade alla regler och köpte en vit pärlemor-gran. En som gnistrar!

Jag har allltid älskat julen. Det är något speciellt och magiskt med det, men de sista åren innan jag flyttade hit var det förknippat med så mycket ångest och jobbiga känslor att magin försvann.
Det blir självklar aldrig så magiskt som det var när man var liten, men jag vill ändå ha det så mysigt som det går - i vuxna mått mätta.

Första året här mådde jag ganska si och så. Jag var inte hemma speciellt mycket utan flydde känslorna och tankarna genom att helt enkelt flytta in hos en vän. Men jul är jul och granen ska upp. Så upp kom den, utan något vidare engagemang.
Jag är en person som är svag för riktiga filmjular à la Disney, med färgade lampor i granen. Problemet var att sladdarna till min julbelysning var svarta och granen vit. Ingen vacker kombination!
Nåväl, som jag sa var jag inte speciellt engagerad - granen kom upp, stod där i sin ensamhet och packades ner.

Förra året - granen kom inte ens in i lägenheten trots den nya ljusslingan jag investerat i. Tankarna på att faktiskt fira jul utomlands i värmen kom över mig - något som jag aldrig trodde jag skulle kunna känna. Dock var jag hemma, firade med familjen om än den där riktiga julkänslan inte riktigt infann sig.

Idag är det.....

...jajemen, 76 dagar kvar till julafton. I år ska granjäveln upp, med ljusslinga å allt!
Det är bra att ha satt ett mål i livet! Eller hur?!

Näsan ovan ytan

De veckor då jag är i Luleå har jag otroligt svårt att få ihop vilken dag som är vilken. Jag kommer hem på tisdagkvällen och i min värld är det då måndag på onsdagen. Det blir liksom fel resten av veckan.
I gruppen turas vi om att ha "depp-dagar" när allt känns tungt Idag var det Ninas dag och jag har försökt få henne att inse att det är helt okej att känna att saker känns tunga vissa dagar. Jag är definitivt inte på topp varje dag. Men så länge vi inte har våra dåliga dagar samtidigt är det i iallafall någon av oss som håller näsan ovan vattenytan.

Jag försöker komma på nåt nytt att skriva om men förutom skolan är det inte så himla mycket man hinner med.

* Jag har varit på gym -  en gång. Det var rätt okej.
* Jag har börjat se Chesapeake Shores - en mycket bra serie
* Jag har tvättat sängkläderna - ska bädda rent ikväll - underbart!
* Det har snöat en gång - och smält bort.
* Avslutat hos sjukgymnasten med axeln och hoppas härmed att bli skickad vidare till ortopeden.
* Spelat Skip-Boo med min mamma, 3 gånger - lät henne vinna alla tre.
* Köpt vitaminer för 400 spänn - viktigt att få i sig!
* Sytt lite inför julmarknaden - betalade in för marknadsplatsen förra veckan.
* Har fått nackspärr på höger sida - önskar jag kunde knäcka till det själv.
* Klippt några klor på Kiwi - de är som nålar

Ja, det var väl i princip det jag gjort utöver studierna....så då är ni uppdaterade!

Tandtroll

Funderar på om jag kanske ska sy upp lite tandtroll till julmarknaden. Det var länge sedan och alltid skrämmer det nån liten unge till att borsta tänderna!

Friends

Det som känns bra, när man drabbas av sina låga tankar och allt känns jobbigt, är att vår klass är så himla bra.

Jag har ju inte lärt känna alla lika bra ännu. Det blir ju naturligt att man lär känna sin lilla studiegrupp bäst eftersom det är dessa personer man har mest kontakt med i fråga om grupparbeten och liknande.

Men det vi försöker peppa varandra så gott det går. När en har en dålig dag är det alltid någon som har en bättre och kan bjuda på lite positivitet. Det känns bra!

Och att vi faktiskt kan hjälpa varandra med olika saker!

På måndag och tisdag är det dags att träffas på riktigt igen! De senaste dagarna har känts lite tunga för mig. Jag känner att jag hamnat i en energisvacka och det är svårt att sätta sig med skolarbetet.

Jag har dock sett till att inte vara allt för sträng mot mig själv nu, och sett till att göra lite annat än bara studier. Dels för att samla lite energi, dels för att tänka på nåt helt annat. Och detta försöker jag utföra UTAN dåligt samvete.....det går väl si och så med det men jag jobbar på det.

Du kan vara en toalett!

Tusan vad jag skulle vilja gå på halloweenfest. Det kliar i fingrarna efter att få "spöka ut mig".
Min yngsta systerdotter ringde en kväll, hon är 6 år. Jag frågade vad hon skulle klä ut sig till och hon berättade att hon skulle vara en zombieprinsessa. När jag högt funderade på vad jag skulle kunna klä ut mig till svarade hon:
- Du kan vara en toalett!
- Eh....jaha....hur tänkte du nu? frågade jag henne.
- Ja men du har ju toalettsitsen som du hade på dig när vi var på Harry Potter!

Tänk att det har jag! Den hänger där i all sin glans i förrådet.

Mitt mörker

När jag var lite tyckte jag att min mamma var skittråkig när hon ville dra upp ljuset när vi skulle äta mysmiddag med tända ljus.
Hon ville alltid tända upp fler lampor och det förtog effekten av levande ljus.

Idag är jag där! Nu är det jag som kommit till den punkten då mörkret stör mig. Det stör mig på så sätt att det är svårt att se vad man gör, jag blir trött i ögonen och i kroppen. Det nästan kryper i skinnet på mig när det blir för mörkt.

Självklart tycker jag det är mysigt att släcka ner, tända levande ljus och bara "kose" mig, men annars vill jag ha ljus omkring mig.

Nu har det börjat bli mörkt på kvällen, klockan är 19.47 och det är kolsvart ute. Det känns nästan som att mörkret stänger in mig och ger mig lite panikkänslor. Jag klarar inte av den långa mörka perioden på året. Jag är verkligen konstant trött.

Jag vet inte vart man ska bosätta sig för att få ljus?