Gittan och älgbrorsorna

Ja, vi hade finbesök i morse. Det är inte bara vi människor som tycker det är för varmt nu, även älgarna tar gärna ett dopp på morgonen.
Jag skulle precis iväg, klockan var 7,30 när min sambo säger i en lät viskande men ändå exalterad röst
- Kolla en älg på gården!
Jag tittade dit och ser en till komma fram, och en till. Tre älgar kommer vadande vid vår strandkant. Jag skyndar mig att knäppa av en bild med mobilen och försöker gestikulera till Mats att ta batteriet till kameran från laddaren och ge mig det.

Efter lite fipplande smög jag mig ut på baksidan och hörde dem komma plaskande vid båthuset.
Men de är lite lättskrämda och ville inte vara sällskapliga så de simmade iväg mot Brändön istället.

Det är så himla mäktigt att få se alla möjliga djur på så nära håll. Härom veckan flög en uggla fem meter framför min bil....de är stora!

Webshopen är fylld till bredden

De senaste kvällarna har jag suttit och lagt ut figurer i webshopen som på löpande band. Det var en hel del nya Lunafigurer som ville komma med där.

Kolla in de nya underverken på Luna på landet, http://shop.lunapalandet.se

Arga-Sigrid

Barry

Platon

Kletus

Det är några av figurer du kan läsa om i shopen. Ta dig tid!

The end is near...

Hej,
jag heter Malin och jag är domedagsprofet. Eller egentligen inte, men jag har lite av det i mig. Inte så att jag står längs vägarna med plakat och skriker - "slutet är nära" men tankarna på vad som kan hända finns där.
En mening som används flitigt i mitt huvud är TÄNK OM....
Och så gräver jag ner mig i elände och tankar på att tänk om det hände, eller det, eller det...
Jag tror att om man skulle mäta min tankeverksamhet så skulle en stor del av mina tankar vara rätt negativa.
De handlar om rädslor över vad som kan hända, tankar på allt det jag inte borde ha gjort, på sånt jag anser mig misslyckats med, på hur jag skulle vilja att saker var men inte är, på livets orättvisor....ja det är mycket.
Det tar mycket tankeverksamhet och energi. Det förpestar min vardag kan man säga.

Nu har jag en idé som jag lärde mig när jag såg på Criminal Minds. Det finns något som heter aversionsterapi. Det är när ett negativt beteende kopplas samman med en obehaglig upplevelse.
Det var en kvinna som hade ett gummiband runt handleden och varje gång hon tänkte negativa tankar (i hennes fall var det dock traumatiska upplevelser - går liksom inte att jämföra) så snärtade hon till med gummibandet över handleden.
Det blir som en påminnelse att bryta tankarna i ett stadie innan man har kommit till att man är dödssjuk, ozonlagret försvunnit helt och man står utan vänner och familj.
Djupa tankar det här, eller hur. Och djupa tankar kräver ordentliga åtgärder. Vi testar väl...

En dag på fyra hjul

I går kväll sa min sambo att kl 9.00 i morgon (alltså idag) skulle jag vara redo för en date.
Jag började genast fundera på vad han kunde ha hittat på. Jag uppskattar överraskningar men jag gillar inte att inte veta vad som ska hända. Och han vägrade givetvis att avslöja något.
8.30 i morse åkte han iväg för att fixa nåt. Det sista han sa innan han åkte var att jag skulle behöva ha legitimation med mig.
Ha, nu avslöjade han sig. Vi ska till F21 och göra något. Kanske har han ordnat något, typ flygsimulator eller något annat spännande.
Jag väntade och tiden gick. Halv tio hörde jag hur han kom tillbaka med bilen men så tutade det konstigt.
När jag tittar ut ser jag det här:

Han hade lånat en raggarbil av vår vän Nisse. En cab, en Thunderbird - precis som Thelma och Louise!
Han hade fixat lunch och jag var redo för att åka.

Vi fin-åkte i solen och det var jättehärligt! Det kändes speciellt att åka i en sån bil jämfört med vanliga.
Så efter att vi tankat åkte vi till Gammelstad. Vi hann titta in i kyrkan vi ska gifta oss i innan mässan började. Tänk att jag kommer stå där, i brudklänning om nästan exakt 7 månader.

Sen gled vi ner till Hägnan, friluftsmuseet och hade picknick och pratade bröllopsplaner. Det var sol och skönt - riktigt avkopplande.

Sen hade jag önskemål om att åka ner till hamnen där isbrytarna står för att hitta väggen där de sprayat graffiti lagligt.

Men vi kunde inte hitta det så jag fotade snyggbilen mot en vägg där de sprayat olagligt istället.

Sedan körde vi runt i mina gamla hoods. Vi körde på förbi farmors hus och Furuparksskolan på Skurholmen, vi åkte ut till Lövskär och så kollade vi runt på Lerbäcken och framförallt Bancovägen där jag levt större delen av mitt liv.
Det var en jättebra överraskning och jag uppskattar det jättemycket. Skönt att hitta tid för att göra något annat än bara jobb och alla "måsten"
Tack älskling!
Sen plockade jag en bukett blommor till min mamma, grattis på morsdagen!

Till lilla mamma

Jag kan inte medverka i firandet av min mor på morsdag....tyvärr.
Denna lilla bild har cirkulerat på facebook och är anvisningar på hur man ska fira morsdag, den är från 1921.
På punkt nr 6 så hoppas jag att detta inlägg kan klassas som dagens telegram.

Grattis mamma, jag älskar dig! Vi ses nästa helg!

Key town meet 2013

Här kommer bilder från dagen:

Jag har ingen aning om vad detta är för bil men den var blank och fin!

Cool snubbe som vilar motorhuven

Någon som gör lite trix

Två killar imponeras av han på bilden ovanför

En bil i min smak, med detaljer som definitivt är min smak!

Besökare som står och pratar om vädret, bilarna och vad de ska äta till middag.

Jag tror att ägaren till denna bil gillar Elvis, men som sagt...det är bara en gissning.

En svart liten bubbla med väskor på taket - får mig att längta efter bilsemester!

Coolt par!

En snubbe som gillar döskallar....han hade många både på och i bilen!

Glada besökare njuter av fika i solen, men en av dem verkar tycka att solen lyser för mycket.

Hello there!

Red Arrow

Genom vissa beställningar som jag får så lär jag mig en hel del om saker som jag inte hade en aning om ens existerade.
Nu har jag fått ta del av Red Arrows.
Det är en akrobatteam "Royal Air Force Aerobatic Team" som gör konster med flygplan.

Det är tydligen en liten kille här i Luleå som har dessa akrobatiska piloter som sin stora förebild.
Klart han ska ha en Red Arrow Luna!

Mitt största intresse - att fota dig!

Jag älskar att fota. Nu för tiden fotar alla. Med digitalkameror och med sina mobilkameror.
När jag började fota så fanns det varken eller, då var det vanliga kameror som man laddade med film.
Filmrullar som innehöll 24 eller 36 bilder. Sen var man tvungen att kosta på framkallningen av dem.
Oftast var en hel del bilder bara skit. Suddiga, tagna på totalt ointressanta saker.
Men det var bara att le och betala.

Tänk vad det är fantastiskt idag med digitala kameror. Du kan på en gång se hur bilden blev, du kan radera den om du vill. Det är mycket billigare att ha ett fotointresse nu.
Skulle man fota svartvitt var man antingen tvungen att skicka iväg filmen för framkallning, eftersom inte alla framkallningsställen kunde göra det, eller så var man tvungen att göra det själv, i mörkrum.

Mörkrum är speciella och mysiga men det luktar illa av vätskorna. När jag hade min lägenhet på Pilgatan så kunde jag göra mitt kök till mörkrum. Det var perfekt, med rinnande vatten och allt.
Jag och min kompis Madde hade vid ett tillfälle en fotosession i vårt garage där vi poserade i diverse utstyrslar och stilar....herregud vilka bilder det blev. Sen kunde vi vara i mörkrummet på skolan hon jobbade på och framkalla. Fasen vad det var roligt.

Min första kamera fick jag i 6:an. Vi hade varit i Ammarnäs på skolresa och många hade kamera med sig. Det var väl då jag fick upp ögonen för att jag också ville ha en.
Min fösta kamera var en skönhet. En Konica pop, rosa så klart (som allt annat!)

Jag har ofta stört folk, speciellt när jag bodde i Skellefteå, genom att alltid vilja fota och föreviga. Jag fick höra att det nästan var sjukligt. Nåja, idag är många på det sättet genom instagram och alla andra sociala medier där de ständigt postar upp bilder.
Jag var bara före min tid, de kunde helt enkelt inte förstå det ;).

Idag ska jag ta min kamera, inte den rosa utan den svarta, och åka till Biltema för att fota lite vrålåk på Key Town Meet. Det kommer finnas massor av fina och coola bilar på plats så om ni är i närheten, och har intresse av det - kom förbi!

Den inbillningssjuke

Jag hade laddat för ett riktigt sågande inlägg av den svenska sjukvården på vårdcentralerna men kom av mig helt.
Jag var där idag och satt en halvtimme och eldade upp mig, tänkte på allt jag skulle skriva om i ett inlägg men så tappade jag totalt bort all ilska och irritation när jag fick träffa min läkare.
Det var första gången jag kände att en läkare tog sig tid att undersöka och verkligen ta reda på vad problemet var. Tack Marie, det kändes väldigt bra!
Det är skillnad mellan allmänläkare på vårdcentraler och specialister på olika avdelningar eller mottagningar.
Följande utlägg är baserat på mina egna erfarenheter. Jag säger inte att alla är på det här sättet men så här har jag upplevt mottagandet.
Allmänläkaren vill helst inte veta så mycket, de vill ha många patienter per dag och timme, de vill bara skicka hem dig med några värktabletter och vinka hejdå med frasen, kom tillbaka om det inte blir bättre.
Det är något de bara säger, de vill inte att man ska komma tillbaka - för de har inget mer att säga dig.
Jag har både fått veta att min axelskada enbart satt i huvudet, att det inte var någon idé att skicka mig vidare till någon specialist eftersom den här allmänläkaren minsann var specialist på detta. "Lilla gumman" kallade han mig lite nedlåtande.
Varför var han egentligen allmänläkare om han kallade sig specialist? Och varför trodde han då att det satt i huvudet - han borde ha vetat bättre?

Specialisten, om man har turen att komma så långt vet vad han pratar om. Han har viljan att utreda och hjälpa. Då man äntligen har en diagnos, en sjukdom eller ett namn på ditt problem - då blir det ett annat ljud i skällan.
Då kan man plötsligt bevisa att man inte bara är inbillningssjuk!

Men nu har jag ju lyckats beklaga mig över detta trots allt. Jag hade ju lovat mig själv att jag skulle älta detta.
Istället kan jag berätta för er att jag, Malin, med stor sannolikhet snart kommer sitta på en båt i Gibraltar och titta på valar och delfiner. Vi upptäckte igår kväll att de har valsafari där! Och apor! Kan det bli bättre?

Skit i läkarna, ro hit med en massa djur istället!

Schas! Schas!

De flesta människor förstår och vill hålla ett lagom avstånd till de personer de pratar med, vare sig det är vänner, familj eller okända människor.
Man har en känsla för den personliga sfären runt om, och tycker att det är obehagligt när någon kommer för nära.
Om det inte är någon man vill kyssa såklart.

Jag har drabbats av ett par sådana människor. Som inte förstår när de gått för långt eller när de är för påflugna och närgångna.
De förstår inte signalerna från folk som vill hålla ett avstånd, som inte är kompis med dem eller ens vill vara det.
Jag har levt med vetskapen om dessa människor under hela min uppväxt, kunnat skratta lite åt det när jag hört berättas om hur de är och vad de gör. De har av olika anledningar, slump eller annat, dykt upp på ett flertal semesterresor vi varit på med familjen. De tycker att det är jätteroligt...vi tycker det är lite mindre kul.
Men nu har de helt plötsligt lärt känna mig! Jag känner fortfarande inte dem annat än till namn och utseende.
Men tydligen är de är bästa kompis med mig och min sambo nu. Det känns snudd på obehagligt eftersom de väntar på att folk ska vända på sig på mitt jobb för att se om det är jag. De ska stå och prata länge och högt trots att jag har kunder och annat att göra.
De står så nära att det bara skiljer någon dm mellan våra ansikten och tar jag ett steg tillbaka så tar de ett steg mot mig.
Det är glada och trevliga människor men jag tycker inte om hur de får mig att känna. En obehagskänsla, liksom en irritation i kroppen efter att de dykt upp.
Vad är det de inte förstår?
Kanske borde skrika som Felix Herngren i Solsidan - Schas Ove schas!

Jag lyssnade på ABBA och matade grisar

Jag tillbringade stora delar av somrarna i Åmsele, från det att jag var nyfödd tills jag var i sena tonåren.
Min mormor och morfar bodde där och där fanns paradiset!

Jag och någon av grisarna

Jag ville alltid följa dit, även när jag blev äldre och mina kompisar skulle hitta på andra saker. Hos mormor och morfar fick man göra allt. Renovera cyklar, springa runt i den torra tallskogen, pimpla gädda, lära sig att ro eka och fiska abborre.

Min pappa på sjön

Här fick jag dra fram en massa grejer och leka kiosk, och leka Ronja Rövardotter och skrika sitt vårskrik i skogen.
Här begravde jag en sparvhök och letade bäverstubbar vid dammen.
Här fick jag mata grisar och bowla i köket.

Jag och mormor har matat grisarna

Här cyklade jag runt på mormors cykel och lyssnade på mina ABBA band. Här satt vi vid vägkanten med fika och hejdade på löparna i Vindelälvsloppet.
Mormor hade alltid kakor hemma, och när man vaknade på morgonen hörde man slamret av kaffekoppar på nedervåningen. Morfar körde traktorn ute och det plingade i varningsljusen när tåget skulle passera.

Jag i mormors trädgård

Det var där jag lärde mig att det var fult att räcka finger åt tågen som passerade. Det var på sjön nedanför som jag och min pappa trampade upp ett stort meddelande till tomten, som han skulle se när han kom med släden.
Här retades min morfar med mig tills mormor röt åt honom. Här hade jag mitt nattlinne med orangea loppor på. Här fanns lekstugan och alla gamla kläder som luktade malmedel.
Här växte jag upp!

Det var sorg när min mormor och morfar blev för gamla för att orka med det stora huset.
Han som köpte huset efter dem var inte där hela året. Jag tror faktiskt inte att han var där mycket alls.
Huset började förfalla, trädgården som mormor hade gjort så fin vissnade och växte igen.
Det var inte roligt alls att se. Det gjorde ont!

Förfallet och igenväxt

 Min syster tittar in i lagården

Sen bestämde han sig för att sälja huset. Det låg ute till försäljning och jag fick återigen en chans att genom mäklarens bilder gå genom rummen och minnas.
Helt seriöst så ville jag köpa huset. Göra det till familjens igen. Få tillbaka alla stunder, alla minnen och alla upplevelser.
Men så blev det ju inte. Någonstans djupt inne så visste jag att det inte skulle vara möjligt att få tillbaka det som varit.
De som köpte huset bor i England. De har börjat renovera och fixa till det under de perioder de varit där, för att om ett åt kunna flytta dit permanent.
Äntligen liv i huset. Mina föräldrar och min syster har varit och hälsat på och de har berättat vad de ska göra och varit så glada över att få se bilder från förr.
Jag har lite svårt för förändring som sagt. De har planerat att riiva lagård och lekstuga och bygga upp en bastu och gäststuga. Inte riktigt det jag ville höra, men vad har jag att säga till om....
Jag är säker på att det kommer bli bra. Fint men ovant för mig!
Hoppas att den familjen får det lika bra som jag haft det där, med alla underbara minnen.

Att glädja ett barn!