Ska man lita på sin magkänsla eller är det bara en del av ett hjärnspöke. Kan man fundera så mycket på något att man sätter igång en process som egentligen inte skulle finnas där? På så sätt skapa en magkänsla av något obefogat och obefintligt?
I mitt förra förhållande kunde jag ofta få en magkänsla när något var på gång. Många gånger visade det sig vara rätt. Jag hade fog för min oro. Det fick jag ju veta i efterhand.
Jag vet att jag är en tänkare i stora mått och en "oroare" i ännu större mått. Jag jobbar på att försöka sluta tänka och analysera så mycket. Jag försöker bryta tanken med något helt annat innan den slår sig fast - för då är det svårt att stoppa den.
Det ger ju inget att oroa sig, om man inte fått klara bevis på det man oroar sig för vill säga. Men att oroa sig för en känsla, det ger liksom inget. Ändå klarar jag inte av det utan faller gång på gång dit.
Jag har så mycket lättare att se allt som kan gå fel, allt jag kan misslyckas med istället för allt som kan gå rätt. Varför är det egentligen så?
Jag vill inte vara en orolig själ, irrandes runt med min magkänsla. Jag vill kunna släppa allt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jag blir jätteglad om du vill skriva en rad, eller två! Jag svarar på kommentarerna i min egen blogg, så glöm inte bort att återkomma!