Spetälska och saganaki!

Tillbaka till brottsplatsen! Min första sommarsemester någonsin är på intågande och jag har bara några få arbetsdagar kvar. Den 21 juli åker jag till Kreta. Min ö!
Jag har inte varit där på många år nu men den ligger mig varmt om hjärtat. Det är ett ställe där jag tillbringat ett flertal semestrar.

En bild från perioden då jag tillbringade 4 veckor på en spetälskekoloni

Dock misstänker jag att det inte kommer finnas tid och möjlighet för mig att besöka stället som jag verkligen brinner för. Spinalonga - ön som under många år var en spetälskekoloni.

När jag sist var där var det ruiner. Torrt, varmt och förfallet efter att kolonin lades ner 1953.
Efter det så vet jag att det rustats upp. Hus har återställt till sin forna glans.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt.
Det är bra för att det bevarar och hindrar allt från att bara bli en ruin av stenar. Men för mig har det alltid varit så....det såg ut så den första gången jag var där med min pappa och det har sett ut så alla andra gånger jag varit där.
Spinalonga är magi och tragik. Det är en magisk plats för mig eftersom det berört mig och skapat en känsla av att veta mer, samtidigt som den varit en tragisk plats för så många andra som mot sin vilja skickats dit.

Hur som helst så kommer jag inte hinna besöka den på den vecka som jag ska tillbringa på Kreta. Det får bli en lugn vecka med mycket saganaki, grekisk sallad, sol och bad.
En kickoff för min första riktiga sommarsemester!

11 dagar

Förstår ni....det är endast 11 arbetsdagar kvar för mig innan jag går på tjänstledighet för att börja plugga. 8 dagar innan semestern och så några fjuttiga efter.

Idag har jag satt mig in i CSN´s fantastiska värld. Man är hela tiden rädd att välja fel någonstans så att det ska bli nåt byråkratiskt trassel senare. Men jag tror i alla fall att jag fick allt rätt.

Jag har letat studentlitteratur och samtidigt lagt ut gamla studieböcker till försäljning. Det vore bra att bli av med dem så jag kan använda pengarna till de nya böckerna.

Gillar skarpt min nya körsbärströja!

Migrän, kort och kattskit

I går hade jag en dag som inte riktigt gick åt mitt håll. Veckans längsta arbetsdag, 10-20.10 och vaknade med en dunkande huvudvärk.
Jag misstänker att det kommer av all städning och målning som jag ägnade torsdagen åt.
Tog en ipren och åkte till jobbet, tänkte att huvudvärken kommer att släppa.
Men dagen gick och huvudvärken och illamåendet ville inte släppa. Två migräntabletter och ett frenetiskt smörjande med tigerbalsam senare blev jag skickad upp till personalrummet för att vila.

Dagen fortsatte och mina föräldrar kom plötsligt förbi för att fika. Min mamma som alltid har precis alla saker med sig i handväskan fiskade upp en sån där migrännässpray som innehåller en dunderdos.
Jag sprayade upp det i näsan och bara några minuter senare kändes det som att det lättade. Vilken känsla!
Den sprayen räddade verkligen min dag.
Jag hade med min egengjord, oprovsmakad linssoppa till lunch men kände mig inte sugen på det. Så jag bestämde mig för att åka och köpa nån mer rejäl mat.
Efter en snabb sväng in på Rusta upptäcker jag att mitt kontokort samt körkort saknades i min mobilficka. Panik utbröt! Vart tusan hade dessa tagit vägen. (Bör tilläggas att jag verit med om precis samma sak en gång tidigare när jag hade ett rött trasigt mobilskal. I panik spärrade jag då alla kort och hittade dem på kvällen liggande på golvet vid sängen. Det är ett projekt att skaffa nya kort kan jag säga!)
Med tanke på denna erfarenhet ville jag inte förhasta mig och spärra korten. Tack vare Evelina kom jag på att jag kunde föra över alla pengar från mitt allkonto till ett annat konto - utifall kortet tappats på allmän plats.
Jag tillbringade en del av lunchen med att gå tillbaka till alla ställen jag varit på under arbetsdagen men hittad inte några kort.
Ringde min mamma och frågade om de kunde tänka sig att åka hem till mig och kolla om de fanns hemma någonstans.
Jag åkte till Coop och min mamma köpte ut lite lunch till mig och vände tillbaka till jobbet.

Senare på dagen fick jag SMS från min pappa! Nu delar jag med mig av detta men vill först förklara att jag inte är nått svin. Jag bor en våning upp och brukar kasta kattbajspåsarna i en hink på balkongen för att sedan ta dessa när jag går med soporna....Det kan dock hända att jag inte kommit ihåg att ta dessa på några dagar. Håll tillgodo:

Lättad över att korten var återfunna kunde jag fortsätta min dag, utan huvudvärk!
Vad skulle Malin 5 år göra utan sina föräldrar som såg efter henne??

Kanske nästa år

I måndags berättade jag för min chef att jag kommer studera till hösten. Det kändes bra att kunna säga det och hon var glad för min skull samtidigt som hon tyckte det var tråkigt för jobbets del.
Men jag kommer ta tjänstledigt och fortsättningsvis jobba extra - så jag försvinner ju inte helt.

Det som känns mest tråkigt med det hela är att jag inte kommer få träffa mina kollegor lika ofta. Jag har verkligen de allra bästa jobbkollegor. Aldrig har jag haft så roligt på jobbet och även umgåtts med så många av dem utanför jobbet. Men det kan jag ju givetvis fortsätta med.

Nu ska jag passa på att sy så mycket som möjligt innan skolan börjar för när den kommer igång vet jag inte hur mycket tid jag kommer ha för sånt.

Jag hade, som flera år tidigare, tänk att jag skulle vara med på Åsele Marknad, men givetvis jobbar jag den helgen....och om sanningen ska fram tänkte jag på det lite väl sent. Jag säger som alltid, kanske nästa år....

Medical vs zombie

Idag kom det efterlängtade svaret. Jag hade ont i magen när jag såg mailet i inkorgen. Händerna skakade och jag mumlade...gode gud, gode gud....låt det vara bra!

Jag har försökt tänka att om det blir ett nej, så var det inte meningen. Men det blev inget nej....det blev ett JA!

Spänningen släppte och jag grinade av lycka i 5 minuter, sen tog jag mig samman. Nån måtta får det vara på känsloyttringar!

Jag ska bli student och utbilda mig!

Skickade ett sms till min systerdotter och fick det här svaret tillbaka (högljutt dessutom....ha ha ha)

Avslutar kvällen med denna bild!

En sån dag...

Idag är en sådan dag då jag såå innerligt hoppas på ett positivt besked inför nästa vecka. Det är då jag får veta om jag kommit in på utbildningen.
Det har varit en hård dag på jobbet då jag känt att jag inte är gjord för den sortens arbete. Jag har verkligen inget emot att jobba hårt, intensivt och jag gör alltid mitt allra bästa.
Jag tycker inte om att stå och hänga, jag tycker om när det händer saker och jag har något att göra. Men vissa dagar...när allt strular och man har folk som är arga och jag blir föremål för deras inneboende ilska känner jag att måttet är rågat.

Jag har ingen lust att tillbringa mina dagar med att vara utsatt för ilska och stress från andra människor som tror att jag kan få mirakel att ske. Jag har regler att följa, som jag inte på något sätt är ansvarig för eller kan påverka. Många gånger kan jag hålla med dem om att vissa saker är fel - men det är trots allt inte mitt fel att det är som det är. Det är inte heller jag som tillverkat produkterna (som jag ibland får känslan av att de tror).

Det ska inte vara så att man sitter i bilen och grinar när man kör hemifrån jobbet för att man är så frustrerad och får ta så mycket dynga av andra.

Så jag håller tummarna, hårt, hårt, för att jag får ett bra besked!

Ingen Parnevik på långt håll

Igår var vi på golfbanan i Norrmjöle för att leka lite med golfklubbor och bollar. Ja, det går inte att påstå något annat eftersom två av tre var totala noviser när det kommer till golf.

Vi hade varsin korg med bollar och stod längst bort från alla andra. Faktum var att alla andra valde att stå en bit bort från oss.
Jag lyckades få till några slag som skulle kunna döda ormar på marken eftersom de gick iväg hårt längs gräsmattan. Och nåt slag som gick iväg hyfsat bra... men de var få och långt mellan gångerna.

Många gånger fick jag iväg bollen i de staket som var mellan utslagsplatserna så det ekade högt över hela området.
Tre gånger fick jag även iväg hela min bollkorg ut över gräset och fick försöka fiska in de bollar som låg närmast så gott det gick.
Men det var ändå rätt kul. Man får väl bjuda på sina missöden så att säga!

Idag var det skolavslutning i kyrkan i stan. M uppträdde tillsammans med några kompisar inför hela kyrkan och jag blev alldeles tårögd av stolthet!! Tänk vad hon kan! Och vågar!!
Hon spelade Fight song av Rachel Platten på keyboard medan de andra sjöng! WOW!!!

På vägen hem trodde vi oss se en ekorre på Vattenfalls parkering men det visade sig vara två små måsungar som struttade runt och väntade på att mamma-mås skulle komma hem med mat! Så himla söta småfåglar, alldeles duniga och orädda. Vi ville helst av allt bara ta med dem hem....