Nästa kapitel i mitt livs bok blir svårt. Kanske inte så svårt att skriva men svårt att uppleva.
I morgon åker jag till Luleå. Jag vill säga hem, men är det mitt hem längre. Alla mina saker står ju packade i lådor i väntan på mig.
Jag känner mig både nervös, rädd och ledsen. Det kommer att bli så jobbigt att lämna M, mitt hem och Pälsen. Kotte och Smilla får stanna ett tag till, tills jag kommit i ordning. Jag vill inte att de ska behöva bli mer stressade än de kommer vara av bilresa och flytt genom att flyttas med när allt är kaos och folk kommer springa in och ut i ett nytt hem.
Men min älskade Pälsen blir kvar.
Jag vet inte om jag ska försöka att vara helt känslolös under dessa dagar och sedan ta hand om mina känslor och allt efteråt. Orkar man det?
Det här är trots allt något som måste göras. Jag kan inte skjuta upp det och det blir inte bättre av att vänta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jag blir jätteglad om du vill skriva en rad, eller två! Jag svarar på kommentarerna i min egen blogg, så glöm inte bort att återkomma!