Njuta!!

Idag har jag fått det riktigt rent och vårfint hemma! Det är så skönt och luktat gott och fräscht! Rena fönster, renbäddad säng, undanstökat i alla rum.

Nu kan jag bara ta det lugnt och njuta!

Jag och Steven

Jag har länge undrat hur vår kontakt började. Jag har frågat honom men han kommer inte heller ihåg.
Vet inte exakt vilket år det här var, men det var i alla fall efter 1993, eftersom det var det året som Schindler´s List släpptes.

Jag gick videoubildning på Kalix Folkhögskola när det en kväll ringde på mobilen. Mannen som presenterade sig som Lucien berättade om Steven Spielbergs projekt med att dokumentera alla förintelsens överlevandes upplevelser på film var igång och att de nu skulle börja i Sverige.
Han undrade om jag var intresserad av att vara med och jobba som volontär.

Steven Spielberg är ju det magiska ordet för en filmnörd som jag så klart som f*n att jag var intresserad!
Lucien som då jobbade som steward på SAS och även jobbade med foto och film kom och hälsade på vid några tillfällen hemma hos mina föräldrar i Luleå. Vid första tillfället hade jag lyckats misslyckas med en extremt rinnig kladdkaka som var tvungen att förvaras i frysen tills den skulle skäras och sedan genast åka tillbaka in i kylan igen.
Lucien älskade den. Han pratade om den där kladdkakan varje gång vi hade kontakt.

I slutändan hade jag inte möjlighet att tillbringa tid nere i södra Sverige under långa perioder utan någon lön, så det blev inget av det för min del.
Men jag är glad över att projektet blev av och att allt dokumenteras och sparas.
Men jag funderar fortfarande - än i dag -  på hur mitt namn kom upp på tapeten.

Läs mer här: https://sfi.usc.edu

Inget kommer undan vårsolen

Oj oj oj....hur härlig vårsolen än är så är den inte nådig här hemma.
Trots att man håller efter, dammsuger och dammtorkar så visar solstrålarna glatt upp all skit.
Kiwi håller på att klä om till sommarskrud och lägger av sig mängder av hår....överallt! Jag älskar mina katter men för faan.....sluta håra!

Fönstren visar upp från sin allra skabbigaste sida med nedfall och vägdamm på utsidan och tassavtryck på insidan.

I arbetsrummet är det kaos - kreativt kaos så till den grad att om jag lägger ifrån mig mobilen tar det en stund att hitta den igen.

Jag längtar till det är dags att fixa i ordning på balkongen. Då dörren kan stå öppen och släppa in frisk luft hela dagarna.

Nu ska jag trotsa kaoset i arbetsrummet, skjuta det värsta åt sidan så jag får plats att jobba lite med mina figurer. Det är ju trots allt den officiella dagen för att Rocka Sockorna!

Luna´s motto: Det är coolt att vara annorlunda!!

Fokusera

Idag har jag försökt fokusera på ytterligare en sak som jag tänkt på länge men hela tiden skjuter på framtiden.
Jag vill lära mig mer om min kamera, lära mig manuella inställningar och vad alla knappar egentligen har för funktion.

Det är klart att tiden funnits förr, men jag har alltid tyckt att många andra saker varit viktigare. Antagligen en massa onödiga saker....för det brukar vara så.

Jag motar bort det dåliga samvetet, som jag vet att jag inte ska ha. Jag gör ju något för mig själv ge mig själv tiden för att jag ska kunna utveckla mitt intresse. Det är ju inte så att man bara kan lägga in all fakta automatiskt.
Men trots det känns det som att jag borde göra annat. Jag vet inte vad, men det är som en konstant stress som jag inte kan bli kvitt.

Det blir ju liksom fel alltihop. För att lära mig måste jag ge mig tiden. Och ger jag mig själv tiden får jag dåligt samvete. Och om jag struntar i att ge mig tiden går jag och tänker att jag borde, och vill lära mig. Hur ska man hantera det? Är det bara jag som fungerar på det här sättet eller?
Vad är det för fel på mig?

Där satt den!

Två mönster godkända och klara för att skickas imorgon bitti.

I svaret från Stina stod:

Perfekt!

Där satt den och mönstret är färdigt!

Du är bäst!

Kram

PS: Jag är bäst!!!

Hemmajobb

Måste pausa i arbetet för hjärnan kokar över. Jag blir så frustrerad och känner mig så korkad när jag inte förstår vissa saker.
Sitter med bokföringen igen nu....ja, det tar tid, men min revisor sitter i Luleå och det är inte alltid han kan svara på momangen.

Jag har trots allt fått gjort en hel massa nu på förmiddagen. Jag har dammsugit, bokat läkartid, uppdaterat bägge datorerna, installerat nya virusprogram, gjort ett utkast på mönstrets bakgrundsfärg och justerat några figursättningar, mailat och så slutligen bokfört liiiite. Sen körde jag fast.

Det känns trots allt bra att stryka ytterligare några saker från listan.
Nu inväntar jag svar från diverse personer.

Några timmar senare:

Jag kände mig på lite dåligt humör så jag drog iväg och gjorde lite småärenden. Väl tillbaka framför skärmen har jag fått svar från Stina så jag vet hur jag ska fortsätta jobbet. Men ännu inget svar från revisorn. Jag misstänker att de har ganska mycket att göra just nu. Det här måste ju vara högsäsong för dem när alla ska ha hjälp med deklarationen.
Jag kan i alla fall ta tag i att lägga in allt för 2018. Ni vet, jag är ju en person som gör saker i tid, är ordningsam och inte skjuter upp saker!

Hur fan tänkte jag?

Hur fan tänkte jag?
Det är något jag ofta säger till mig själv när jag tänker på mitt liv.

Jag har gjort så många dumma val.
Jag har sagt till andra som ångrar vissa saker i sitt liv att man inte ska ångra något. Man gjorde de valen man gjorde utifrån den person man var just då. Det som kändes rätt just då.

Kanske gjorde jag också det, men det hjälps inte att jag fortfarande än idag kan känna - hur fan tänkte jag?
Jag har utvecklats och förändrats väldigt mycket de senaste åren. Jag har börjat tänka mer på mig själv och vad jag vill. Jag är absolut inte fullärd och jag har inte kommit hela vägen. Många saker är fortfarande bara drömmar och önskningar som jag ännu inte tagit tag i. Jag har lätt för att skjuta upp saker (eller hur mamma - jag är ju mors lilla lathund....)
Men ni kanske inte vet hur mycket jag jobbar på mig själv i det tysta, på hur mycket känslor och tankar som varje dag sköljer över mig och som bit för bit....sakta faller på plats utan att det kanske märks.

Alla möten lär en någonting - på gott och ont.
Jag försöker följa mitt hjärta men ibland, eller oftast, så motarbetar min hjärna mig.

Jag vill verkligen hitta min plats i livet och känna att jag inte vill vara på någon annan plats än just här och nu.