Jag håller andan

En vacker lördag morgon. Solen skiner, fåglarna rensar vinbärsbuskarna, löven ligger gula på marken och det alldeles stilla.

Idag ska jag till tandläkaren. Min tandläkare är en av våra bästa vänner, så även om jag skarpt ogillar tandläkarbesök så kan jag ju liksom inte hata det. Svår kombination det där.
Håller tummarna för att jag inte ska ha några hål.

Pillertrillaren

Det är märkligt det här med kroppar. Vi uppskattar dem inte alltid till fullo. Jag tror att många, liksom jag, ofta ser på sina kroppar och bara hakar upp sig på allt som är fel. Man ser allt man ogillar och vill ändra på.
Din kropp är ditt redskap och den ska fungera och hålla tills den dagen du dör.
Jag är allt som oftast missnöjd med min kropp, både hur den ser ut och hur den funkar.
Jag har opererat axel, handled, fötter....en del av dessa funkar nu som de ska, andra inte.
Jag har oftast ont någonstans, men jag har lärt mig leva med det. Jag står ut, det är inte så farligt. Det hade kunnat vara mycket värre.

En sak som jag däremot länge känt är någon slags konstig inre oro. En känsla av att stå vid sidan av och bara titta på - i mitt eget liv.
Jag har känt mig omotiverad, trött och frånvarande. Under ett samtal har jag kunnat sitta och lyssna, men min blick har inte fokuserat sig på personen som pratar utan den har sakta sökts sig bort i fjärran.

I början av sommaren fick jag konstaterat att jag har en ämnesomsättningssjukdom och fick utskrivet Levaxin. Jag hade hört talas om den medicinen för jag känner flera som äter den.
Läkaren skrev ut en låg dos för att se hur resultatet skulle bli, och efter ca 2 månader var jag tillbaka och tog nya prover.
Dessa visade en förbättring, men inte tillräckligt bra så jag fick en högre dos.

Detta lilla piller har förändrat mitt liv. Tänk om jag hade vetat hur bra jag kunde må jämfört med hur jag mått. Jag har ingen aning om hur länge jag haft detta problem. Kanske flera år.
Skillnaden är markant. Jag känner mig närvarande. Min inre stress är nästan borta. Jag kan fokusera, jag känner mig gladare och mer motiverad.
Och framför allt, jag orkar ta tag i saker och göra saker. Det känns som högsta vinsten på lotteri!
Tidigare år har känslan för hösten och den långa mörka årstiden som följer gett mig lite panik. Hur ska jag orka med den.

Men i år känner jag inte så. Jag ska tända ljus, ta långa promenader och köpa en ny snygg mössa!
Ville bara säga det, att ett litet piller förändrat mitt liv....och att jag älskar hösten!

Det känns fantastiskt!

Efter tävlingen på UnderbaraClaras, eller under tävlingen också, så har många uppmärksammat mina figurer och det har ramlat in en massa beställningar och köp.

Det känns alldeles overkligt och samtidigt jätteroligt!

Stroppan & Tofu

Även om det finns en massa figurer kvar i webshopen så minskar det ständigt.

Tidigare år har jag sytt regelbundet eftersom jag har varit med på mässor både på våren och hösten. I år har jag bestämt mig för att Hantverksmässan får vara. Jag kommer att ha nog mycket att göra inför bröllopet så det skulle bli alldeles för mycket!

Milton & Ully

Labolina & Rikky

Nu börjar det tydligen bli dax att sätta sig och sy igen!

Trötta katter och glödheta marknader

Jag har varit och hälsat på familjen i några dagar. Det är skönt att komma dit och bli lite bortskämd. Jag kopplar av på ett helt annat sätt när jag är där.
Vi har hunnit med både stadsturer, massage, marknad, fika och middagar.
Här kommer lite bilder från helgen.

Simsen har varit lite trött

 Min pappa har rökt räkor

 S blev lycklig över sin Lunakudde

Vi träffade Marina och Emelie på Röbäcks marknad

M hade fått en supercool jacka!

 Inne på glasblåseriet Glödheta

Fika ute på bron

Och så hittade vi slutligen ett hus som var till salu, för bara 4,5 miljoner! Det vill jag ha!

Nordic Design Collective

Jag hittade det här inlägget på Nordic Design Collectives blogg!

http://blogg.nordicdesigncollective.se/tips-till-alla-smabarnsforaldrar/

Slime som äter smuts

Idag fick jag en fin present av min mamma.

Den heter Cyber clean och är som slime som man kan rengöra tangentbord, fjärrkontroller och annat med.
Super coolt!

What to wear...or not

Jaha, här kom den otrevliga bröllopsklänningsångesten. Du är allt annat än välkommen!

Det närmar sig nyår. Även om det är ett tag kvar så sägs det att man ska ha bestämt vad man ska ha på sig. Det är leveranstider och en massa andra saker man ska ta hänsyn till.
Men ska man ta hänsyn till ångesten över detta val.
Valet som du ska leva med resten av ditt liv. Valet som du ska kunna stå för och känna dig nöjd med varje gång du ser bilderna från ditt bröllop.
Visst kommer vi antagligen att tänka: "men herregud som vi såg ut!" om så där 15, 20 år. För det gör man. Tiderna förändras, modet förändras och ens smak förändras.
Men det är nu jag vill känna mig nöjd med mitt val.


Jag vill inte gå in på en bröllopsbutik och prova klänningar inför ett butiksbiträde. Jag har nog med ångest att göra det med mig själv som sällskap. Jag vill inte se hennes granskande blickar och höra henne säga...ja, tyvärr har vi bara den klänningen i storlek 36.
Jag kan inte ha storlek 36...jag vet inte vad jag får på mig för storlek...
Jag vill inte kompromissa, jag vill känna mig fin - och känna mig som "jag". Inte utklädd, inte obekväm.

Jag har gått upp en massa i vikt. Jag otrivs nåt enormt. Jag har fått en konstaterad ämnesomsättningssjukdom och fått medicin. Det känns bra, då har jag en ursäkt till varför det blivit så här. Min kropp förbränner inte som den ska och min medicin har inte verkat än. Inte för att jag tror att jag utan vidare kommer rasa ner i vikt, så enkelt kommer det inte bli.
Men det känns ändå bra att veta vad det beror på.

Men för att återgå till klänningsångesten....Den har funnits med länge. Bubblat upp någon gång då och då, men nu har den exploderat, "it´s pouring out like lava" Shit, shit, shit!
Jag är garanterat inte den enda som gått igenom eller står inför detta med samma känsla. Hur hanterar ni det?

Allt annat som rör bröllopet tycker jag är jätteroligt att planera och fixa, men inte detta. Och detta känns ändå som en av de viktigaste punkterna för mig.
Jag drar ut på det, skjuter det framför mig i hopp om att det som genom ett trolleri ska lösa sig av sig själv. Kanske löser det sig av sig själv, men troligen inte.

Så jag önskar att jag kunde svassa in på en bröllopsbutik, peka på en klänning och säga:
- Det är den jag vill ha!
Biträdet nickar och frågar:
Vill du ha en kropp till den?
- Ja, tack svarar jag då. Jag tar den där högst upp till vänster, den ser fin ut!