Nästa vecka åker jag till Stockholm för att vara med som utställare på mitt första Formex. Inte ensam, utan tillsammans med min utåtriktade vän Stina.
Stina har en egen butik där hon far omkring som en färgfläkt och gör sitt jobb utmärkt. Pratar, är social och utstrålar glädje.
När vi började prata om att starta ett barnklädesmärke tillsammans så sa jag att jag var den här personen som sitter bakom skynket och viskar till henne som står framför vad jag vill ha sagt. För då syns jag inte, men jag finns ändå med, som en liten ande i bakgrunden.
Jag har peppar mig själv oerhört inför den här mässan. Jag har jobbat så mycket mer med min självkänsla och min nervositet än med själva projektet. Jag åker dit, om än lite motvilligt, eftersom det innebär att jag under 4 hela dagar ska stå och göra reklam och försöka få folk intresserade av våra kläder.
Jag googlar runt och tjuvkikar på etablerade barnklädesmärken, jämför och blir ännu mer nervös och ångestfylld. Tänk om ingen gillar våra kläder! Tänk om vi inte får en enda återförsäljare.
Big no no! Jag kan inte jämföra mig med de som hållit på i flera år, de som hunnit få in massa återförsäljare och kunnat lägga mer pengar på sin kollektion och sin marknadsföring.
Jag kan inte jämföra de bilder jag tagit med en professionell fotograf, för då kan jag aldrig vara nöjd. Jag kunde alltid ha gjort det bättre. Jag fastnar för små detaljer som jag inte gillar med det jag gjort och hakar upp mig på dessa istället för att se helheten som faktiskt är riktigt bra.
Det finns ett citat som jag lägger ut här. Det kanske jag borde tatuera spegelvänt i min panna bara för att kunna se det ofta och verkligen förstå att det är så det är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jag blir jätteglad om du vill skriva en rad, eller två! Jag svarar på kommentarerna i min egen blogg, så glöm inte bort att återkomma!