Ni får all min beundran!

Mina föräldrar pratade om att de hade sett Mot alla odds på SVT förra året. I år bestämde jag mig för att se vad det var för program.
Jag visste att det handlade om människor med olika former av funktionsnedsättningar som skulle trotsa allt och vandra genom djungeln.
Jag vet inte om det är samma sträcka de går den här säsongen men nu är de i alla fall i Nicaragua och de ska korsa landet och gå från Atlanten till Stilla Havet. 10 deltagare, 28 dagar.

Det är ingen tävling för det är ingen som röstas ut. Det handlar om att de tillsammans ska ta sig fram. De utmanar sig själva, de kämpar tillsammans och de imponerar på alla oss andra.
Vissa sitter i rullstol, andra hoppar på kryckor eller går med benprotes, en är blind....ja alla har någon form av utmaning mer än bara att ta sig fram.

Jag kan inte ens förklara i ord hur imponerad jag är av deras prestation. De är ett underbart gäng och alla tar hand om och bryr sig om varandra. Det är ingen rivalitet eller skitsnack bakom ryggen som man är van att se i alla grupper och program.
De trotsar värmen och tar sig fram genom regnskog, blöta leriga träsk och berg.
Jag hade grinat och velat åka hem redan första dagen, och jag kan ändå ta mig fram obehindrat utan kryckor eller blindkäpp.
Fy fasen vad de imponerar. Där har ni riktiga hjältar!
Jag ska aldrig gnälla mer...någonsin!

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

My parents told me about a TV show called Against all odds they had seen last year. I decided to see this season. I knew it was about a group of people with different kinds of disabilites who were walking a distance in the jungle or rainforest.
I don´t know if they are walking the same distance this year but now they are in Nicaragua and they are walking from the Atlantic to the Pacific Ocean. 10 participants, 28 days.

It´s not a competitions because no one has to go home. It is about cooperate together so that everyone gets there. They challange themself, they struggle together and they impress us all.
Some in wheelchairs, others on crutches or prosthesis, one is blind...well, everyone has some sort of challange more than just walking.

It´s difficult to explain in words how impressed I am by their achievements. It´s a wonderful group of people, they take care of each other. There is no rivalry or baloney behind the back as I´m used to see on TV and in real life. Inspite the heat they´re walking through rainforest, wet swamps and up mountains.
I would have cried the first day begging to let me go back home, and I´m able to walk freely without crutches or white cane.
Oh my, I´m so deeply impressed! Here you have real heroes!

I´m never complaining again...ever!