Hur blev det så här?

Mormor var sömmerska. Jag växte upp i egengjorda kläder som min mamma sydde.Själv tyckte jag att det var lite pinsamt. Jag såg inte tjusningen i det, som jag gör nu som vuxen. Att våga stå ut och vara annorlunda.
Jag ville ha snowjoggings, New Maxim tröjor och byxor, träningsoveraller i pastelliga färger.
Istället hade jag näbbstövlar, livstycke med schabloner och som sagt - egensydda kläder.
Missförstå mig inte, jag tycker min mamma sydde jättefina kläder men när man är 8 år vill man se ut som alla andra.

Själv avskydde jag att sy. Jag ogillade skarpt syslöjdslektionerna.
Vi hade en syslöjdslärare som var lite speciell. Hon stängde in vissa elever i skrubben och sen satte hon sig i personalrummet och strejkade. Varför? Jag vet inte, kanske för att eleverna inte alltid gjorde som de blev tillsagda.
Nåväl, själv råkade jag aldrig ut för hennes vrede, snarare medömkan.
Jag tror det var när vi gick i 4:an som vi skulle lära oss sticka. Jag fick aldrig till det. Jag stickade så hårt att min nalle (som förövrigt aldrig blev klar) skulle ha klassats som dödligt vapen.
Sen kunde jag inte vända, det fick alltid min bästis Sabina göra.
Min ångest och mitt ogillande för syslöjden gick så långt att jag vaknade på natten och grinade. Jag ville inte gå på lektionerna.

Så här många år senare vet jag inte vad mitt ogillande grundade sig på. Kanske rädslan att misslyckas, vilket jag lider av än idag.
Men saker och ting har förändrats. Jag umgås i stort sätt dagligen med min symaskin. Den fick jag i födelsedagspresent förra året. Och bara det att jag önskade mig en symaskin skulle få vem som helst som känner mig att tro att de hört fel. Men så är fallet.






































Idag älskar jag att sy. Så länge jag får göra det på mitt sätt och inte behöva följa ett visst mönster.
Kanske ligger det i generna trots allt.