Min ö i havet

När jag hittar något som gör mig nyfiken och fascinerad så nördar jag ner mig i det ämnet totalt. På en familjesemester på Kreta åkte jag och min pappa till en liten ö som ligger strax utanför Plaka på Kretas östra sida. Ön heter Spinalonga och var fram till 1953 en spetälskekoloni för hela Grekland.
Alla som visade tecken på sjukdomen separerades från sina familjer och samlades ihop på den lilla lilla ön.

Min ö i havet - Spinalonga

Där skapades ett eget litet samhälle under många år. Folk levde och dog där. När kolonin upplöstes 1953 och de sjuka skickade till sjukhus, bl.a. i Athen fick husen och samhället förfalla.
Tiden och vädrets makter bröt ner husen i ruiner och naturen tog över.

När jag var där första gången var det en torr, het och öde ö med stenhus som mer eller mindre rasat ihop. Det enda som fortfarande stod kvar och inte förstörts var kyrkan.

Guiden som visade oss runt berättade om livet på ön och jag fascinerades. Ett nytt intresse frodades och jag hittade nåt att nörda ner mig i.

Pelopidas - världens gulligaste guide som blev så glad att träffa mig några år efter våra intervjuer.

Jag bestämde mig för att göra en dokumentär om denna plats och åkte hem, samlade fakta, läste på och skrev ner min idé för att söka pengar till att finansiera den. Jag kontaktade ambassaden, tog kontakt med läkare i Grekland och sökte sponsring.
När jag tillslut fick pengar från Filmpool Nord för att åka ner till Grekland på en rek.resa kunde jag knappt tro att det var sant.
Jag hade fått pengar för att göra en kort sammanställning på film för att med den söka mer pengar till den riktiga dokumentärfilmen.
Jag fick företag på plats på Kreta att sponsra resor till och från ön. Jag fick kontakt med en man som heter Kostas och som skulle vara vår tolk under våra intervjuer.

 Jag ville att allt skulle vara på grekiska eftersom jag ansåg att det skulle bli mest genuint och dessutom lättare för personerna på plats att uttrycka sig.

Vi var ett team på fyra personer som under tre veckor skulle vara där nere och filma, intervjua och samla så mycket fakta som möjligt.

Jag tillbringade mycket tid i telefonkiosker och pratade med läkare, guider och andra inblandade personer och gjorde upp om tider för intervjuer och möten.

Jag kan idag inte förstå att jag faktiskt har gjort detta. Att jag vågat, trott på min idé och genomfört den första delen i sagan.

Att det i slutändan, av olika anledningar, inte blev mer än den resan, och att drömmen om dokumentären inte gick i uppfyllelse känns inte som ett misslyckande.

Snarare följde jag mitt hjärta och gick på magkänslan. Jag fick en upplevelse utöver det vanliga.
Och kanske, kanske, kan jag någon gång i framtiden fullfölja den drömmen.

Att hitta tryggheten

Jag har ett knep när jag inte kan sova, och det är att gå genom hus. Det låter kanske lite märkligt men det är en superbra och häftig idé.

Jag har tre hus som jag går i. Mitt barndomshem, hemma hos min mormor och morfar i Åmsele och i huset på Yrkesgatan där farmor och farfar bodde.
Det jag gör är att jag tar in ljud som jag kommer ihåg, lukter, färger. Jag går in genom ytterdörren och registrerar alla detaljer, möbler, vinklar och vrår.
Det känns precis som att vara där på riktigt och det som är så fantastiskt med det hela är att jag kan upptäcka saker som jag trodde att jag glömt.

När jag en gång var på en föreläsning i drömtydning fick jag lära mig att hus i drömmar symboliserar mig själv. Under jobbiga perioder i mitt liv, när jag känt mig vilse i livet, har jag ofta drömt om min lägenhet i Shopping, Luleå. Jag irrar omkring i olika korridorer, åker hiss, klättrar längs fasaden. Men hur jag än gör så hittar jag aldrig hem.

I går kväll hade jag så himla svårt att komma till ro. Tankarna slogs om utrymme i min hjärna och då fungerade inte ens min husvandring. Det var för många tankar som var i omlopp och i två timmar svävade jag mellan sömn och vakenhet. När jag vaknade i morse så kändes det som att jag behövde de där timmarna. Det var många saker som föll på plats, många känslor som behandlades och tankar som ledde vidare till något bra.

Jag kom också till insikt om varför det är dessa tre hus som jag ständigt kommer tillbaka till. Det var där jag kände mig hemma, det var där jag kände mig trygg.
Inga andra hem har haft samma känslor förknippade till sig. Jag har exempelvis aldrig gått igenom huset jag flyttade ifrån på Örnabben. Kände jag mig någonsin hemma där? Kände jag någonsin trygghet där.
Det undermedvetna vet så mycket mer om känslor och verkligheten än vad man kan tro. Magkänslan visar vägen. Intuitionen är det man ska gå efter.
Jag var aldrig hemma där. Jag var bara där på tillfälligt besök.

Påfyllda lager

Återigen är lagret i webshopen påfyllt med massor av purfärska figurer.
Gör gärna ett besök: www.lunadsign.se

Kärlek vid första ögonkastet

Det var kärlek vid första ögonkastet!

Jag har plöjer just nu serien The Good Wife som ligger ute med 7 säsonger på Netflix. Jag kan verkligen inte sluta titta. Önskar att jag var lika cool som Alicia Florrick. Lika kunnig och lika säker!

Hur som helst så blev jag störtförälskad i en kofta som en av skådespelarna hade på sig i ett avsnitt. Avsnittet har dessvärre några år på nacken så denna kofta går inte att få tag i som det är nu. Den fanns att köpa tidigare....men jag är tyvärr några år för sent ute.

Jag hade verkligen velat ha den!

Winchester

Jag hade sett fram emot att gå på bio och se filmen Winchester. När jag för några veckor sedan såg att filmen snart skulle ha premiär och dessutom har Helen Mirren i huvudrollen bestämde jag mig för att det här är en film som jag bara måste gå och se.

I går skickade jag ett sms till min syster och frågade om vi skulle gå och se den ikväll, men när jag skulle kolla biljetter inser jag att den inte verkar visas - i alla fall inte här i Umeå.
Vilken besvikelse.

Winchester Mansion är ett av de ställen i USA som jag verkligen skulle vilja besöka i verkligheten. (Bloggade om det på min husblogg (http://therewasahouse.blogspot.se/2017/07/winchester-mansion-kalifornien.html)
Det finns även en del andra hus som jag vill besöka i USA, bl.a LaLaurie Mansion i New Orelans och Lizzie Bordens hus i Fall River Massachusetts (även dessa finns att läsa om på bloggen)

Jag vet att jag har lite udda intressen och skulle behöva resa dit med någon som är lika knäpp som jag och uppskattar morbida platser....

Den här tiden på året

Jag sitter med mina högar av papper, kvitton och fakturor. Inser att jag återigen inte gjort det jag lovade mig förra året, och året innan dess. Beta av allt eftersom. Det var just det jag lovade att göra, men som vanligt gjorde jag tvärtom. 

Ibland känner jag mig som både en treåring och en mamma på samma gång. Den ena säger si och den andra gör så.

Jag kan inte skylla på någon annan än mig själv, det är jag medveten om.

Jag är i mailkontakt med min revisor i Luleå och han guidar mig snällt genom träsket av verifikat och alla andra ord som jag knappt förstår.

Jag skrattade högt när jag fick mail från honom sent i gårkväll där han svarade mig på en fråga och en bifogad skärmdump där jag inte riktigt fick det att gå ihop.

"Hej, vet inte var du hittat denna vy, Verifikationer på B serien skapas ju automatiskt när du bokför en kundfaktura under Meny-Fakturering. Att få den att inte balansera i det läget är något jag inte lyckats med…"

Jag har uppenbart lyckats med något som inte ens han förstår....får sätta mig och klura i vad tusan det är jag har gjort.

Photoshoot

Äntligen lyckades vi få ihop en ledig dag tillsammans och hade dessutom tur med vädret. Nog för att det blåste men det var plusgrader och sol.
Jag och Malin körde runt hela Umeå med omnejd och fotade på ett flertal olika ställen. Nästa vecka blir det mer action i bilderna skulle jag tro. Bara hon hinner skriva ihop sin skoter tills dess.