Nobeldagen och min namnsdag - ja, jag heter Nobel!

Det var sånt busväder så jag tände det tredje adventsljuset redan idag. 

Porslinsfiguren som står bredvid kommer jag ihåg från när jag var liten. Jag tyckte att den var sååå vacker och det är faktiskt den julprydnad jag är mest rädd om. Ljusstaken är gjord av en dynggrep.

Kotte vill ut så fort hon är inne och in så fort hon är ute. Veligare katt får man leta efter. Idag satt hon utanför dörren och såg så olycklig ut att jag var tvungen ta en bild. Hon gillar inte vädret!

Min sambos operation har gått bra och han är tillbaka på avdelningen nu. Jag åker inte upp dit ikväll i mörkret och snön utan åker upp imorgon bitti istället. Kanske han känner för lite rullstolsrally då!

Jag snöar in!

Snön vräker ner och det blåser jättemycket!
I morse skottade jag undan all blötsnö som fallit sen i går förmiddag, det var en hel del. Ändå hade en från byn varit här med traktorn och tagit det värsta.
När jag körde genom snön med snösläden tog det tvärstopp så tung var snön.

Mats ligger fortfarande på sjukhuset. Just precis nu ligger han och blir opererad. Han har valt att vara vaken under operationen och bara vara bedövad på underkroppen. Usch, det hade inte jag velat. Men det lustiga är att det är vår granne som ska operera honom.

Igår var jag och höll honom sällskap på sjukhuset. När jag skulle åka hem så hade det börjat snöa och storma.
Jag gick till parkeringen där jag ställt bilen men kunde för mitt liv inte hitta den. Jag gick fram och tillbaka och tryckte på öppningsknappen på nyckeln för att bilen skulle blinka. Ingen bil blinkade. Ingen bil såg ut som min.
Jag fick ont i magen och lite lätt panik. Ringde Mats och sa att bilen var borta.
Han undrade om jag drev med honom, men jag gjorde ju inte det. Det var färska hjulspår i snön där bilen hade stått.
-Men är du på rätt parkering då? frågade Mats.
- Jamen jaaaa, jag vet ju att jag ställde bilen här. Jag vet ju det.....men vänta, där är ju en till parkering.
Ja, och där stod ju bilen så klart och blinkade välkomnande till mig.

Ut i stormen begav jag mig i min hittade bil. Det gick inte att se många meter framför sig och jag sniglade fram.
När jag sen svängde av mot Haparanda var det kolsvart. Det gick inte att ha på helljusen för det snöade för mycket.
Snöormar ringlade över vägen och snön kom piskande från sidan så jag blev helt yr av det.
Jag tror att jag låg i motsatta körfältet emellanåt men det gick inte att se. Som tur är så var det lite trafik.
Men när man tror att en bil står tvärs över vägen men sedan inser att det står på en sidoväg då har man inte så bra koll på vart vägen går.
Jag bad till gud att bara jag tar mig hem oskadd så lovar jag att bli så snäll så snäll.
Jag tog mig hem. Det tog ett tag att lösa upp knuten i magen men det gick.
Idag var jag snäll. Jag hatade och svor bara åt en enda bilist, men han gjorde faktiskt så mycket fel!

Jag vet att jag önskade snö - men ta det lite lugnt!

Det är obeskrivligt vackert ute när snön har kommit. Det snöade rätt ordentligt igårkväll och jag har skottat gården nu på morgonen. Det var ca 8 cm nysnö och det var tungt!
Jag väljer att titta på bilderna och njuta av det vackra och glömmer för stunden hur jobbigt det är att skotta snö.

Gå försiktigt!

I förrgår kväll skulle min sambo åka och hämta sina föräldrar som var på julkonsert i Kulturens Hus.
Eftersom det dröjde hade jag lagt mig när han ringde.
Det första jag hör när jag lyfter luren är en okänd röst som säger nåt om ambulans.
Jag hinner tänka att "vad har nu hänt".
Han låter som vanligt, kanske lite mer allvarsam när han säger att det brutits ett ben, ett ben är av eller hur han uttryckte det. Jag kommer inte ihåg.
Jag tänker så klart att det är hans mamma som ramlat.
- Jag har brutit benet! Jag halkade, det small till och jag känner att det är av.
MEN HERREGUUUUD!

Hur kan han låta så lugn och samlad. Jag hade skrikit som en gris om det var jag. På SOS alarm hade kvinnan frågat om det var han själv som brutit benet eftersom han lät så lugn.
Ja, det är ju inget att hetsa upp sig för tyckte han. Ja, så kan man ju kanske se det.
Jag hetsade upp mig.
Han sa att jag skulle komma in till stan och hämta hans föräldrar eftersom de inte kan köra en bil med automatväxel. Dessutom räknade jag med att hans mamma skulle gå i taket när hon fick veta detta.
De satt fortfarande, ovetandes, inne på konserten.
Det gick inte ringa henne, ambulansen åkte med Mats, jag upptäckte till min fasa att de parkerat sin bil utanför garage porten så jag kom inte ut med min bil. Deras bilnycklar kunde jag inte hitta någonstans och jag antog att de hade tagit med sig dem.
Så där står jag, trampandes med adrenalinet flödande i kroppen och ingenstans att ta vägen.
Jag ringer min mamma i desperation. Hon bor 30 mil bort och kan inte göra annat än försöka lugna ner mig. Hon föreslår att jag ska ringa Freddy.
Men jag ringer Danne först för han bor nära och kan köra in mig till stan och ta med Mats föräldrar hem och jag kan köra direkt till sjukhuset.
Men han har stängt av sin mobil.
Så jag ringer Freddy, kollar först att han inte sov och inte var ensam hemma med Tilde.
Och Freddy, min hjälte, kan man alltid lita på.
Jag var upprörd, han var lugn.
Han åkte och hämtade svärföräldrarna, höll på halka på samma ställe som Mats, men ordnade upp kaoset i mitt liv.

Jag fick tag på Mats mamma som faktiskt var mer lugn än jag och fick veta att nyckeln till deras bil var hemma så jag kunde ta deras bil och köra till sjukhuset.
Äntligen på väg. Min mamma ringde och jag grinade.
Min mamma skällde och sa att jag fik skärpa mig, jag var en fara i trafiken för både mig själv och andra om jag satt och grinade bilen.
Jag blev rädd för henne (not) men slutade gråta.
Efter X antal motorstopp (inte van att behöva trycka ner kopplingen när jag stannar) var jag äntligen på akuten.
En kille släppte in mig och trodde jag var en patient - japp, jag antar att jag såg så ut, kanske som en mentalpatient då.
Fick äntligen träffa Mats. Det kändes skönt.

Uppdatering:
Han ligger fortfarande på sjukhuset. De har gipsat för att benet ska vara stilla och för att svullnaden ska gå ner. Idag hoppas vi på att de ska operera honom.
Han bör få komma hem i övermorgon om han inte har för ont efter operationen.

INFORMATION

I gårkväll hände en olycka i familjen och därför har jag bestämt att jag inte ha öppet butiken denna vecka.

Bara så ni vet. 

Men jag hoppas att nästa vecka ska fortsätta gälla.

Jag har insett att jag inte är den mest rationella och sansade människan i krissituationer. Tyvärr. Inget jag är så stolt över.

Minnen......

En sak som jag älskar att göra är att titta på gamla bilder. När jag är hos mina föräldrar brukar jag ta fram diabildsprojektorn och sitta i timmar och drömma mig tillbaka.

Jag älskar att minnas men blir också väldigt sorgsen över allt som är borta, som jag inte får tillbaka.

Men minnena finns kvar i alla fall - och bilderna.

Jag fotade av lite bilder när jag tittade senast, därav kroken som finns med mitt i bild. Men skit i det, jag älskar bilderna!

Jag och mormor. Jag tror vi har matat grisarna för hon bär på grishinken. Den brukade stå under diskbänken och alla matrester slängdes i den, sen fick grisarna det till mat.

Här är jag i vår Laban bil. Det finns flera bilder tagna vid det här tillfället. Jag tror vi har varit i Lycksele eller någonstans i närheten. 

Här är morfar på sin färja i Bjursele. Jag älskade att åka färja med honom. Han brukade alltid göra honör till bilarna som körde av färjan.

Tisdag 6 december, -5 grader

Jag har sovit som en prinsessa i natt. Vi köpte det mjukaste, skönaste bäddset jag någonsin sovit i på Åhléns. Dessutom såg det väldans juligt ut.
Pälsfällen som ligger på sängen köpte vi också på Åhléns. Det var synd att den inte täckte hela sängens bredd bara. Men det struntar ju katterna i. De ligger och trivs som små grisar ändå.

Jag är nöjd med min prestation igår. Nu känns det juligare och mysigare hemma. Till helgen kan vi fixa lite med ljus ute.

Nu på morgonen ska jag bege mig ut på hemligt uppdrag. Jag kan tyvärr inte säga vad det är eftersom det handlar om en julklapp och min sambo läser min blogg....så tji fick du Mats!
Dagen innehåller även jobb med webshopen samt skicka in annonsmaterial för nästa annons i Handla i Luleå.

Just nu längtar jag väldigt mycket efter min familj. Jag tycker inte alls om att bo 30 mil ifrån dem. KOM HIT!