Kan det vara en gen...någonstans långt inne?

Jag har som jag berättat tidigare aldrig gillat att sy. Jag hade ångest och mådde fysiskt dåligt inför varje syslöjdslektion. Jag kunde inte vända när jag stickade. Jag stickade så hårt att det i princip aldrig gick att vända, det fick min kompis Sabina göra åt mig. Jag blev allergisk mot garnet i lovikkavantarna, jag var rädd för syslöjdsläraren.

Faktiskt så stängde hon in några i klassen i ett förråd och gick och strejkade i personalrummet.....herregud alltså. Inte konstigt man blev livrädd.

När min bästaste kompis skulle gifta sig hade någon sykunnig kommit på att det skulle tillverkas ett lapptäcke där man fick sy en ruta var.

Jag hade kunnat klippa ut en fyrkant och sicksacka den men ikke. Jag sydde den mest avancerade rutan med sidentyg och en massa olika färger och mönster. Shit! Att jag klarade det var ett under men jag tror inte att jag var på mitt allra soligaste humör.

När jag jobbade på McDonalds skulle vi vara med i ett event på stan som hette Tomteloppet. Vi hade fina tomtedräkter som det skulle sys fast ett gult M på. Det hela slutade med att jag grinade och min mamma fick komma och sy det åt mig.

Ett annat tillfälle hade jag tagit på mig att sy upp en stor flagga.

Det hela slutade med att jag knölade ner den i en säck och slängde ner den i källaren. Jag pratade aldrig mer om den.

Idag sydde jag en applikation på en tröja till Marit. Den ser rätt bra ut på håll, lite mindre bra nära.

Men hur det kom sig att jag började sy....det vet jag faktiskt inte. Jag hade väl det någonstans långt bak i någon gen som kom fram när den kände för det.