När man känner sig som en pensionär

Jag ligger nerbäddad i sängen i min normala position. Två kuddar på hög i knävecken. Tre kuddar under rygg/nacke med en översta invikt i nacken. En kudde i knät som datorn vilar mot.
Man skulle kunna kalla det för någon slags pensionärsposition förutom att ingen rollator eller käpp stod vid sidan av sängen. Det låg inte heller några löständer i ett glas på sängbordet.

Nåväl....jag låg där i godan ro. Klockan närmade sig halv elva på kvällen när mobilen ringer. Det är Elin från jobbet.
När jag svarar hör jag hennes röst:
- Jag och Kerstin är på väg mot Röbäck. Vi är där om 10 minuter för att hämta upp dig. Vi ska åka och bada!

Jag försöker fatta vad hon säger....bada....halv elva på kvällen...i maj!

- Men jag har redan lagt mig försöker jag kraxa fram. Jag orkar inte åka iväg!
- Jo, skriker Elin! Du behöver bryta mönstret, komma ut, göra nåt crazy!
- Men.....försöker jag säga.....men.....jag ooooorkar inte ikväll.
- Jo, det gör du. Vi tar inte ett nej. Vi är hos dig snart! ropar hon till svar.

Tydligen förstår hon inte att jag gått ner för räkning. Jag är inte spontan när jag väl vikt in mig för kvällen, speciellt inte när det kommer till att doppa dig en sen kväll i maj. Jag som knappt badar i Sverige under varma sommardagar. Ja, jag är en badkruka!

Tidigare på dagen hade jag och Elin haft lunch tillsammans på jobbet. Jag kände mig låg och allt kändes som ett ekorrhjul. Jag behöver bryta mönstret var något vi båda var överens om.
Nu försökte alltså dessa två, mina fina arbetskompisar få ut mig på lite kvällsäventyr och jag låg där som en annan pensionär och bara....nääää.....jag har ju redan lagt mig, nääää....det är ju sååå kallt.

Det hela slutade med att jag lovade att nästa gång de ringer så finns inga nej på kartan.

Senare kom en snap från dem, när de doppat sig. Och det enda jag kunde känna var....fy faan vad jag är tråkig! Jag vill inte vara tråkig längre...

klick klick

Eh....ja.....då har jag invigt min fjärrkontroll! Vill någon bli mitt nästa objekt? Hojta!

Nu kan jag fota mig själv liggade på motorhuven

Idag tog jag mig i kragen och utförde två av de saker jag tänkt göra sååå länge nu. Men det kommer liksom alltid så mycket annat emellan. Knäppt med tanke på att det var gjort på några minuter.
Jag lär mig aldrig!

1. Var och tvättade utsidan av bilen. Ok, insidan är lite dammig och mattorna smutsiga men jag drog av lite med Huggies (våtservetter för att torka blöjrumpor med) på instrumentpanelen medan jag satt i tvätten på Circle K. Bättre än inget tänkte jag och körde på!

2. Åkte till Cyberphoto och köpte mig en fjärrkontroll till min kamera så jag kan....ja, fota mig själv. Ibland är det dåligt med objekt som vill ställa upp så då får man göra det själv.

En riktig pyttekartong!

Buren som försvann

När man besökt medelhavsländer och sett balkonger med blommor, och kanariefåglar i fågelbur har jag alltid tänkt att det vore så himla mysigt att ha en fågel på balkongen under sommaren.
En fågel som kvittrar och skapar stämning.
Dock är ju sommaren väldigt kort här i norra Sverige men det kanske vore coolt med en fågel för katterna att stirra på under den långa mörka vintern....
Min mamma tror dock att det skulle vara att psyka katterna. Eller så skulle de bli värsta kompisarna...vem vet.

När jag var yngre hade vi en superfin fågelbur hemma. Mina föräldrar hade en kanariefågel som hette Pip innan jag kom till världen.
Men fågelburen kom även till användning när jag blev äldre och fick en lillasyster.  Jag hade den hängande från taket ovanför mitt skrivbord och i den hade jag mina tuschpennor.....out of reach för hennes fingrar.

Tyvärr skrotades buren i samband med att mina föräldrar sorterade ut massa grejer inför flytten från huset i Luleå till lägenheten i Umeå.
Hade den funnits kvar hade det kunnat bo några zebrafinkar i den på min balkong. Jag älskar dessa små fåglar...efter lunnefågeln är dessa en favorit. Men lunnefåglar är ju knappast nåt man kan få tag i på en djuraffär. Scheisse!

Heads up!

Nu har de vägghängda Lunafigurerna kommit upp på väggen i mitt arbetsrum. Jag la på klarlack på dem som en sista finish bara för att de inte skulle skava av någon färg på väggen.

Vad tycks?

Samlare är ett intressant släkte

Det känns att jag har varit sjuk några dagar nu. Det kryper i kroppen och jag vill bara ut. Jag har förflyttat mig mellan soffa och säng mest hela tiden och sträcktittat på diverse serier och filmer.

Nu börjar inspirationen på saker att se ta slut så jag letade upp lite favoriter på Youtube....hoarders.

Jag kan både förfasas och fascineras av de som lever i sådana miljöer. Jag vet ju att det handlar om någon typ av sjukdom, för ingen vill ju egentligen leva på det sättet. Men att rensa och städa undan ger de drabbade sådan ångest eftersom de fäster sig vid diverse saker...allt från skräp och tidningar till saker de köpt. Som jag förstår det så är många av dessa även beroende av att köpa en massa saker, bara för att det är billigt. 

Tillslut har huset eller lägenheten svämmat över med grejer och det blir övermäktigt. Man vet ju själv hur det kan kännas när det blir för mycket att ta tag i - energin rinner liksom ur en. Man vet inte vart man ska börja.

När jag ser sådana här miljöer vill jag bara ta tag i dem. Slänga, organisera och städa. Jag kan tänka mig att i många fall kan man hitta en massa ohälsosamma saker och lukterna man säkerligen stöter på ska vi inte tala om. Men tänk att få se skillnaden mellan det kaos och den ordning det skulle bli.

Det är samma när jag ser städprogrammet How clean is your house, med Kim och Aggie. Vilken njutning att få rengöra åratal av smuts från en yta.

Ja, jag har varit sjuk några dagar och uttråkningen har antagligen satt sig på min förmåga att se på saker. Men ändå!

Nytt i shopen