Visa rumpan på jobbet!

På förmiddagen höll jag och Evelina till i entrén. Vi skulle göra lite mer vinter, exponera varor inför däckbyte och så.
Vi skruvade ihop däckställ, verkstadspall och lite annat smått och gott. Bytte lite kläder på skyltdockorna och gjorde nya prisbubblor.
När vi var nästan färdiga så satt jag med ryggen mot dörren in till varuhuset och skruvade fast hjul på en kompressor medan Evelina satt och höll upp den. Då kommer det fram en man och lägger handen på min axel.
Hej! säger han. Och när jag vänder mig om sa han - oj, jag trodde du var nån annan...
Vadå, sa jag - en mekaniker?!
Vi hade just innan skojat om att vi var så otroligt dåliga att hantera verktygen.
Nä, jag trodde du var en annan, men du var så vig, menade han och gick ut från varuhuset lite småskrattandes.
Jag och Evelina tittade på varandra och började fundera vem han hade trott att jag var.
Plötsligt säger jag till Evelina....alltså syns min stjärtskåra när jag sitter så här?
Hon böjer sig över mig och tittar.....jo, typ!

Undra om det var stjärtskåran han trodde sig känna igen eller om han utgick från något annat. Det lär vi aldrig få veta men det var ett roligt avbrott i arbetet!

Hjärnans makt över dig!

Alla vi träffar på i livet lär oss något. Medvetet eller omedvetet. Vi tar till oss av deras historier och upplevelser. 

Jag har en person i mitt liv som lär mig så mycket bara genom sättet han är på och uttrycker sig. Han har den där inspirerande inställningen och får allt att kännas möjligt bara man tänker bra positivt.

Jag vet att hans liv inte är en dans på rosor varje dag och han döljer inte det för att få det att låta enkelt. Han har sitt bagage och sina utmaningar men lyckas ändå få allt att kännas genuint ärligt och positivt.

Jag har dagar när jag inte är så positiv som jag önskar att jag vore. Dagar när saker känns mer svart än vitt och jag undrar hur tusan livet ska bli. När jag vacklar och har tankar som inte alltid är så upplyftande. 

Men när jag tänker på honom och tänker på hur han är så känns det lättare. Jag försöker vända de negativa tankarna till positiva. 

Vi kan lura hjärnan - den kan vara riktigt dum ibland - med överdrivet positiva tankar. Som i fredags när jag kom till jobbet och uttryckligen meddelar alla som skulle jobba helg med mig hur roligt det skulle bli, hur kul vi skulle ha. Folk skrattade och blev glada och det kändes plötsligt mycket roligare. En tanke vändes!

Faktum är att ju mer negativa tankar vi tänker om oss själva och situationer desto mer negativa blir vi. Och det är varken snällt mot oss själva eller de vi har runt oss. Vi drar ner alla i träsket och det är inte snällt. Allt blir ju så mycket jobbigare och tråkigare för alla inblandade.

Så hitta en person i livet som hr det där lilla extra, som kan ge dig den pepp och spark i rumpan som du behöver de dagar när saker känns lite kämpigare (för dessa dagar finns för oss alla)

Tysfjord och späckhuggare

Jag börjar känna att jag står och stampar på ett och samma ställe. Vill ut och göra saker, upptäcka, resa och ladda mina batterier.

Jag har under så många år velat åka till Norge och se späckhuggare i det vilda, men det har hittills aldrig blivit av.
Tysfjord är ett ställe dit man kan åka på späckhuggarsafari (mellan oktober-januari) och dit skulle jag så himla gärna vilja åka!



Det vore helt fantastiskt att få se dessa mäktiga djur i det fria (och inte bara på Sea World som jag hittills gjort) och Norge har ju den mest underbara natur.

Fotografera och uppleva detta storslagna vore ett riktigt äventyr!

Zombie Run

Åh vad jag skulle vilja vara med på ett Zombie Run!

Jag vet inte om jag skulle vilja vara med som löpare eller om jag hellre skulle agera zombie. I Örebro kommer det att hållas ett event den 28:e oktober, gå in här och läs: http://runforyourlives.se

Som löpare ska du ta dig genom en bana (ett lopp) med minst ett av tre liv i behåll. Liven symboliseras genom tre band som man har dinglande runt ett midjebälte. Och som zombie ska du givetvis försöka ta dessa band.

Det var ett i Sävar här utanför Umeå för några år sedan men då bodde inte jag här, och hade väl inte heller hunnit bli lika "zombie biten" som jag är idag!

Sååå himla coolt!

Inspiration och maktlöshet

Jag fascineras av havet. Jag drömmer om att sitta på en klippa i blåsten och titta ut på kraften i vågorna som slår in över stranden.

Jag får alltid inspiration och energi av havet. Men jag har också varit väldigt rädd för det, efter en händelse när jag var i 5 årsåldern.
Det var på en resa mellan Köpenhamn och Malmö i storm. Jag grinade hela vägen över och min mamma försökte vagga mig och sjunga "En sjöman älskar havets våg" medan det flög omkring saker i båten och folk skrek när det tippade åt än det ena och än det andra hållet.
Efter den resan vågade jag mig knappt ut i morfars roddbåt på sjön en stilla sommarkväll.

Jag har fortfarande respekt för havet och kan tycka att det är grymt obehagligt att vara ute på oroligt vatten. Men skräcken jag kände då har släppt.

Sitta på stranden, på säker mark, och titta på det mäktiga skådespelet är en helt annan sak.

Äta skolkrita och snus!

När jag gick på mellanstadiet hade vi den värsta syslöjdsläraren - Maggan! Hon strejkade en gång på en lektion för att vi barn inte gjorde som hon sa. Då stängde hon in några av mina klasskompisar i ett förråd och satte sig själv i personalrummet - i protest.
Jag avskydde syslöjd. Jag var livrädd för alla skräckhistorier om barn som sytt sig genom fingrarna på symaskinen. Jag kunde för mitt liv inte sticka. Jag stickade så hårt att det inte gick att vända. Min kompis Sabina fick göra det varje gång för det funkade inte för mig. Jag lovar att jag hade kunnat åstadkomma en skottsäker väst så hårt som jag stickade.

Jag vet att jag vid ett tillfälle hade sådan ångest inför syslöjden att jag vaknade och grinade, eldade upp mig tills jag fick feber och slapp gå till skolan dagen efter.
Det för mig in på ämnet som vi diskuterade idag på lunchen. Det var jag, Nisse, Magnus och Johanna. Jag tror att hela samtalet började med ett missöde som Nisse haft med tigerbalsam och en förkylning när vi kom in på de saker man förr i tiden gjorde för att slippa saker, som skola och liknande.
Jag berättade att jag hört att man kunde framkalla feber genom att äta rå potatis och tandkräm. Jag testade bägge sakerna men det enda som hände var att jag blev allergisk mot den råa potatisen. Ingen feber alls!
Magnus hade ätit snus för att slippa en övning i lumpen och hamnat på sjukan några dagar.
Så var det någon som sa att man kunde äta skolkrita för att bli hes. Då säger Johanna helt plötsligt:
Det funkar inte! Jag har testat!

Hur många andra idéer cirkulerar inte om allt man kan göra för att komma undan både det ena och det andra! Rätt roligt att höra vad andra gjort!

Sån är jag!

Förr i tiden, när jag jobbade på McDonalds så älskade jag att jobba frukost för då fick jag i lugn och ro sköta hela frontlinjen själv. Det var inte speciellt mycket kunder den tiden på morgonen och jag kunna pyssla på med att fylla upp muggar, pommesförpackningar, cones, juice och dippsåser.
Jag kan fortfarande göra det i drömmarna vissa nätter.
Det var liksom min grej! Att allt skulle vara välfyllt och fint.
En gång när jag fyllde år och befann mig i Stockholm fick jag ett mms med en filmsekvens från de som jobbade där de visade hur fint de hade fyllt upp! Det värmde i hjärtat ;)

Nu när jag jobbar på Biltema så har jag fått nya "intressen". Nu är det inte dippsåser utan batterier, tändstift och små ledlampor som gäller.
Jag älskar småförpackningar och kan bli alldeles kär i vissa. Som en gång när jag hittade en miniförpackning buljongtärningar på en asiatisk butik. Jag vet, det låter helt sjukt. Men jag är lite knäpp!

Jag skulle hellre vilja packa upp tuggummin och små luktsudd och såna saker i stället för stora länkarmar och fula kartonger med lyktglas.

På jobbet brukar vissa jag jobbar med, som vet att jag har den här "skadan", gömma undan tändstiften som kommer med leveransen på ett speciellt "hemligt" ställe när de vet att jag jobbar. Så att ingen annan ska hinna packa upp dem. Tack Magnus och Lars!!

Jag kan stå i kundservice och se batterierna i kassalinjen och det kliar i fingrarna efter att få gå och rätta till raderna, fylla hålen och fixa till. Jag kan längta efter varuplock, speciellt när det är penslar, hem och teknikgrejer och sånt som man bara får stå och hänga upp...en efter en efter en.
I julas stod vi och vek presentkort och förpackade i små plastfickor på kartonger - lovely! Det är då jag njuter!

Jag vet inte om det här är ett tecken på att det är något allvarligt fel på mig eller om jag bara är lite eljest. Men vad ska jag göra - jag är den jag är och så länge jag får göra det jag tycker är roligt så är jag glad för det!