söndag 10 juni 2018

Perfekt existerar inte....

Hela mitt liv har jag tänkt att jag måste vara perfekt för att någon ska tycka om mig. Vara på ett speciellt sätt, se ut på ett speciellt sätt.

Nu vet jag att det inte är så. Jag tycker inte om folk för att de är perfekta....jag fastnar för personen, deras styrkor och svagheter. Deras sätt att vara, finnas där när jag behöver dem. De som säger det jag behöver höra i just det läget.
Ingen är perfekt. Perfekt är tråkigt!


Man kan inte gå genom livet och jaga efter det ouppnåeliga, för man kommer aldrig dit.
Steg ett är att inse det, steg två är att acceptera det och steg tre är att våga släppa på alla tvivel och rädslor som man har inom sig att inte duga.
Jag duger som jag är. Om personen inte kan acceptera mina fel och brister är det inget att ha.
Men de finns de som står där, accepterar mig och mina konstiga infall och idéer. De som peppar och finns är när det känns tungt.
Sådana människor ska man hålla fast vid. Allt behöver inte vara perfekt för att vara bra.
Min mamma har ofta sagt att det inte är lyckligt jämt, men att man ska ta vara på de små stunder av lycka man har i livet.

Ibland måste man släppa allt, ta ett steg tillbaka och reflektera för att inse vad som saknas. Det har jag insett nu. Jag är beredd att ge allt nu!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Jag blir jätteglad om du vill skriva en rad, eller två! Jag svarar på kommentarerna i min egen blogg, så glöm inte bort att återkomma!