Perfektion framför skärmen

Jag och min mamma diskuterade häromdagen fenomenet med alla vackra bilder på instagram, facebook, bloggar och alla andra ställen där dagens människor, inklusive jag själv, visar upp sina liv.

Jag tycker det är lite tråkigt att det så många gånger är det tillrättalagda och i många fall förbättrade verkligheten som man väljer att visar upp, istället för den äkta och ibland lite sunkiga verkligheten.
Visst, det är klart att man inte alltid vill visa upp sina ombäddade sängar och sitt flottiga hår men det skulle vara uppfriskande att se lite mera sådant. Jag tror det skulle fila kanterna av det dåliga samvetet och jakten på det ouppnåeliga, i alla fall hos mig själv.
Varför gillar folk att se osminkade kändisar i skvallerpressen om inte för att inse att de är precis likadana som vi vanliga dödliga?

Jag uppskattar absolut fina och arrangerade bilder och vet att de i många fall ger inspiration och tankar på hur man själv skulle vilja ha det och vad man kan förändra och förbättra.
Men ser det verkligen ut så hemma hos er? Är det alltid rent och bortplockat, välorganiserat och supertrendigt.
I många fall ser det ut som att man tittar i en inredningstidning. Vissa verkar ha både tid, pengar och möjlighet att förändra hela hemmet när de ledsnat på skostället eller byrån. Istället för att byta till sommargardiner så byter man ut hela bohaget och har alltid det den senaste trenden säger är inne och trendigt.

I många fall känns det som att hela själen och personligheten i hemmet försvinner. Det blir liksom som hos alla andra.
Jag har sett bilder från hus som  olika bekanta till mig ska sälja (och jag vet att man givetvis skalar bort en hel del grejer och vill att det ska se rent och överskådligt ut) och de ser så fina men ack så opersonliga ut.
Var är själen?
Jag älskar gamla hus, med lite vinklar och vrår. Jag uppskattar blandningen mellan gammalt och nytt och lite skavanker här och där, för det är ju däri som det personliga och själen sitter.
Jag vill att folk som kommer hem till mig ska se vilken stil och personlighet vi som bor här har. Jag gillar absolut att köpa inredningsgrejer och förändra men varför köpa hela konceptet?

Allt detta för mig osökt in på verkligheten framför dataskärmen. På facebook ser man många gånger folk som skriver privata kärlekshälsningar till sin respektive - för alla att se och kommentera. Åh, så gulligt!! Varför? Skicka det direkt till din partner eller säg det personligen.
Alla som skriver om den "bästaste" "underbaraste" "älsklingarna" "snyggaste" och allt vad det står...va????
Träffade den bästaste Nancy Seinfeld idag....jaha, finns det fler än en?
Uttrycker ni er lika översvallande när ni träffar personen i fråga på stan?
Varför känns det som att allt behöver vara så perfekt? Säg som det är istället, eller låt bli!

Framför skärmen:

Sitter nerkrupen i soffan under en filt och läser poesi. Brasan sprakar och jag har det så skönt. Myyyys!

Bakom skärmen:

Sitter i mina sunkiga mjukbrallor och ser på youtube i ensamheten. Borde städa men jag ids inte bry mig.

Framför skärmen:

Njuter av höstens sprakande färger. Tog en promenad med älsklingen och gick in på det mysiga antikvariatet och köpte fina böcker!

Bakom skärmen:

Ingen idé att sopa bron för det kommer ändå bara nya löv. Mattan slängde jag ut för att katten kräktes på den och min man har inte flyttat trappstegen efter att han rensade gamla ruttna löv från häng-rännan. Suck!

Framför skärmen:

Nybakta bullar och ett supergott ekologiskt grönt te ute i kylan. Min näsa är så gulligt röd och kall nu.

Bakom skärmen:

Trycker en djupfrusen köpesmuffin. Det ilar i tänderna. Satan vad det ilar!

Sanningen vs osanningen.
Hur ser det ut hos de flesta? Vad väljer folk att visa utåt? Vilket av alternativen ger folk i allmänhet mest prestationsångest?
Varför väljer folk att fiska gillanden och uppskattning runt sina utseenden och sina liv på nätet?
Jag tror jag vet..