Är du en talker eller en doer?

Ibland kan jag bli så jävla less på hur jag är. Jag tycker inte om vissa tendenser hos mig själv. En av dessa är att jag har så svårt att fullfölja något.
Jag får idéer, börjar och sedan är det som att jag tappar motivationen och lågan, trots att jag vill.
Det kan säkert bero på lathet, bekvämlighet och att saker blir komplicerade och jobbiga.

Det handlar inte bara om en sak, utan det är så här i mycket. Jag är en påbörjare men inte en slutförare.
Jag bloggade tidigare om planerna på blodomloppet förra året. Jag var verkligen peppad på att vara med tillsammans med Pernilla och de andra som visade intresse på jobbet.
Men vad blev det av träningen....ingenting naturligtvis. Först tyckte jag att jag hade all tid i världen, sen kom det "en massa saker emellan" och så var det dags för loppet. Det vore ju rent idiotiskt att tro att jag skulle orka springa när jag inte hade tagit ett steg utöver det jag vanligtvis gör en vanlig dag.

Varför kommer jag då in på blodomloppet igen? Jo, för att idag berättade Pernilla att hon anmält sig.
Ska du inte vara med? kom hennes följdfråga.
Klart jag ska sa jag då! I bakhuvudet skrek all min visshet att det ju självklart kommer skita sig.
Men NÄ - jag ska tamigjävulen vara med i år. Och jag ska vara i så pass bra form att jag tar mig runt dessa 5 km utan att vilja att någon tar mig av daga.

Det är så själva fan om jag inte ska klara av att slutföra något i mitt liv. I år är det jag som springer - i regn eller solsken - jag springer! Om så någon ska springa bakom mig med knölpåk så ska jag runt banan! Det finns inga genvägar! PUNKT SLUT
Nu måste jag nog lägga mig i soffan ett tag.....

Min dagbok

Jag gillar att skriva. Det har jag alltid gjort - i alla fall när jag själv får välja ämne.
När jag var liten skrev jag berättelser - om spöken, tjuvar, troll, bästa vänner, småsyskon och knarklangning.

Jag ritade framsidor på mina "böcker" och har dem fortfarande samlade i mitt arbetsrum.
Jag skrev dagbok - om små händelser som i min lilla värld var stora och viktiga.

Med åren skrev jag dagbok mer regelbundet och att sätta sig med dessa böcker nu är som att resa tillbaka i tiden.
Jag minns, jag känner det jag kände och jag kan både skratta och gråta åt det jag skrivit. Jag har mognat - det som kändes så livsavgörande när jag var 18 år är inte lika viktigt idag.
Men jag förkastar inte känslorna. Det var precis vad jag kände då, och det var mitt liv - mina känslor och mina drömmar.

Jag började så småningom blogga och det har pågått i många år. Min kompis Madde bodde då i Stockholm och ICQ var väldigt stort i våra liv. Till den kunde man koppla en blogg och på hennes inrådan (kanske fanns det även hot med i bilden) så började jag lite trevande att berätta om mitt liv och mina dagar.
Det är jättetråkigt att denna blogg inte längre finns att se, för jag hade verkligen velat gå in och läsa det jag skrev.

För två år sedan skrev jag reportage för en nättidning. Jag gjorde det vid sidan av mitt vanliga jobb och "bajsade" ur mig reportage efter reportage om de mest varierande sakerna.
Det var roligt, men just då blev det lite för mycket. Det skulle vara roligt att göra något liknande igen.

Det finns de som inte förstår vitsen med att blogga.
Varför vill du berätta? Vill du verkligen att folk ska veta så mycket om dig? Varför berätta om saker som inte alltid är positiva?

För mig är min blogg en ventil. Ett sätt att lätta på trycket. Jag berättar inte allt, jag berättar bara det jag tycker känns okej för andra att veta. Kanske hjälper det någon i samma situation någon gång. Kanske kan någon skratta åt dråpligheter. Kanske lär folk känna mig bättre.

Jag är inte rädd att visa mig svag eller visa på misstag. Jag lär mig hela tiden! Jag bjuder på mig själv både i vardagen och i bloggen och försöker inte vara något jag inte är.

Under min flytt till Umeå och alla jobbigheter runt den perioden fick jag så otroligt mycket stöd och fina ord från de som följer min blogg. Det värmde och gjorde mig starkare. Jag kände mig inte så ensam utan jag hade stöd i ryggen från så många.

Jag tycker att det är otroligt skönt att skriva av sig. För mig är det ett sätt att lämna av tankar någonstans. Att slippa ha allting i huvudet, för där är det oftast fullt nog.
Min blogg är min dagbok och ni är välkomna att tjuvläsa den!

De var en gång....

Det finns en vilja och en önskan som jag burit med mig under flera år. Jag skulle vilja skriva barnböcker.
Eller i alla fall en barnbok.
Jag har en idé vad den ska handla om och jag skulle själv vilja illustrera den. Problemet är bara att börja...

Eftersom det bara är en tanke, ingen som bett mig göra det, eller betalar mig för att göra det så har jag inte fått ändan ur vagnen.
Så är det ofta när jag inte vet vad det ska leda till eller om det ska bli något av det.
Jag vet, det är idiotiskt! Hur ska det ens ha bråkdelen av en chans att bli något om jag inte ens testar.

Men att ge mig den tiden, att sätta mig ner och bara bestämma mig för att börja gör att det låser sig för mig. Jag tänker....i morgon, eller nästa gång jag är ledig, eller den kvällen....då!
Jag vet att man säger att om man bara vill något riktigt mycket så gör man det bara.

Så jag gör det bara!

Tjejkväll med Evelina och Veronica

Häromdagen fick vi höra om en ny film som kommit ut på Netflix. Veronica - en spansk skräckfilm som baserats på verkliga händelser.

Jonatan som sett filmen var livrädd. Han sa att den varit sååå hemsk och jag och Evelina bokade in gårdagskvällen för skräckfilm.

På morgonen såg jag ett inlägg om att många tyckt att filmen var så obehaglig att de varit tvungna att stänga av den.

Jag fick nästan lite ont i magen på tanken att sova ensam efter att ha sett den filmen men vi körde på i alla fall.

Hämtade upp Evelina efter jobbet, vi handlade lite till middag och sedan åkte vi hem till mig i Röbäck.

Som den kung i köket som jag ju är (ni som känner mig vet att det är en lögn) fixade jag ihop en kulinarisk middag. Gratinerad löksoppa och färskt bröd.

Med Evelinas hjälp med avsmakningen så blev det riktigt lyckat.

Obligatorisk matfotografering

Vi bänkade oss i soffan, kuddar och filtar redo. Jag fick sitta med laserpekaren i handen hela tiden för att styra bort Kiwi som har en förkärlek för att sitta mitt framför TVn.

Lite klagomål på att det var så många hål i filten

Vad tyckte vi då om filmen? Den var riktigt bra. Spanjorerna kan leverera läskiga filmer, den saken är klar. Men om den var så skrämmande som Jonte målat upp den tycker jag inte. Kanske är jag mer härdad med tanke på alla real crimes jag brukar titta på.

Men den var helt klart värd att se!

Omtänksam som jag är följde jag med Evelina till busshållplatsen och såg till att inga demoner hann ta henne innan bussen kom.

Min ö i havet

När jag hittar något som gör mig nyfiken och fascinerad så nördar jag ner mig i det ämnet totalt. På en familjesemester på Kreta åkte jag och min pappa till en liten ö som ligger strax utanför Plaka på Kretas östra sida. Ön heter Spinalonga och var fram till 1953 en spetälskekoloni för hela Grekland.
Alla som visade tecken på sjukdomen separerades från sina familjer och samlades ihop på den lilla lilla ön.

Min ö i havet - Spinalonga

Där skapades ett eget litet samhälle under många år. Folk levde och dog där. När kolonin upplöstes 1953 och de sjuka skickade till sjukhus, bl.a. i Athen fick husen och samhället förfalla.
Tiden och vädrets makter bröt ner husen i ruiner och naturen tog över.

När jag var där första gången var det en torr, het och öde ö med stenhus som mer eller mindre rasat ihop. Det enda som fortfarande stod kvar och inte förstörts var kyrkan.

Guiden som visade oss runt berättade om livet på ön och jag fascinerades. Ett nytt intresse frodades och jag hittade nåt att nörda ner mig i.

Pelopidas - världens gulligaste guide som blev så glad att träffa mig några år efter våra intervjuer.

Jag bestämde mig för att göra en dokumentär om denna plats och åkte hem, samlade fakta, läste på och skrev ner min idé för att söka pengar till att finansiera den. Jag kontaktade ambassaden, tog kontakt med läkare i Grekland och sökte sponsring.
När jag tillslut fick pengar från Filmpool Nord för att åka ner till Grekland på en rek.resa kunde jag knappt tro att det var sant.
Jag hade fått pengar för att göra en kort sammanställning på film för att med den söka mer pengar till den riktiga dokumentärfilmen.
Jag fick företag på plats på Kreta att sponsra resor till och från ön. Jag fick kontakt med en man som heter Kostas och som skulle vara vår tolk under våra intervjuer.

 Jag ville att allt skulle vara på grekiska eftersom jag ansåg att det skulle bli mest genuint och dessutom lättare för personerna på plats att uttrycka sig.

Vi var ett team på fyra personer som under tre veckor skulle vara där nere och filma, intervjua och samla så mycket fakta som möjligt.

Jag tillbringade mycket tid i telefonkiosker och pratade med läkare, guider och andra inblandade personer och gjorde upp om tider för intervjuer och möten.

Jag kan idag inte förstå att jag faktiskt har gjort detta. Att jag vågat, trott på min idé och genomfört den första delen i sagan.

Att det i slutändan, av olika anledningar, inte blev mer än den resan, och att drömmen om dokumentären inte gick i uppfyllelse känns inte som ett misslyckande.

Snarare följde jag mitt hjärta och gick på magkänslan. Jag fick en upplevelse utöver det vanliga.
Och kanske, kanske, kan jag någon gång i framtiden fullfölja den drömmen.

Att hitta tryggheten

Jag har ett knep när jag inte kan sova, och det är att gå genom hus. Det låter kanske lite märkligt men det är en superbra och häftig idé.

Jag har tre hus som jag går i. Mitt barndomshem, hemma hos min mormor och morfar i Åmsele och i huset på Yrkesgatan där farmor och farfar bodde.
Det jag gör är att jag tar in ljud som jag kommer ihåg, lukter, färger. Jag går in genom ytterdörren och registrerar alla detaljer, möbler, vinklar och vrår.
Det känns precis som att vara där på riktigt och det som är så fantastiskt med det hela är att jag kan upptäcka saker som jag trodde att jag glömt.

När jag en gång var på en föreläsning i drömtydning fick jag lära mig att hus i drömmar symboliserar mig själv. Under jobbiga perioder i mitt liv, när jag känt mig vilse i livet, har jag ofta drömt om min lägenhet i Shopping, Luleå. Jag irrar omkring i olika korridorer, åker hiss, klättrar längs fasaden. Men hur jag än gör så hittar jag aldrig hem.

I går kväll hade jag så himla svårt att komma till ro. Tankarna slogs om utrymme i min hjärna och då fungerade inte ens min husvandring. Det var för många tankar som var i omlopp och i två timmar svävade jag mellan sömn och vakenhet. När jag vaknade i morse så kändes det som att jag behövde de där timmarna. Det var många saker som föll på plats, många känslor som behandlades och tankar som ledde vidare till något bra.

Jag kom också till insikt om varför det är dessa tre hus som jag ständigt kommer tillbaka till. Det var där jag kände mig hemma, det var där jag kände mig trygg.
Inga andra hem har haft samma känslor förknippade till sig. Jag har exempelvis aldrig gått igenom huset jag flyttade ifrån på Örnabben. Kände jag mig någonsin hemma där? Kände jag någonsin trygghet där.
Det undermedvetna vet så mycket mer om känslor och verkligheten än vad man kan tro. Magkänslan visar vägen. Intuitionen är det man ska gå efter.
Jag var aldrig hemma där. Jag var bara där på tillfälligt besök.

Påfyllda lager

Återigen är lagret i webshopen påfyllt med massor av purfärska figurer.
Gör gärna ett besök: www.lunadsign.se