Det oundvikliga

Det var precis som att luften gick ur mig idag. Jag har legat och sovit för jag har inte orkat göra något vettigare.
Jag försöker tänka på glass, skolsken och kattungar för att inte släppa fram paniken över att jag åker härifrån i morgon.
Det är så fint här. Det har blivit grönt och somrigt. I morse var det alldeles stilla. Vattnet var som en spegel.

Jag tänker på allt som inte blev som det var tänkt. På att jag är 40 år och ska börja om. På att jag inte vill skiljas.  Det känns jobbigt!
Jag har vetat att den här dagen ska komma ett bra tag nu. Bara en lång väntan på det oundvikliga. Samtidigt som jag vill börja leva och skapa mitt nya liv (eftersom det inte finns några alternativ) så vill jag inte lämna det här. Det är, som M så vackert uttryckt det någon gång, som att både skita och hålla emot på samma gång.
Vad gör man? Det finns bara en väg att gå och det är framåt.