I mina fotspår

Nu är jag åter på hemmaplan efter ett antal dagar på besök i Umeå hos familjen.
Det har varit skönt att vara där, och det är skönt att komma hem. Men hus skönt det än är att komma hem och trots att jag längtar hem så är det så svårt att behöva åka.
Det är inte roligt att ha sin familj 30 mil bort.
Ibland skulle jag vilja flytta, men samtidigt är Luleå mitt hem. Det är här jag bor, min man har sitt jobb och vi har vänner och bekanta.
Det går inte bara att lämna så där. Så jag antar att det bara är att stå ut helt enkelt och faktiskt inse att vi inte bor på olika kontinenter!

Jag hann även träffa vänner, både som jag överraskade och som jag blev överraskad av att springa på.
Trevligt båda delarna.

I lördags åkte vi till Åmsele. Som jag har längtat! En så stor del av mitt hjärta finns där och det är lika befriande och lugnande att vara där varje gång. Så många minnen och så mycket glädje.
Och den här gången fick jag för första gången komma in i huset som min mormor och morfar bott i under hela min uppväxt.
När de flyttade till Vindeln såldes huset till en man som inte tog hand om huset. Det förföll och man blev lika ledsen av att se det varje gång. Fönster som var trasiga, trädgården som växte igen, asfalten som sprack. Allt såg bara ledset och oälskat ut.
Så såldes huset igen, och jag ville så jättegärna köpa det. Men det gjorde jag inte. Andy och Maggie köpte det. De har flyttat från England för att bo i mormor och morfars hus. För att få det att leva, för att älska det och för att ta hand om det.
De har haft otur med att det frusit sönder en massa innan de kommit dit. Vattenskador i källare och värmen som inte fungerat.
Men de jobbar på det, och det kommer att bli så fint!

Att komma in i huset var som att transporteras genom en tidstunnel. Det enda som saknades var mormor och morfar. Och de möbler som jag var van att se.
Allt kändes som det skulle förutom att allt kändes lite mindre.
Jag kände mig välkommen och de visade stolt runt oss i rummen. Fika vid köksbordet, gos med katter, hundar och kycklingar.
Nu snackar vi om att ladda batteriet och vältra oss i nostalgi - precis som jag vill ha det!

Vi tog en promenad till huset jag vill bo i. Det ligger bara en liten bit från deras hus. En liten grusväg in i skogen och så är man där. Huset i mina drömmar...

Det var lite snö ute och ganska grådimmigt väder. Det blev så fina bilder när allt som lyser är färgerna på kläderna i allt det grå.

 De finaste vyerna som finns

 En perfekt dag, verkligen!