Villrådig

Jag ligger och funderar mycket på kvällarna. Tankar på mitt liv och vad jag vill göra med det.
Vi får en chans till just det här livet (för jag tror att vi kommer att återfödas) och det vi inte tar chansen och gör missar vi.
Ibland när man hör om något hemskt som drabbar någon så tänker man "det där kommer aldrig hända mig". Men det kanske det gör.
Och köper man en trisslott så känner man förväntningen, det kan ju faktiskt vara just nu, som just jag vinner en storvinst!

Sen sitter man i sin vardag, och funderar på saker man vill med sitt liv. Jag kan bara tala för mig nu, och jag tänker att - "varför ska jag våga satsa på det där, det är ju bara en dröm. Det är säkrast att fortsätta som vanligt, även om det innebär att jag dödar mina drömmar och min kreativitet".

Feg som jag är, rädd om tryggheten som jag har och min ovilja till stora förändringar gör att dagarna fortsätter sin stilla gång. Drömmarna gör sig påmind då och då, men jag känner mig aldrig helt tillfreds.
En ständig saknad och ett ständigt letande efter det som fattas.

Så varför skulle jag, som har ett fast jobb, ett vanligt jobb med trevliga arbetskompisar ta steget ut i det okända.
Vad hade hänt om Ingvar Kamprad tänkt så? Eller Bill Gates, eller så många andra människor som lyckats med sin dröm att skapa något stort.
Tänk om jag är en av de som lyckas! Tänk om det är meningen att jag ska våga hoppa från den klippan och se vart jag landar.
Kanske blir jag tilltufsad och måste klättra tillbaka upp till utgångsläget, kanske lyckas jag.

Frågan är bara - vågar jag följa min
dröm och mitt hjärta?