Lång vägs vandring

Jag hade tänkt berätta lite om bröllopet för er.

När jag ser på det så här i efterhand så blev det precis så som jag/vi ville ha det. 

Men vägen dit har varit lång och det har både funnits fallgropar och slukhål längs vägen.

För er som planerar ett bröllop kan jag bara säga en sak. Tro inte att det ska vara som i filmens underbara värld. Inte heller som i alla bröllopstidningar och reportagen man läser.

I vissa fall är det säkert så, men jag tror att det är så att dessa par betalar en ganska saftig summa för att inte göra så mycket jobb själv, utan hyr in en bröllopsfixare.

I tidningarna står det att man ska ta tid för varandra, en mysig middag på tu man hand och ett bubbelbad. Inte i vår verklighet! Där fanns det varken tid, ro eller möjlighet för sådant.

Allt som inte var "absoluta måsten" prioriterades bort.

Hur mycket man än planerar i god tid så kokar ju allt ner till ett par få dagar innan bröllopet när allt ska göras och utföras på riktigt.

I vårt fall var det att ställa i ordning i lokalen som tog den längsta tiden. Jag har under månader suttit och pysslat ihop en massa pynt. När man fick se mängden insåg jag hur jä*la mycket jobb jag lagt ner på det. Men det blev också perfekt!

Jag nämnde lite motgångar och sånt längs vägen.....kanske använde jag ordet slukhål för det var nog mer så det kändes.

Jag kan börja med att tillägga att jag aldrig haft så mycket finnar som när jag gifte mig. 

Anledningen: stress!

Dessutom drabbades jag av någon slags kombinerad allergieaktion/stressreaktion 2 veckor före jul när jag testade ett nytt schampo. Det kliade i hela ansiktet och jag fick liksom "myggbett" runt ögonen. 

Så det är ett tips från mig, testa inga nya produkter i samband med bröllop!

Nåja, det lugnade ner sig och det var ju tur det.

Natten mot annandagen fick brudnäbben magsjuka. Jag hörde springet mellan sovrum och toalett och låg i min kammare och gjorde upp listor på vad som måste ändras på, när vi skulle lägga bröllopet istället, kostnader.....you name it! Hjärnan gick på högvarv och det snurrade runt i magen (som alltid när någon man hör om får magsjuka).

Hon piggnade till under dagen som följde och vi fick en dags paus innan det var Tim som föll dit. Och sen min syster.

Jag var tvungen att vara hård mot dem och krävde att de skulle hålla sig i gästrummet och bara använda den ena toaletten. Allt för att inte sprida bacillerna.

Min mamma gjorde inte mycket annat än tvättade, spritade, tog hand om min systers yngsta dotter.

Hon sa i efterhand att hon kände att det snurrade lite i magen men att hon VÄGRADE acceptera det och fokuserade bara på det som behövdes göras just då. Hon klarade sig!

Och det gjorde vi andra med. Tack vare Trevis, vitpepparkorn, handsprit och att vi tog in på hotell tre dagar innan bröllopet.

Det står ganska mycket pengar på spel i ett sådant här läge. Hade vi fått ställa in hade det varit rätt problematiskt. Det hade gått, med det hade kostat.

Så dog vår kock Freds mamma och han var tvungen att åka hem till Holland. Det var Fred och hand fru som skulle sköta ställningen runt maten, buffé och allt runt i kring.

Så stod vi utan dem.

De hann laga maten innan de åkte vilket var guld värt och efter några dagars ångest fick vi tag i två tjejer som kunde hjälpa oss. Puh!

Tack vare att vi haft så många underbara vänner och familj som hjälpt till med allt runt bröllopet så klarade vi av det och alla som vi träffat efter bröllopet var jättenöjda.

Jag var oerhört nervös natten innan bröllopet. Jag tyckte att själva vigseln kändes som det jobbigaste. När allas blickar är på oss. Vi hade dessutom valt en lite annorlunda ingångslåt som gör mig extremt känslosam vare gång jag hör den. Jag hade velat lägga ut den rätta versionen men hittar den inte på youtube men det här är i alla fall låten så ni kan höra:

Jag börjar nästan gråta varje gång jag hör den och det var så fint! Men jag kunde inte titta på någon på vägen fram till altaret.

Jag lovar att dela med mig av lite bilder längre fram men här är i alla fall historien bakom bröllopet!