Det var Marit som fick syn på dem först. Jag brydde mig inte så mycket först. Trodde inte att det skulle bli en så unik vänskap att det var värt att engagera sig.
Men det var det. För när jag fick se dem så var det kärlek vid första ögonkastet.
Kanske skulle det vara en engångsföreteelse, några som kom förbi och sa hej, på väg någon annanstans.
Men vänskapen höll i sig, ända till våren.
De kom förbi på lunch, på middag. De kom förbi bara för att säga att de inte glömt mig, ville kolla vad jag hade för mig. Eller så kom de förbi och bara hängde och tog det lugnt.
Sen en dag försvann en av dem. Jag tror att det kan ha varit mamman till de två andra.
Men de två yngre fortsatte komma. Kanske var det kärlek från deras sida också.
Om jag inte varit hemma när de kom förbi så såg jag deras fotspår i snön och jag visste att de inte glömt bort mig.
Men så kom våren, och snön smälte. Jag såg inte längre deras fotspår, och jag såg heller inte till dem.
Nu har det gått över ett år. Jag tänker ofta på dem, undrar om de har det bra. Undrar vad de gör och om de kanske hittat någon ny kompis.
Jag saknar dem men kommer alltid vara glad och stolt över att de valde mig som vän under en kall vinter.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Christmas Day, last year....that was the first time we met them. Three of them!
Marit saw them first. I didn´t care very much at first, because I didn´t think it would be such a special friendship.
But it was! It was love at first sight!
I thought that maybe they just stopped by, to say hi on their way somewhere else.
But our friendship lasted, all the way to spring.
They came by for lunch, for dinner. They came by just to say they had not forgotten about me. Wanted to know what I was doing. Or just to hand around and chill.
One day one of them dissapeared. I think it might have been the mother. But the two younger ones kept coming. Maybe it was love from them too!
When I came home from work and they had been at my house I could see the footsteps in the snow.
Then came spring and the snow melted away. I could no longer see the footsteps, and I didn´t see them either.
It´s been over a year now. I think about them a lot, wondering if they are allright. Wondering what they are doing and if they found a new friend.
I miss them, but will always be grateful and proud that they choose me as a friend during a cold winter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jag blir jätteglad om du vill skriva en rad, eller två! Jag svarar på kommentarerna i min egen blogg, så glöm inte bort att återkomma!