Jag fick en flashback och såg mig sjäv stå på ICA, vid barnhyllan. Det var alltid dit man gick och kollade på allt man ville ha när man var liten.
Jag står och tittar på de nya rumpåkarna. Ja, det var vad vi kallade det som idag heter stjärtlapp.
De fanns i blått och rött. Alldeles nya, blänkande av plast, utan minsta repa.
Åh, vad jag ville ha en ny, fin, blank.
Jag kommer så väl ihåg känslan när man var ute om kvällarna och klättrade upp i de jättestora snöhögarna som traktorn hade skottat upp på kvarteret. Man stod där uppe och spanade ut över sitt rike.
Vi var jättemånga ungar på kvarteret från några år yngre än mig till några år äldre. Ett år hade det bildats ett stort projekt på kvarteret, där vi skulle bygga en jättestor snöborg vid lekparken. Alla var engagerade, och Jompa var ledaren. Han hade bestämt att alla måste bygga minst en halvtimme om dagen, annars fick man inte vara med längre.
En gång kom han och ringde på dörren.
- Du måste komma ut och bygga! Du har inte byggt en halvtimme idag.
- Men mina täckisar är blöta, jag kan inte komma ut förrän de torkat igen, svarade jag ynkligt.
Det var tider det! Underbara tider fyllda av blöta täckbyxor, röda rumpåkare och snowjoggings.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Jag blir jätteglad om du vill skriva en rad, eller två! Jag svarar på kommentarerna i min egen blogg, så glöm inte bort att återkomma!